Blyghet börjar ofta i tonåren, när barnet blir medvetet om att det inte är något slags utbyggnad av sin mamma utan en helt unik människa, som har sitt eget samspel med omgivningen. De flesta människor upplever blyghet vid något tillfälle i sitt liv. Många övervinner blygheten med tiden, men det finns också de som fortsätter att krypa längs väggarna och rodna, när främmande personer pratar med dem.
Blyghet är enligt amerikanska psykologer till övervägande delen medfödd. De anser att 15 procent av oss föds med en tendens att bli mycket blyga, och att detta är ärftligt. På flera olika amerikanska universitet har psykologer studerat spädbarn och följt dem i deras uppväxt för att ta reda på hur blygheten uppstår och utvecklas. I ett försök mättes hjärnaktiviteten hos en grupp barn. Flera år efteråt, då man kunde peka ut dem som var speciellt blyga, studerade man bilderna av deras hjärnor som små och fann att de blyga hade haft mer aktivitet i höger pannlob än i vänster. Det förhöll sig precis tvärtom hos de barn som inte utvecklade blyghet. Det tycks alltså finnas en biologisk förklaring till blygheten. Forskarna anser att de blyga är födda med en typ av blodcirkulation i hjärnan, som gör att de reagerar även på ganska liten stresspåverkan.
Man har bland annat registrerat att spädbarn, som senare visar sig vara blyga, får snabbare hjärtklappning som reaktion på nya situationer. Blygheten hänger alltså ihop med ängslighet. Allt nytt upplevs som ett hot för den blyge, men blygheten kan bearbetas, och det är i mycket hög grad upp till föräldrar, lärare och kamrater, om ett barn får sin blyghet förstärkt under uppväxten eller lär sig att övervinna den.