Det är möjligt att det sker ett slags kemisk kommunikation mellan ägget och sädescellerna, men ännu har ingen kunnat påvisa den mekanism som skulle ligga till grund för detta. Däremot ser det ut som om själva befruktningen hos däggdjur är en väldigt slumpmässig historia, även om parningen naturligtvis inte är det.
Däggdjurshannar producerar stora mängder sädesceller, och även om man i många böcker beskriver deras simmande som ett målinriktat letande efter ägget, är det inte så. Tvärtom tycks det som om sädescellerna helt enkelt simmar där det går. Det finns så många av dem att även om otaliga av dem går till spillo, finns det ändå tillräckligt för att en sädescell skall hitta vägen till ägget och befrukta det. Efter ett samlag kan man hitta sädesceller i kvinnans båda äggledare, vilket inte skulle var fallet, om det förekom något slags kemisk kommunikation mellan sädescellerna och ägget. Vanligtvis lösgörs det nämligen endast ett ägg från en äggstock åt gången.
Mycket av vår kunskap om förhållandet mellan ägg och sädesceller stammar från studier av echinodermer, det vill säga sjöborrar, sjöstjärnor och deras släktingar. Dessa djur har stora sädesceller och är därför lätta att studera. Här vet man att äggcellerna skickar ut ett ämne som drar till sig sädesceller och därmed säkrar befruktningen. Åtskilliga försök att hitta en motsvarande mekanism hos däggdjur har emellertid hittills inte krönts med framgång.