Kan vi läsa andras tankar?

Mamma och dotter sitter mitt emot varandra, åtskilda av en låg skärm. De kan se varandra i ögonen, inte se den andres händer. Mamman vänder ett kort från en kortlek, tittar på symbolen – en kvadrat – och noterar symbolen på ett papper.

Sedan ser hon sin dotter i ögonen och när dottern tillfrågas om vilket kort hennes mamma vände fram, svarar hon utan att tveka "en kvadrat".

Försöket upprepas 25 gånger och trots att det finns fem olika symboler att välja mellan träffar hon rätt i samtliga försök, förutom ett. Statistiskt sett kan det omöjligt vara ren tur, så forskarna drar slutsatsen att dottern läser mammans tankar.

Försöket utfördes i Italien 2018, men precis som de flesta andra försöken med telepati är det inte särskilt många forskare som har övertygats.

Kritikerna anser att försöken är undermåligt genomförda och ger utrymme för alla möjliga sorters fusk. Och framför allt efterlyser de en fysisk förklaring till hur tankar rent faktiskt skulle kunna överföras från en person till en annan.

Men kanske kan fenomenet trots allt inte avvisas helt och hållet.

Enligt den kanadensiske psykologen Michael Persinger kan man nämligen i ett visst område av hjärnan mäta varje gång tankeläsaren svarar rätt och alltså tycks ha fångat upp någon annans tankar.

Mimik avslöjar rätt svar

Tankeläsning eller telepati är en gren inom parapsykologin, som sysslar med speciella psykiska förmågor som en del personer sägs besitta.

Parapsykologi omfattar även psykokinesi, förmågan att påverka fysiska objekt med tankens kraft, och klärvoajans, förmågan att se in i framtiden. Det är dock telepatin som har tilldragit sig störst intresse från forskare.

En av historiens mest framträdande telepatiforskare var amerikanen J.B. Rhine, som även anses vara parapsykologins grundare.

Fram till sin död 1980 utförde han en lång rad experiment med de så kallade Zenerkorten, som enligt honom bevisade att tankeläsning är ett reellt fenomen.

Korten är uppkallade efter den tyske psykologen Karl Zener, som utvecklade dem på 1930-talet. En uppsättning består av 25 kort med fem olika symboler, så att det finns fem kort med samma symbol.

Försökspersonen ska plocka upp ett kort, titta på det och tänka på symbolen. Tankeläsaren kan inte se kortets bildsida, men ska försöka avläsa försökspersonens tankar och komma med ett förslag om vilken symbol det är på kortet.

Men försöken kritiserades kraftigt av andra forskare.

En grundläggande kritik var att försöksperson och tankeläsare vanligtvis befann sig i samma rum, vilket gav flera chanser för misstag eller till och med fusk. Försökspersonen kunde exempelvis göra grimaser eller säga ljud, som avsiktligt eller ej avslöjade symbolen för tankeläsaren.

Dessa felkällor kallas på engelska "sensory leakage" och innefattar att tankeläsaren kan se, höra eller på annat sätt uppfatta rätt svar utan att använda sig av telepati.

J.B. Rhines och andra forskares försök kritiseras också för undermålig statistisk analys av resultaten.

Med fem olika symboler att välja mellan har tankeläsaren varje gång 20 procents chans att gissa rätt av en slump, och om man har rätt mer än 20 procent av gångerna antar forskarna därför att det måste bero på tankeläsning.

Men den slutsatsen kan man inte dra utan vidare. J.B. Rhine lade exempelvis inte alltid tillbaka de dragna korten i högen, vilket förändrade sannolikheten.

Vanligtvis upprepas telepatiförsök inte heller tillräckligt många gånger för att det med säkerhet ska kunna uteslutas att en korrekt gissning bara beror på tur.

Dessutom har de flesta telepatiförsök en grundläggande svaghet.

Forskare föredrar vanligtvis att försök bygger på en preciserad teori om de mekanismer som tros verka i försöket, men telepatiforskare lägger sällan fram några förslag till hur tankeöverföring skulle fungera. Det gör det svårt att uppskatta om resultaten överhuvudtaget har något att göra med att överföra tankar.

Men kanske kom den nu avlidne psykologen Michael Persinger en vetenskaplig förklaring till telepati på spåret i sina försök, som förknippade tankeöverföring med hjärnavbildningar.

Särskilt hjärnområde lystes upp

Persinger genomförde 2009 ett försök på Laurentian University i Kanada.

Tio personer satt en och en mitt emot tankeläsaren Sean Harribance och visade honom bilder av deras nära släkting, make eller maka, eller vän, medan de tänkte på vederbörandes personliga karaktärsdrag och speciella egenskaper.

Harribance visste ingenting om personerna på bilderna, men skulle ändå försöka beskriva deras personlighet så gott han kunde.

Under alla seanser mätte 19 elektroder på tankeläsarens huvud hans hjärnvågor, EEG. När Persinger studerade mätningarna uppstod ett tydligt mönster.

Varje gång Harribance träffade rätt i sin beskrivning av den för honom helt okända personen på bilden, ökade aktiviteten i ett avgränsat, litet område djupt inne i hans högra hjärnhalva.

Området kallas den högra parahippocampus, och Persinger menade att detta är hjärnans centrum för tankeläsning, som aktiveras när vi lyckas läsa andra människors tankar.

Andra forskare har precis som Michael Persinger försökt ge debatten om telepati mer tyngd genom att koppla ihop fenomenet med studier av hjärnaktivitet.

Ett försök av den teoretiske fysikern Giulio Ruffini på forskningscentret Starlab i Barcelona kan kanske ge svaret på hur tankeöverföring kan öka aktiviteten i en viss del av hjärnan.

Överförde synen av ett ljussken

Tillsammans med sina kolleger utsatte Ruffini 2014 en försöksperson för ett starkt ljussken.

Direkt efteråt kunde Ruffini med hjälp av elektroder på huvudet registrera hjärnvågor, som hade uppstått i försökspersonens hjärna vid åsynen av det starka ljuset, som spreds ut genom skallen.

Sedan omvandlade forskarna de hjärnvågor som tagit sig ut till ett magnetiskt fält, som lades över huvudet på en annan försöksperson.

Alldeles av sig självt rörde sig det magnetiska fältet genom kraniet och in i hjärnan, där det utlöste hjärnaktivitet i syncentrum och fick personen också att se ett starkt ljussken.

Med forskarnas hjälp hade den första personens synintryck alltså förflyttats ut genom skallen och vandrat genom skallen på en annan person och hade utlöst upplevelsen av ett lika starkt ljussken.

Det hade alltså skett en reell form av tankeöverföring. Det enda forskarna hade behövt göra var att omvandla hjärnvågorna till ett magnetiskt fält och transportera det från den ena personens huvud till den andres. Själva upplevelsen av att se ett skarpt ljussken överfördes halt naturligt från hjärna till hjärna.

Försöket visar att föreställningen om telepati kanske inte är gripen helt ur luften, utan att tankar eventuellt kan överföras från person till person på ett helt naturligt sätt med hjälp av elektromagnetiska vågor som hjärnan skickar ut.

Forskarna kan förvisso inte förklara hur överföringen från person till person skulle ske av sig själv, men i teorin kan det alltså att ha varit sådana vågor som gjorde att dottern i det italienska försöket kunde gissa vilka kort hennes mamma hade vänt fram.

Kritiker kommer dock att invända att det är mer sannolikt att kvinnan avläste mammans grimaser eller lyssnade på pennans rispande mot pappret när mamman antecknade vilken symbol hon hade dragit.

Därför upprepades försöket med en högre skärm som förhindrade ögonkontakt, och en surfplatta som inte gav några ljud ifrån sig när mamman skrev med fingret. Och då blev resultatet plötsligt ett helt annat.

Nu gissade dottern bara rätt i fem av de 25 försöken, vilket är precis det resultat man kan statistiskt sett kan vänta sig om det handlar om rena gissningar.

Frågan är då om den högre skärmen och ljudlösa surfplattan blockerade "tankevågorna" mellan mamma och dotter – eller bara hindrade dem från att skicka dolda signaler till varandra.