Stress. Vi använder ordet för att beskriva allt från vanliga psykiska sammanbrott till vardagssysslor eller känslan av att inte hitta rätt i relationen.
Men stress är inte bara stress. Det som för vissa kan verka överstimulerande leder till optimal vaksamhet hos andra.
Men en sak får alltid hjärnan att hamna i beredskap: Andra människor omkring oss.
Jill Byrnit är författare och medförfattare till flera läroböcker och vetenskapliga artiklar om sociala relationer mellan människor och andra primater.
Närvaron av andra kan orsaka vad som också kallas social stress och det kan till slut leda till att vi lägger all vår energi på dem omkring oss.
Men under vissa omständigheter kan andra människor också göra oss bättre än vad vi annars skulle ha varit.
Barn gör varandra snabbare
I ett klassiskt experiment från slutet av 1800-talet fick barn att dra in linan från ett fiskespö så fort de kunde.
De barn som drog in linan i sällskap med andra som löste samma uppgift var snabbare än de barn som utförde experimentet ensamma.
Närvaron av andra människor kan upplevas som störande. Jill Byrnit, expert i sociala relationer
Fenomenet kallas social facilitering. Liknande experiment där vuxna måste memorera enkla listor med ord bekräftar att blotta närvaron av andra människor kan göra oss mer effektiva på att utföra en uppgift.
Men vad händer om uppgiften som ska utföras är mer mentalt krävande?
Stora rum kan vara stressande
Om närvaron av andra människor kan göra oss effektivare skulle ett öppet kontorslandskap vara ett effektivitetsparadis – men som många säkert har anat är verkligheten mer komplicerad än så.
Det visar sig att närvaron av andra människor kan vara störande om uppgiften vi ska lösa är komplicerad.
I ett socialpsykologiskt experiment från 1980-talet undersöktes fenomenet på ett udda sätt. Försökspersonerna placerades i ett väntrum och fick veta att de innan experimentet var tvungna att fylla i en del data på en dator.
Men tiden i väntrummet var det verkliga testet.
Försökspersonerna fyllde i ett formulär med triviala data som deras namn. Därefter ombads de att göra en slags namnkod, där de fick skriva sitt namn baklänges och infoga siffror i stigande ordning efter varje bokstav.
Om de till exempel hette Henrik Larsen skulle namnkoden vara "n1e2s3r4a5l6k7i8r9n10e11h12".
En del av försökspersonerna satt ensamma i väntrummet och svarade på uppgiften. Med andra försökspersoner stod försöksledaren bakom dem och tittade på vad de skrev.
I en tredje variant av experimentet placerades en främling med ryggen mot försökspersonen.
Personen hade ögonbindel och bar hörlurar och påstods delta i ett samtidigt experiment med sensorisk simulering.
När experimentet var över räknade forskarna ut hur lång tid det hade tagit för försökspersonerna att slutföra den enkla uppgiften (skriva sitt eget namn) och den svåra (namnkoden med siffror).
Resultaten talade sitt tydliga språk. Försökspersonerna var snabbare på att lösa den lätta uppgiften när andra personer var närvarande. Det gällde oavsett om det var andra försökspersoner, en utvärderande experimentator – eller personen med ryggen vänd, ögonbindel och hörlurar på.
I det öppna kontorslandskapet är vi omgivna av andra människor och det kan skada vår förmåga att lösa komplicerade uppgifter.
Men när samma människor var närvarande när den svåra uppgiften skulle lösas blev försökspersonerna konsekvent långsammare.
Hjärnan ser främlingar som farliga
Forskarna förklarar resultaten så här: Vi är helt enkelt så fruktansvärt uttråkade när vi ska lösa enkla uppgifter att vi behöver stimuleras för att nå en lämplig nivå av vaksamhet, den så kallade optimala arousalnivån.
Under evolutionens historia har den mänskliga hjärnan utvecklats på ett sådant sätt att närvaron av i synnerhet okända människor ska få oss att bli uppmärksamma, eftersom främlingar potentiellt kan vara farliga.
Tyvärr innebär det också att vi hamnar långt över den optimala arousalnivån om det både är främlingar närvarande och vi ska lösa svåra uppgifter.
Det blir inte heller bättre med nära relationer eller exempelvis kända kollegor. Dessa persoer behöver vi nämligen förhålla oss mer ingående till än främlingar, och därför kräver det stora mentala ansträngningar av vår inre apa.