Nya varelser hotar vår status som art

Sophia är en så kallad humanoid, en människoliknande, robot.

Hennes kropp har mänskliga dimensioner och hon kan gå och gestikulera som vi. Det mest intressanta är dock vad som försiggår inne i hennes ”huvud”. Sophia har försetts med artificiell intelligens, som utgörs av olika tekniker.

En del av det Sophia ”vet” har programmerats in i henne av hennes skapare, medan annat är sådant som hon har lärt sig erfarenhetsmässigt. Den självlärande artificiella intelligensen gör att hon hela tiden utvecklas och utökar sitt ordförråd och sin förståelse av vad som sägs till henne.

Mannen bakom robotkvinnan är David Hanson, företaget Hanson Robotics grundare. Han påstår att Sophia redan i dag har känslor och någon form av medvetande, och att bägge dessa områden kommer utvecklas.

”Vårt mål är att hon ska bli lika medveten, kreativ och kapabel som vilken människa som helst”, har han sagt.

Om så blir fallet kommer Sophia och andra sociala robotar att utmana vår bild av vad det innebär att vara människa.

Det är inte första gången det händer.

På senare årtionden har en lång rad vetenskapliga upptäckter gjort gränserna allt mer flytande för vår art. Det gäller både när vi ser på vår historia, då vi levde parallellt med andra människoarter, och när vi jämför oss själva med människoaporna – våra närmaste nutida släktingar.

I båda fallen har det med tiden klargjorts att de egenskaper som vi tidigare trodde var unika för vår art kanske inte alls är det.

Fria händer formade vår hjärna

Upprätt gång är en förutsättning för nästan alla de fysiska egenskaper som vi betraktar som unika för vår art.

Detta nya sätt att ta sig fram, som utvecklades av släktet Homos föregångare, Australopithecus, gav många fördelar.

På öppen savann får den som går upprätt betydligt bättre överblick, vilket gör det enklare att hålla ett öga på fiender och upptäcka fruktträd långt bort.

Upprätt gång är också ett mer energisnålt sätt att röra sig på, så Australopithecus och de första medlemmarna av släktet Homo klarade att tillryggalägga långa sträckor.

Viktigast av allt var dock att den upprätta gången frigjorde händerna till andra uppgifter, som att bära med sig mat och tillverka redskap.

Fossil visar att våra förfäders händer gradvis förändrades. Fingerbenen blev raka och tummen längre så att den kunde lösa finmotoriska uppgifter i kombination med pekfingret.

Parallellt med händernas utveckling, växte hjärnan från en volym av knappt 500 kubikcentimeter hos Australopithecus till över det dubbla hos Homo erectus, en av de tidigaste människoarterna.

Hjärnans växtvärk fortsatte under de följande 1,5 miljoner åren, fram till utvecklingen av arter som neandertalmänniskan och oss själva, som har en hjärna på i genomsnitt 1 350 kubikcentimeter. Den stora hjärnans utveckling fick näring av nya matvanor.

Homo erectus hade kött på menyn, och det tillagades över eld. Kombinationen av en stor, uppfinningsrik hjärna och den fingerfärdighet som krävdes för att genomföra alla idéer lade grunden till människosläktets segertåg över jorden.

Det är den korta versionen av människans fram­gångssaga.

Hittills har den kulminerat i bedrifter som rymdresor, kärnkraft och internet, och det råder inga tvivel om att vår art har korsat gränser som inga and­ra varelser på jorden ens varit i närheten av.

Vi har intagit alla kontinenter på planeten och förökat oss på ett explosionsartat vis. Världens befolkning uppgår nu till 7,6 miljarder och vår biomassa är sex gånger så stor som alla planetens vilda däggdjurs sammanlagda biomassa.

Vi förtjänar en egen tidsålder

Om intelligenta varelser gräver i marken om några miljoner år kommer de att finna våra avtryck.

Även om människan då sedan länge är borta, kommer de att hitta spår av kärnvapen och avfall från kärnkraftverk. De kommer kunna konstatera att den mänskligt orsakade växthuseffekten förändrade villkoren för allt liv på jorden och låg bakom jordens sjätte massutdöende av djur och växter.

Detta scenario fick den nederländske atmosfär-kemist­en Paul Crutzen att år 2000 föreslå att vår art bör få en egen geologisk epok: Antropocen.

Hans förslag är ännu inte officiellt godkänt av världens internationella geologiska sammanslutningar, men arbetsgrupper är i färd med att definiera begreppet.

De ska bland annat komma fram till när antropocen i sådana fall började. En möjlighet är att låta epoken börja vid jordbruksrevolutionen för 12 000 år sedan, en annan är att välja den industriella revolutionen mellan åren 1750 och 1830 och en tredje är ett exakt datum: Den 16 juli 1945, då det första kärnvapenprovet gjordes.

Att det över huvud taget har gått så långt att vi förtjänar en egen geologisk epok kan framför allt tillskrivas en viss talang som vår art har: Förmågan att kommunicera.

Vårt språk är avgörande för att varje generation blir smartare än den föregående.

Vi för vidare alla upptäckter, insikter och uppfinningar vi gör i våra liv till våra barn, och de gör likadant. På så sätt samlar vi snabbt på oss stora mängder kunskaper.

Utvecklingen av språket lyfts därför ofta fram som någonting som är unikt för vår art. Forskarna vet emellertid inte riktigt när vår förmåga till artikulerat talspråk uppstod.

Tidigare var det allmänt vedertaget att det skedde för cirka 40 000 år sedan, eftersom det var då den moderna människan plötsligt började skapa klippkonst och grottmålningar..

En kreativ utveckling av det slaget vittnar om en förmåga till abstrakt tänkande och symbolanvändning, och det är svårt att tänka sig att det är möjligt utan att behärska ett välutvecklat språk.

Senare forskning tyder på att språket är betydligt äldre än så. Framför allt en viss gen, FOXP2, har studerats noga eftersom den är avgörande för språkutvecklingen.

Genen är vanlig bland världens ryggradsdjur, men vi har en särskild variant av genen som både formar och förstärker viktiga nervbanor i hjärnan och ger den goda kontroll av tungan och läpparna som möjliggör språk och tal.

När vår variant av genen upptäcktes år 2002 kallades den ”språkgenen” och påstods ha uppstått någon gång under de senaste 200 000 åren, men fullt så enkelt är det inte.

Det har visat sig att neandertalmänniskan hade en variant av genen som är förvillande lik vår egen, så anlaget för avancerat språk uppstod innan vår utvecklingslinje skildes från neandertalmänniskan för över 500 000 år sedan.

Samtidigt är FOXP2 en gen som samverkar med många andra, kanske hundratals olika gener, så historien bakom våra språkfärdigheter är troligen betydligt mer komplicerad än vad forskarna tidigare har trott.

Det visar en bild av att det avancerade språket inte uppstod i ett slag utan utvecklades gradvis under hundratusentals år, efter det att vår utvecklingslinje skildes från människoapornas.

Därmed är språket inte unikt för vår art.

Språkförmågans gradvisa utveckling innebär att gränsen mellan oss och andra arter är flytande på det här området, och samma sak gäller flera andra mentala förmågor.

Detta erkännande ligger i linje med vad evolutionsteorins fader Charles Darwin tänkte redan för 150 år sedan.

Darwin nämnde faktiskt inte just människans evolution i boken Om arternas uppkomst från år 1859, men för omvärlden var det uppenbart att han tänkte sig att vi har utvecklats från aporna.

År 1871 publicerade han sitt verk Människans härledning och könsurvalet, där han konstaterar att vi har en gemensam förfader med nu levande människoapor.

För Darwin var det därför också en logisk slutsats att våra mentala förmågor vilar på ett arv som vi delar med andra arter.

”Det finns ingen grundläggande skillnad mellan oss och andra högre däggdjur vad gäller mentala anlag”, som han uttryckte det.

De orden glömdes dessvärre bort i ett århundrade. I dag är de mer aktuella än någonsin.

Stamträdets grenar växer ihop

Vi är bara en kvist på ett stamträd som är betydligt mer komplext och förgrenat än vad vi tidigare har trott.

Och inte nog med det. De olika förgreningarna har med tiden skilts från varandra för att sedan växa ihop igen.

Bilden av detta hopflätade stamträd har tonat fram sedan det blivit möjligt att göra genetiska analyser av ben från våra utdöda släktingar.

År 2010 överraskade den svenske genetikern Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Tyskland hela världen med nyheten att alla människor utanför Afrika bär på dna som härstammar från neandertalmänniskan.

Upptäckten bevisade att vår egen art beblandade sig med en annan människoart hundratusentals år efter det att deras utvecklingslinjer skildes åt.

Sedan dess har andra forskare upptäckt att vi även har blandat oss med en tredje art, den så kallade denisovamänniskan, som tills för cirka 40 000 år sedan levde i Sibirien samtidigt som neandertalmänniskan.

På motsvarande vis har neandertalmänniskan och denisovamänniskan gemensamma gener, och de har var för sig fått avkomma med människoarter som forskarna ännu inte har kunnat identifiera.

I år hittade forskarna tecken på att en gemensam förfader till neandertalmänniskan och denisovamänniskan har blandat sig med en ännu äldre människoart, troligen Homo erectus, som uppstod för cirka två miljoner år sedan.

Om det stämmer innebär det att två människoarter som utvecklats separat från varandra under en dryg miljon år har fått barn tillsammans.

Alla dessa upptäckter ger en ny, mycket komplex bild av vårt släktträd.

Genom tiderna har en lång rad människoarter uppstått i Afrika och vandrat ut i världen där de anpassat sig till lokala förhållanden. När nya arter kommit till ett område har de blandat sina gener med lokalbefolkningen, vilket troligen har varit till fördel för bägge parter.

Lokalbefolkningen har fått nya gener, vilket kan vara viktigt för att undvika problem med inavel, och de nytillkomna har fått gener som hjälpt dem att klara sig i den nya miljön.

Denna historia gör det svårt att avgränsa vår egen art Homo sapiens i traditionell biologisk mening.

År 1942 formulerade den tyskamerikanske biologen Ernst Mayr det biologiska artbegreppet, enligt vilket två individer tillhör samma art om de kan få fertil avkomma tillsammans. Det innebär till exempel att hästen och åsnan är två olika arter.

De kan få avkomma tillsammans – resultatet blir antingen en mula eller en mulåsna – men de två korsningarna är i de flesta fall sterila.

Är vi samma art som neandertalarna?

Det faktum att vår egen art bär genetiska spår av uppblandning med andra arter innebär att vi kanske i själva verket är samma art, åtminstone enligt det biologiska artbegreppet.

Den gemensamma avkomman var uppenbarligen fertil, vilket innebar att de främmande generna gick i arv till nya generationer. Därmed är exempelvis vi själva, Homo sapiens, och Homo neanderthalensis faktiskt inte två arter utan en och samma art.

Samma problem har biologerna när det gäller andra djur, som de är ense om är två skilda arter.

I sällsynta fall stöter en brunbjörn och en isbjörn på varandra i naturen och parar sig. Resultatet blir en fertil hybrid.

Biologerna räknar dock ändå brunbjörnen och isbjörnen som olika arter, vilket de förklarar med andra artbegrepp, till exempel det morfologiska och det ekologiska.

Utifrån det morfologiska artbegreppet är de två arterna väldigt olika, inte bara färgmässigt utan också när det gäller storlek och kroppsbyggnad.

Ännu mer olika är de utifrån det ekologiska artbegreppet. De båda arterna lever i olika miljöer och på olika sätt, faktisk i så hög grad att brunbjörnen är ett landdjur medan isbjörnen räknas som ett havsdäggdjur.

Våra förfäder var inte så olika de övriga människo­arterna som de levde jämsides med.

Vissa forskare tror rent­av att om vi föreställer oss att en neandertalmänniska levde i dag och satte sig på en buss iklädd kostym så hade ingen upptäckt att han skilde sig från de övriga passagerarna.

Detta tankeexperiment väcker så klart frågan: Om dessa människotyper påminner så mycket om oss – hur kommer det sig då att det var just Homo sapiens som kom att dominera världen medan de andra försvann?

Den frågan har vi inget definitivt svar på. Forskarna vet nämligen fortfarande alltför lite om våra förhistoriska släktingar.

Vi kan bara försöka hitta nyckeln till vår framgång genom att jämföra oss själva med våra nutida släktingar människoaporna. Våra närmaste släktingar är schimpansen och dvärgschimpansen, som vi evolutionsmässigt skildes från för cirka sex miljoner år sedan.

Våra förmågor är inte unika, bara extrema

Kanzi älskar marshmallows. Extra goda blir de när han sätter dem på en pinne och grillar dem.

Brasan tänder han själv med tändstickorna som forskarna ger honom när han ber om dem. Hans aktiva ordförråd utgörs av drygt 500 ord, och enligt forskarna förstår han tusentals ord när han hör dem.

Kanzi är inte en människa utan en dvärgschimpans, så han kan inte uttala orden så som vi gör. I stället använder han ett tangentbord med symboler som han känner igen.

Den 39-åriga människoapan bor på forskningsstationen Ape Cognition and Conservation Initiative i den amerikanska delstaten Iowa. Större delen av sitt liv har han varit omgiven av forskare som arbetar med att försöka ta reda på hur människans språk och beteende har utvecklats.

Det livslånga experimentet med Kanzi bekräftar att språket inte är en förmåga som är unik för människan. Samma sak gäller de flesta andra kännetecken med vilka vi normalt definierar vår art:

Vi för krig, men det gör även schimpanser. Studier har visat att det händer att en schimpansflock går till organiserat angrepp mot en annan, rentav med en brutalitet som kan påminna om de folkmord som vår egen art har på sitt samvete.

Vi kan känna empati med varandra, men det kan schimpanser också.

Om en dominerande hane bestraffar en familjemedlem som har provocerat honom gör de övriga i gruppen normalt ingenting, men om han bestraffar en oskyldig uppvisar flockens övriga medlemmar ett tröstande beteende mot den drabbade.

Vi utvecklar kulturer, men det gör även schimpanser. När en schimpans börjar knäcka nötter genom att slå på dem med en sten lär han sina familjemedlemmar konsten, så att den sprids i flocken.

I andra flockar uppfinns och sprids andra sätt att använda redskap, till exempel termitfiske med pinnar. På så sätt utvecklar olika grupper av schimpanser olika kulturer.

För alla dessa exempel gäller att schimpansernas och våra förmågor i grunden är desamma. De uppvisar bara gradskillnader, precis som Darwin hävdade. Det står dock klart att vi har drivit en del av dessa färdigheter till sin spets.

Det har skett för att vår hjärna är mycket större, men också för att vi använder den på nya sätt. Enligt den amerikanske neuro-biologen Robert Sapolsky gäller det framför allt två områden i hjärnan.

Det ena är främre gördelvindlingen, som ligger bakom pannloben och som aktiveras när vi till exempel sticker oss i fingret med en nål. Samma sak gäller schimpanser och många andra djur.

Hos oss har emellertid området fått ännu en uppgift. Det aktiveras också när vi ser en annan person bli stucken. Vi kan bokstavligt talat känna andra personers smärta.

Det andra området heter insulära cortex, även det beläget långt inne i hjärnan. Det aktiveras när vi till känner lukten eller smaken av något ruttet eller giftigt.

Vår reaktion är då vämjelse. Samma sak gäller övriga däggdjur men hos oss har området fått en extra uppgift.

Det aktiveras även när vi ser någonting som i vår kultur uppfattas som moraliskt klandervärt.

Därför kan vi känna avsky när vi stöter på ett beteende som vi tycker är oacceptabelt. Robert Sapolsky hävdar att just moral är en viktig mental funktion som människans hjärna har specialiserat sig på.

”Vår förmåga att omsätta abstraktioner till moral placerar oss på en annan planet än alla andra arter”, som han säger.

Det faktum att vi klarar av att navigera i våra moralstyrda kulturer är tätt förknippat med våra sociala förmågor. De gör att vi kan sätta oss in i vad som sker inne i huvudet på andra människor.

Vi vinner på tankeläsning och tålamod

Ett barn tittar på en film med dockan Sally, som lägger en glaskula i en korg medan en annan docka, Anne, ser på.

Barnet får se att Sally går iväg, varefter Anne flyttar kulan till en låda.

Detta enkla försök har gjorts många gång­er, och det visar hur avancerat små barn kan tänka. När barnet får veta att Sally kommer att dyka upp igen för att hämta glaskulan vet barnet var Sally kommer att leta efter den.

Ett fyraårigt barn kan förutsäga att Sally kommer att leta i korgen, eftersom barnet vet att Sally inte vet om att glaskulan har flyttats och därför tror att den ligger kvar i korgen.

Liknande experiment med schimpanser visar att de bara delvis klarar av att lösa uppgiften.

Om en schimpans ser att en annan schimpans får se var en godbit göms undan vet den första schimpansen dels var godbiten ligger, dels att den andra schimpansen känner till det.

Men i försök där den andra schimpansen tror fel – som i fallet med dockan Sally – är den första schimpansen inte smart nog att förstå det.

Schimpanser vet med andra ord vad andra känner till och vad de ser, men inte vad de tänker.

Denna förmåga är förbehållen människan, och den är avgörande för att vi ska kunna lära varandra saker.

Inlärningsprocessen underlättas väsentligt om läraren vet vad eleven känner till och inte känner till och vad eleven eventuellt tänker.

I kombination med ett väl­utvecklat språk och en rejäl portion tålamod ger det oss goda förutsättningar för att göra nästa generation smartare än den föregående.

Tålamod är en annan dygd som människan har ren­odlat i förhållande till schimpansen.

Experiment visar att schimpanser är villiga att arbeta mot en belöning, även om det är ovisst om den faktiskt kommer.

När en knapp lyser i apburen och schimpansen har lärt sig att den ska trycka tio gånger på knappen för att få en godbit är den beredd att göra det oavsett om godbiten kommer i 75, 50 eller bara 25 procent av fallen.

Forskare har gjort försök där de har mätt dopaminhalten i hjärnan på schimpanser medan de utförde uppgiften.

Dopamin är en signalsubstans som hos både djur och människor ger en lyckokänsla.

Intressant nog visade det sig att lyckokänslan infann sig redan innan belöningen kom. Faktum är att dopaminhalten blev högre ju större osäkerheten var. Robert Sapolsky tror att detsamma gäller oss, bara i ännu högre grad.

Vi drivs på av förväntningens glädje, trots att utsikten att få belöningen är både lång och oviss.

Det förklarar många av våra beteenden och bedrifter, både varför vi spelar på Lotto och hur det kommer sig att vi tar oss igenom en flera år lång utbildning i hopp om att den ska resultera i ett välavlönat jobb.

Så långt tänker emellertid inte schimpanser och and­ra apor. Inte ens en extra begåvad individ som Kanzi kan lära sig det. För det skulle aporna behöva utveckla större hjärnor, en process som tar lång tid om vi överlåter det åt evolutionen.

Men det finns en genväg. Med modern genteknik kan vi föra över människogener till apor och få deras hjärna att växa.

Det låter som science fiction men kinesiska forskare har redan tagit det första steget mot en ny typ av apor.

År 2019 förde en forskargrupp in människogenen MCPH1 i elva makakfoster. Denna gen styr utvecklingen av hjärnan, och resultatet blev att apornas hjärna växte under en längre tid än hos apor utan människogenen.

Just en mycket lång period av utveckling av hjärnan är kännetecknande för människan. Hjärnans tillväxt hos människobarnet fortsätter ända fram till femårsåldern, medan den hos exempelvis schimpansungen avtar redan två år efter födseln.

Fem av apfostren med människogenen överlevde och kom till världen så att forskarna kunde testa apornas mentala förmågor. Det visade sig bland annat att de hade bättre minne än normalt.

Experiment av det här slaget är naturligtvis kontroversiella. Många forskare anser att de är direkt oetiska. Näs­ta steg blir troligen att apor förses med den mänskliga varianten av genen FOXP2, för att se vad den gör med sin språkliga förmåga.

Vid någon tidpunkt kommer man att behöva ställa sig frågan om dessa transgena apor suddar ut gränsen mellan djur och människa och om de i sådana fall behöver få ett särskilt skydd i stil med våra mänskliga rättigheter.

Vi har redan 99 procent av våra gener gemensamt med schimpansen, så det kan diskuteras hur mycket mer som krävs. Kanske slutar det rent­av med en kapplöpning mellan de transgena aporna och de humanoida robotarna om vem som först accepteras som artfränder av oss människor.

Robotar får rättigheter och skyldigheter

Sophia är vältalig. Hon har intervjuats vid ett otal tillfällen, hållit föredrag och varit med i pratshower.

Det räcker dock inte att de sociala robotarna har talets gåva för att vi ska betrakta dem som likvärdiga. De måste också ha ett ansikte som vi kan känna igen oss själva i.

Därför har Sophias skapare David Hanson gett henne ett mycket människoliknande ansikte med mun, läppar, näsa, ögon och ögonbryn.

Hennes konstgjorda hud kan lägga sig i samma veck som vår egen, så hon kan både rynka pannan, höja på ögonbrynen och visa smilgropar.

Med hjälp av sina kameraögon kan hon också känna igen ansikten och tolka uttryck, och därmed känslor, hos personen hon talar med.

David Hanson hävdar inte att Sophia bör betraktas som en människa men han anser att hon utgör ett steg på vägen mot sociala robotar som förtjänar både rättigheter och skyldigheter.

Därför räknar han med att Sophia förr eller senare inte längre kommer att betraktas som bagage, utan måste betala fullt pris när hon reser med honom från Hongkong ”hem” till Saudiarabien.

När Sophia fick sitt medborgarskap resulterade det i mängder av spekulationer i media: Om en robot har medborgarskap, har den då också rösträtt? Har den rätt att gifta sig? Och vad händer om någon stänger av strömmen till den? Är det mord?

Frågorna kommer garanterat att fortsätta hopa sig efter hand som de sociala robotarna blir mer avancerade.

När både den artificiella intelligensen och de fysiska dragen blir mer övertygande blir det kanske omöjligt att skilja mellan en humanoid och en människa av kött och blod.

Humanoider måste vara perfekta

En robot som liknar en människa mycket, men ändå inte helt, kommer aldrig att bli socialt accepterad.

Det har robotforskarna visat sedan år 1970, då japanen Masahiro Mori lade fram en teori om hur vi uppfattar robotar med människoliknande egenskaper. Mori fastnade för ett fenomen som han kallade Uncanny valley, ”Kusliga dalen”.

Det handlar om att vi känner alltmer sympati för robotar ju mer de liknar oss, men bara till ett viss punkt. När de blir väldigt människoliknande men ändå märkbart omänskliga blir vår upplevelse plötsligt mycket negativ.

Många tycker att robotar som Sophia är obehagliga eller direkt skrämmande. Men på andra sidan Kusliga dalen är robotarna så pass naturtrogna att vi inte kan skilja dem från människor. Då ökar sympatin igen.

Effekten har påvisats i flera försök, och år 2019 lyckades forskarna till och med lokalisera den del av hjärnan som tycks ligga bakom den.

Genom att visa bilder av robotar och ”artificiella människor”, det vill säga bilder av hyperrealistiska människorobotar, för ett antal försökspersoner vars hjärna samtidigt skannades upptäckte forskarna att aktiviteten i ett område i främre delen av pannloben ökade efter hand som robotarna blev alltmer människoliknande. Men den störtdök när en ”artificiell människa” dök upp.

Hur imponerande och naturtrogen Sophia än är märks det tydligt att hon inte är en människa.

För att vi ska acceptera henne och andra sociala robotar som likvärdiga måste de likna oss ännu mer än vad de gör i dag, både till utseendet, i sina rörelser och i sitt sätt att kommunicera. Och det kommer att ske, det är David Hanson övertygad om.

”Jag tror att det kommer en tid då det blir omöjligt att skilja robotar från människor”, säger han.

Om han får rätt blir det ännu svårare att definiera vad ordet ”människa” betyder.

Kanske kommer begreppet i framtiden att omfatta både robotar och transgena apor, och därmed täcka in en betydligt bredare och brokigare samling individer – precis som när vi delade planeten med en rad andra likvärdiga människotyper.