Svartsjuk kvinna i bakgrunden

Män och kvinnor blir svartsjuka av olika anledningar

Svartsjuka är sällan positiv, men hos både djur och människor spelar den en viktig roll för såväl parning som föräldraomsorg. Av samma skäl blir män och kvinnor svartsjuka av helt olika orsaker.

Svartsjuka är sällan positiv, men hos både djur och människor spelar den en viktig roll för såväl parning som föräldraomsorg. Av samma skäl blir män och kvinnor svartsjuka av helt olika orsaker.

Shutterstock

Svartsjuka är alltid en malplacerad känsla. Om din svartsjuka är ogrundad kommer din partner att bli upprörd över att bli beskylld för något som hen inte har gjort. Och om det finns skäl för din svartsjuka kommer den tyvärr nog inte att göra vare sig till eller från för en svekfull partner.

Oavsett vilket leder känslan till smärta, bedrövelse och splittring, så vad är svartsjuka bra för?

Svartsjuka är ett triangeldrama

Först måste vi förstå vad svartsjuka innebär. Det är skillnad på att vara avundsjuk och att vara svartsjuk, men båda känslorna bottnar i att vi vill ha någonting som en annan person har – eller som vi föreställer oss att de får.

Medan avundsjuka kan förekomma mellan två individer förutsätter svartsjukan att det finns minst tre inblandade parter. Jag kan vara avundsjuk på dig för att du har ett fint hus, men jag kan bara känna svartsjuka om det finns en tredje part som vi båda vill ha.

Jill Byrnit

Jill Byrnit är författare och medförfattare till flera läroböcker och vetenskapliga artiklar om sociala relationer mellan människor och andra primater.

© Linda Kastrup/Ritzau Scanpix

Ur rent evolutionärt perspektiv ska svartsjuka leda till ett beteende som tjänar två syften, dels att hålla tänkbara rivaler borta från din partner, dels att säkerställa att din partner stannar kvar hos dig och inte ger sig av med någon annan.

Därför är vi ofta aggressiva mot eventuella rivaler och vi gör vad vi kan för att fysiskt hålla fast partnern eller få bort rivalen.

Många djurarter med könlig fortplantning agerar på detta vis.

Könlös fortplantning, som sker utan befruktning, är sällsynt hos djur men förekommer bland exempelvis växter, där en enda cell kan dela sig i två identiska kopior.

Föräldraomsorg kräver resurser

Svartsjuka är dock inte enbart en reaktion på hot. Den uppstår även när vi föreställer oss framtida smärta och svårigheter.

Oavsett om vi talar om människor, vargar eller gorillor handlar svartsjuka om att bevara relationen till sin partner. Det låter romantiskt.

Varför flackar vi då inte bara sorglöst mellan olika partner, likt en fjäril från blomma till blomma? Ur evolutionärt perspektiv skulle det ju framstå som mer rimligt.

Svaret står att finna i sambandet mellan föräldraomsorg och artens sociala struktur.

Föräldraomsorgen är inte lika resurskrävande för alla djurarter, men uppgiften kan vara så stor eller komplicerad att den inte bara förutsätter hjälp från en, utan flera vuxna individer.

Därför har det naturliga urvalet sett till att vissa djurarter bygger upp livslånga eller säsongslånga parförhållanden.

Denna sociala struktur förekommer hos många fågelarter. Faktum är att cirka 90 procent av alla arter är monogama. Människan påminner en hel del om fåglarna, eftersom vi antingen direkt eller indirekt, genom exempelvis barnbidrag, hjälps åt med föräldraomsorgen. På den punkten skiljer vi oss från andra däggdjur. Endast cirka fem procent av däggdjursarterna är monogama.

Vi reagerar olika på svartsjuka

Mycket talar även för att den mänskliga föräldraomsorgen under lång tid har varit så krävande att båda könen under vår arts utvecklingshistoria har tvingats utveckla ett sätt att vara motiverade att hjälpa varandra.

Svartsjukan ska få dig att agera på olika sätt som håller dina rivaler borta och får din partner att glömma allt vad sexuella frestelser heter. Det är viktigt i fasta parförhållanden i hela djurriket, eftersom svartsjukan kan motverka att du råkar ta hand om en rivals barn.

Tamariner
© Shutterstock

Kloapor håller ihop

Små sydamerikanska kloapor vid namn tamariner (bilden) och silkesapor lever i familjegrupper med mamma, pappa och barn och bildar ofta par för livet. Det monogama föräldrabandet stärks genom att föräldrarna vanligen har sex en gång om dagen.

Duvor
© Shutterstock

Duvhanar hjälper honorna

Duvor är i hög grad monogama och båda föräldrarna bygger redet, skyddar äggen och matar ungarna. Hanarna blir aggressiva och tappar intresset för honor som i studier parats ihop med andra hanar en kort tid dessförinnan.

Gibboner
© Shutterstock

Gibboner tolererar inte rivaler

Gibboner, som är relativt nära besläktade med människan, är ovanliga bland aporna på så vis att de bildar par. De är intoleranta mot rivaler av samma kön, till och med egna könsmogna ungar, som bara får stanna kvar i flocken om de låter bli att para sig med andra.

Eftersom kvinnan är det kön som befruktas och befruktningen sker i hennes kropp, så vet en kvinna alltid att hon är mor till barnet.

Fadern kan inte vara lika säker på sitt föräldraskap. Många moderna dna-tester har vållat både sorg och förtvivlan när det har visat sig att den förmodade pappan faktiskt inte var den biologiska fadern.

Denna könsskillnad är en grundläggande premiss i många delar av djurriket, men hos människan är det pris som män betalar mycket högt, eftersom de är så aktiva föräldrar.

Om de inte aktar sig riskerar de att ägna många år av sitt liv åt resurskrävande föräldraomsorg om en annan mans barn. Därmed bidrar de till att föra vidare en rivals gener, det yttersta evolutionära misslyckandet.

I äldre tider har kvinnornas utmaning varit en annan. De har inte behövt oroa sig för att av misstag uppfostra en annan kvinnas barn och kunde egentligen strunta i om mannen hade sex med en annan kvinna.

Män blir väldigt upprörda när de föreställer sig att deras partner har sex med en annan man.

Den stora faran för kvinnorna var i stället att mannen knöt an känslomässigt till en annan kvinna och därmed riskerade att lämna familjen.

Tidigare förhållanden gör skillnad

Enligt vetenskapliga studier är unga män och kvinnor runtom i världen överens om att trohet är något av det viktigaste när de väljer tilltalande egenskaper hos en partner.

När de tillfrågas om de skulle bli mest ledsna om deras partner upprättade ett starkt känslomässigt band till en annan person eller om partnern hade passionerat sex med en annan person, upphör emellertid likheterna mellan könen.

Män blir väldigt upprörda, både i sina svar och i fysiologiska stressmätningar, när de föreställer sig att deras partner har sex med en annan man.

Kvinnor reagerar inte lika starkt på sexscenariot, utan påverkas mer av tanken att deras partner skulle engagera sig känslomässigt i en annan kvinna.

En amerikansk studie tog även höjd för om försökspersonerna tidigare hade haft ett parförhållande eller om de aldrig haft en fast partner.

Forskarna frågade unga studenter om de skulle bli mest upprörda över om partnern knöt an känslomässigt till en annan person eller om partnern hade sex med en annan person.

Bland kvinnorna var det ingen skillnad om de hade haft personlig erfarenhet av ett fast förhållande.

De fann det mest upprörande att föreställa sig en partner knyta an känslomässigt till en annan person.

Så såg det inte ut bland männen. Både män med och utan tidigare erfarenhet av ett parförhållande blev mer upprörda över sexuell än känslomässig otrohet, men det var stor skillnad på hur upprörda de blev.

Männen med erfarenhet av ett parförhållande blev betydligt mer upprörda över tanken på att deras hypotetiska kvinnliga partner hade passionerat sex med en annan man än vad männen utan erfarenhet av ett parförhållande blev.

Det beror eventuellt på att parförhållandet aktiverar mannens evolutionärt betingade aversion mot att hans partner har sex med en annan man, men den delen behöver forskarna fortfarande lära sig mer om.