Christopher Herwig/Getty Images

Vilse i djungeln

Det som skulle bli en drömresa för den unge Yossi Ghinsberg blir en mardröm. Hans timmerflotte förliser, och plötsligt är han ­ensam i Amazonas regnskog. Följ med i den otroliga berättelsen om en 22-årig ryggsäcksturist, som utmanar gränserna för kroppens förmåga och kämpar för sin överlevnad i den fuktiga och varma snårskogen.

Kevin! Kevin! Yossi Ghinsberg ropar så högt han kan, men orden försvinner, uppslukade av regnskogens täta bladverk och den snåriga undervegetationen.

Han lyssnar, men endast aporna svarar honom. Kvar finns tystnaden och den grymma sanningen, som långsamt går upp för Yossi.

Han är ensam, vilse djupt inne i Amazonas djungel. Halsen snörs ihop av skräck.

Några timmar tidigare hade Yossi varit glad och fylld av äventyrslust. Resan in i Amazonas djungel var hans livs äventyr. Han hade på måfå rest runt i Sydamerika, då han i Bolivia mötte Karl Ruchprecter, en österrikare med ingående kunskap om djungeln.

Karl hade erbjudit sig att agera guide för Yossi och ett par vänner, men på vägen hade de blivit ovänner och gått åt varsitt håll. Medan de andra begav sig hemåt, ville Yossi och Kevin Gale fortsätta längs floden Ipurama.

Resan skedde på en hemmagjord timmerflotte men slutade tvärt, då flotten gick på grund mitt i floden. Kevin tog sig i land, medan Yossi fortsatte på flotten i de virvlande strömmarna.

© Yossi Ghinsberg

Yossi Ghinsberg

Han överlevde färden och kunde kravla i land längre ned längs floden. Vilse och genomvåt står han på stranden, medan den förfärliga sanningen går uppför honom.

Kevin är långt bort, och han själv är omgiven av tusentals kilometer regnskog med vilda djur. Han är utan vapen och kompass och flera dagsmarscher från bebyggelse.

2 december: Mantrat fungerar

”Jag är en handlingens man”, upprepar Yossi för sig själv, innan han faller i sömn ihoprullad på en bädd av blad. Han vet inte varifrån mantrat kommer, men det har effekt, för nästa morgon vaknar han full av beslutsamhet.

Med sig på timmerflotten hade han en gummipåse med proviant. Med litet tur ligger påsen ännu vid den havererade flotten, som fastnat på en sten ute i floden.

Försiktigt klättrar han nedför sluttningen mot floden. Klipporna är våta, så han måste vara försiktig. Turen är dock på hans sida. På en klippavsats nära vraket av timmerflotten ligger ryggsäcken.

”Tack, Gud”, mumlar Yossi medan han liggande på magen på klippan försiktigt drar upp den.

Innehållet är lite fuktigt, men allt finns där: ris, bönor, myggnät, kartan, den röda ponchon, en tändare, medicinväskan och – hans hjärta tar ett skutt av glädje – hans farbrors lilla bok.

Boken, som innehåller en samling judiska texter, har följt honom sedan den dag han fick den. Några dagar senare dog farbrodern, och Yossi är säker på att boken har en skyddande kraft.

Yossi håller hårt i en samling judiska texter, en kabbala, som han fått av sin farbror. Boken, som Yossi har i sin ryggsäck, ger honom styrka.

© GALI TIBBON/AFP/Scanpix

6 december: Räddad av myggspray

Kevin hittar honom inte, går det snart upp för Yossi. Vad som har hänt med hans kamrat vet han inte, men han vet att han nu måste klara sig själv.

Yossi bestämmer sig för att gå mot Curiplaya, som han vet ligger en bit längre upp längs floden. På kartan ser det ut som om det bara är ett par dagars vandring till boplatsen, men eftersom han bara har en primitiv skiss ritad av Karl, är avståndet svårt att beräkna.

Gång på gång tvingas han vända om och följa en annan stig, då han möter en sluttning eller en hög klippa. På kvällen hamnar han på ett backkrön. Mörkret faller, och han måste söka skydd.

Fukt droppar från träden efter ett regnväder. Omsorgsfullt skrapar Yossi bort våta blad och breder i stället ut torra. Han vecklar ut myggnätet och fäster det i en stubbe, så att det bildar ett tält.

För att hålla värmen drar han ponchon runt sig och trycker ned hatten över huvudet.

Yossi Ghinsberg var en ung man på 22 år, som reste runt i Sydamerika när katastrofen inträffade.

© Yossi Ghinsberg

Ett par stenar håller myggnätets sidor nere, så att ormar inte kan krypa under det.

Ett par dagar tidigare hade han mött en giftig orm. Dess gift innehåller enzym som skulle ha förlamat Yossis nerver, så att ormen lätt hade kunnat döda honom.

Vid hans sida ligger en konservburk och en tesked. Slår han på burken kan han jaga bort de vilda djuren, tänker han, medan han låter sig omslutas av mörkret och ljudet av djur.

”Knak”, hörs det från en gren inte långt från tältet. Ljudet upprepas, efterföljt av de omisskänneliga snabba trampen i marken, som berättar att ett stort kattdjur är på väg.

”Åh Gud, låt inte det vilda djuret äta upp mig”, ber han och börja banka på konservburken.

”Bort! Bort med dig!”, ropar han. Ljudet kommer närmare. Han greppar ficklampan och drar nätet åt sidan.

© Nick Gordon/Nature PL

Trängda djur angriper

Jaguaren står helt stilla. Den är stor och har svarta fläckar. En av dess tassar är lyft från marken, men vid åsynen av Yossi sätter den ned tassen.

”Försvinn, din förbannade sopa!”, skriker han, medan han skakar i hela kroppen. Han får en idé och tar upp myggsprayen vid sin sida, tar fram tändaren och tänder.

Drivgasen i sprayflaskan skapar en mäktig låga, som flammar upp och bländar honom. Från hans hand står stanken av bränt hår. Han kramar den eldsprutande flaskan tills lågorna dör.

Han tar på nytt upp ficklampan och lyser runt sig. Jaguaren är borta. Yossi lägger sig lättad ned igen.

Hjärnan larmar ­kroppen

Genom hela ­evolutionen har vi utvecklats att ­reagera direkt på ­faror, till exempel ett möte med ett vilt djur. Hjärtat slår, ­blodet rusar och ­sinnena är skärpta till det yttersta.

Claus Lunau

Amygdala og hypothalamus danner stresshormoner

Från sinnena – till ­exempel synen – får ­hjärnområdet amygdala (gukl) en signal om fara. Amygdala är två ­neuronklungor i hjärnans tinninglob. Därifrån sänder de impulser till det område i hjärnan som ­kallas hypotalamus (lila). Det bildar ”stresshormoner”.

Claus Lunau

Stresshormoner føres videre

Hormonerna förs via blodet till binjurarna.

Claus Lunau

Binyrer får os til at tænke hurtigere

Binjurarna bildar bland annat adrenalin och noradrenalin, som ökar pulsen och blodgenomströmningen till musklerna, höjer blodtrycket och får oss att tänka snabbare.

Claus Lunau

12 december: Yossi följer ett spår

Medan Yossi fortsätter sin vandring vänjer han sig gradvis vid livet i djungeln. Han kompletterar sina förråd med vilda bär och frukter samt fisk fångad i floden.

Så småningom drivs han att hitta ett lämpligt ställe att slå sig ned på för natten.

Den fuktiga hettan och det konstanta regnandet har han däremot svårt att stå ut med. På fötterna får han utslag, som bildar stora sår och gör det smärtsamt att gå.

Han håller modet uppe genom att dagdrömma, helst om mat, och genom att tänka på att han snart är i Curiplaya.

Hoppet får ny näring, då han upptäcker spår av machetehugg på ett träd. Här har det varit människor för inte så länge sedan. Uppmuntrad följer han spåret, som leder honom långt in i djungeln.

Plötsligt ser han ett tydligt avtryck av en sko i leran framför sig. Kevin och han själv har samma typ av skor och använder samma storlek. Yossi tvivlar inte.

Hans vän kan vara precis i närheten. Stigen han går på leder honom uppför en nästan lodrät bergssida, men Yossi får oanade krafter och närmast springer uppför sluttningen.

I extremt sällsynta fall, då amygdala har förstörts som i denna hjärna, kan personen inte känna rädsla.

© Justin Feinstein/University of Iowa

På stigen ligger bitar av skal från frukter, som till förväxling liknar dem han själv nyligen har ätit.

Den nästan övermänskliga styrka han kände lämnar honom lika tvärt som den kom. Han faller ihop på den leriga stigen, pressad mot marken av sorg och besvikelse.

Fotavtryck och skal kommer inte från Kevin utan från honom själv. Han har gått i cirkel och är tillbaka där han började vandringen tre timmar tidigare.

© Jan Souman/Max Planck Institute

Utan riktmärken går vi i cirkel

17 december: ”Min kropp ruttnar”

Efter denna upplevelse håller sig Yossi i görligas­te mån vid floden för att inte gå vilse igen.

På grund av översvämningar efter en storm tvingas han dock åter att söka sig upp till höjderna. Regnet har spolat bort allt ätbart, och Yos­si har inte ätit på två dagar.

Han ser en orm och försöker fånga den, men river istället armen på en gren. Med blodet rinnande nedför armen ser han ormen försvinna. Inte bara fötter och arm smärtar. Regnet och fukten påverkar även kroppen.

Röda fläckar sprider sig under armhålorna och vid armbågarna. Såret på armen får ingen skorpa.

”Min kropp ruttnar”, tänker han med avsky.

Insektsbett kan vara ödesdigra i djungeln, då mikrober kan tränga in i den skadade huden.

© Alamy/ImageSelect

18 december: Fast i lerigt träsk

Dagen innan har Yossi sett ett flygplan. Den lilla maskinen flög lågt över skogen, och Yossi vet att ett räddningsteam letar efter honom. För att förbättra sina chanser att bli sedd vänder han och söker sig ut mot en öppen plats, som han tidiga­re passerat.

Jaguarstranden kallar han platsen, för att han där såg spår efter en flock jaguarer.

Han har inte ätit på snart en vecka. Kroppen har börjat dra energi från sig själv. Fettdepåer och muskler har krympt, och immunförsvaret är försvagat. Yossi är på väg att tappa modet, men en sak håller honom uppe: flickan vid hans sida.

Han vet att hon bara finns i hans fantasi, men han älskar henne och tar hand om henne. ”Vi hittar något att äta i djungeln”, säger han. Han får rätt. I ett träd leker en flock apor och under dem i leran ligger bitar av dadlar.

Girigt stoppar Yossi dem i munnen. Den ruttna smaken och de små maskar som vrider sig i fruktköttet bekommer honom inte.

Inte en bit låter han ligga på marken, innan han fortsätter sin vandring.

© Shutterstock

Vi kan inte vara ensamma

Långt bort i sina egna tankar trampar han ned i ett gyttjehål. Marken öppnar sig under honom, och han sugs ned i lera till midjan. Som ett djur fångat i en fälla skriker han ut sin ångest. Leran är som cement.

”Så det var det. Döden”, tänker han. För ett ögonblick överväger han självmord med tabletterna från medicinväskan, men kommer att tänka på sina föräldrar.

Med armarna sträckta framför sig börjar han ta simtag och långsamt släpper leran sitt grepp. Han kryper på alla fyra tills han känner fast mark. Endast en tanke fyller hans huvud medan han tar bort lera från näsa, mun och ögon: att leva.

Yossi röjer ett stort område på marken och gör plats åt sig och flickan. ”Kom här och lägg dig hos mig och håll om mig”, säger han.

Plötsligt går det upp för honom att han levt sig så mycket in i sin fantasi att han förberett en sovplats för två.

”Du är ensam, din idiot”, säger han till sig själv.

Ensammare än någonsin rullar han ihop sig för att sova. Plösligt känner han ett stick i låret. Han sticker ned handen och vrider loss en insekt. En termit på 2,5 centimeter sprattlar mellan hans fingrar. Han klämmer till och kastar djuret ifrån sig.

Med vassa käkar kan termiter lätt bita sig fast i huden, så att ett hål uppstår.

© Thinkstock

Strax känner han ett nytt bett och snart ännu ett. Djuren biter gång på gång.

Från alla håll kommer de. Han borstar dem från kroppen, från hårbottnen, till och med i ögonfransarna sätter de sig. Han krossar dem, och i gryningen ligger en hög döda insekter vid hans sida. Men marken är levande.

Myggnätet, ryggsäcken och skorna – allt kryllar av termiter. Han reser sig och springer. På säkert avstånd borstar han djuren av sig, och sambandet går upp för honom.

Han skulle kissa, men var för trött för att gå upp. Den salta urinen på byxorna har lockat till sig insekterna.

Immunsystemet framkallar inflammation

När hudens barriär brister, kan skadliga bakterier tränga in i kroppen. Immunsystemet reagerar genom att tillkalla försvarsceller och starta en inflammation.

© BSIP/Getty Images

Kroppen starter en immunreaktion

Hudens skyddande barriär har brutits, till exempel genom ett insektsbett, och bakterier (gul) tränger in. Kroppen sätter igång en immunreaktion, en så kallad inflammation. Den skadade vävnaden frigör signalämnen (blått, rosa och grönt), som lockar till sig immunförsvarets celler, till exempel fagocyter (genomskinliga former) via blodbanan.

© BSIP/Getty Images

Immunreaktionen skaber betændelse

Inflammationstillståndet har fyra kännetecken: rodnad, smärta, värme och svullnad. De är en följd av att blodkärlen utvidgas och mer blod ­strömmar till. Fagocyterna (genomskinliga former) kan lättare tränga ut i den skadade vävnaden, där de slukar och förgör bakterierna (gult).

20 december: Räddad i sista stund

Nästa dag kommer Yossi fram till Curiplaya, men platsen är övergiven. Han slår läger och väntar på räddningsteamet, som han mer och mer tvivlar på skall hitta honom.

Hungern gnager, och det känns som om han har feber. På fötterna finns knappt någon hud kvar. Medan mörkret faller, hör han ett ljud, och plötsligt förstår han.

”Min Gud, det finns människor därute.” Han ser konturerna av fyra män som kliver ur en kanot. En lång, lockig man står och tittar på Yossi. ”Stanna där du är, Yossi.

Jag kommer.” Kevin springer mot honom och slår armarna runt honom. Senare skall han berätta hur han själv blev räddad, men just nu talar ingen.

För första gången gråter Yossi på riktigt och hulkar som ett barn. ”Någon har ändå brytt sig om mig.”

Efter 20 dagars sökande hittade Yossis vän, Kevin Gale, och en lokalinvånare den kraftigt avmagrade Yossi Ghinsberg.

© Yossi Ghinsberg