Två rör går från vårt svalg ned i kroppen.
Främst sitter luftstrupen, som leder luft till och från lungorna, och bakom denna sitter matstrupen, som för mat, dryck, saliv och slem från näsa och bihålor ned i magsäcken.
I änden av tungan sitter ett lock, som kallas struplocket. Varje gång man sväljer fälls struplocket ned och stänger luftstrupen, så att den tuggade maten bara kan komma ned i matstrupen och inte i luftstrupen.
Det sker reflektoriskt, utan att vi behöver ägna det en tanke.
Det kan dock gå illa, till exempel om man pratar medan man äter eller om man lider av en sjukdom, som påverkar de nerver som styr halsens sväljmuskulatur.
Då kan det hända att struplocket inte stängs innan maten sväljs, och en del av den kan då hamna i luftstrupen i stället för i matstrupen – man har ”satt i fel hals”.
Den drabbade själv och eventuella närvarande tvivlar i regel inte på att något är fel.
Påverkan på slemhinnan i luftstrupen utlöser genast hosta, för att man skall få upp föremålet ur luftstrupen.
Den drabbade hostar och drar efter andan och kan bli illröd i ansiktet av ansträngningen.
Som regel lyckas man snabbt rensa luftstrupen, så att man kan äta vidare, men om man har försökt svälja en stor klump mat utan att tugga den eller muskulaturen i halsen är avslappnad på grund av rikligt alkoholintag, kan det hända att luftvägen blockeras.
Då finns det risk för kvävning.
Varje år registreras många dödsfall på grund av matbitar i luftstrupen.
I vissa fall tror man först att det är frågan om en hjärtinfarkt, då det inte syns några direkta tecken på blockering av luftvägarna, men vid obduktionen finner man en bit mat i luftstrupen.
Man tror att den därav följande kraftiga överstimuleringen av området kan medverka till ett reflektoriskt hjärtstillestånd.