Vad håller ihop våra celler?

Redan när ett människofoster är några timmar gammalt och bara består av några få celler, kommer cellerna att klistra sig tätt ihop med varandra och skapa en närmast oskiljaktig enhet. Cellerna är klotformiga skapelser, som innehåller ett vattnigt inre (cytoplasma) omgivet av en fetthaltig cellmembran. Det är cellmembranen som utgör cellens yta, och det är här man finner cellens klister. Cellerna hålls samman av proteiner, som sticker ut från cellens yta och samtidigt är mycket kraftigt förankrade i cellens membran och inre. I den allra yttersta delen av proteinerna finns det en bindningsplats, som med hjälp av elektrostatiska krafter kan binda sig till ett identiskt protein på en annan cell. I inledningen av ett människofosters liv, då fostret bara består av stamceller, binder cellerna sig ganska okritiskt till varandra, men när cellerna börjar specialisera sig och får olika funktioner, blir de också mer kritiska inför vilka celler de binder sig till. På så sätt bildas de olika organen. Cellernas ”kardborrband” bidrar också till att säkra att de stannar på sin rätta plats och inte förvillar sig till fel ställen i kroppen. Dessvärre ser man i många cancerfall att patienternas cancerceller mist förmågan att sitta ihop med granncellerna, vilket betyder att cancercellerna inte bara delar sig okontrollerat utan även kan lämna gemenskapen med de normala cellerna. Därför kan cancercellerna sprida sig till andra delar av kroppen.