Vattentortyr är verkligen en grym tortyrmetod. Den tillskrivs en europeisk advokat från 1600-talet. Hippolytus de Marsilis, som advokaten hette, hade lagt märke till hur droppande vatten kunde skapa håligheter i stenar. Det fick honom att vilja pröva droppandet på en människa. Därmed hade man uppfunnit ännu en metod att tvinga anklagade till erkännande i en tid då talrika tortyrmetoder var gängse förhörsteknik.
Offret för vattentortyren spänns fast så att han överhuvudtaget inte kan röra sig. Sedan droppas kallt vatten långsamt på en utvald del av kroppen. Pannan är det bästa stället. Fången kan se varje droppe komma och blir så småningom vansinnig. Droppandet på ett bestämt ställe på kroppen är mycket obehagligt – känselnerverna på det utvalda stället stimuleras så tätt och så långvarig att dropparna inom kort upplevs som oerhört smärtsamma.
En variant av vattentortyren går ut på att låta en kontinuerlig vattenström träffa offrets panna. Metoden är så plågsam att offret sällan kan uthärda den någon längre tid. Huruvida vattentortyr skulle vara en av de mest plågsamma tortyrformerna är omöjligt att avgöra. Varje form av tortyr är smärtsam och inte minst uttryck för en omänsklig grymhet, som efterlämnar mycket svåra psykiska och fysiska ärr hos offret.