Nu kan vi få bukt med den djävulusiska klådan

Läkaren Anne Louise Oaklander på akutmottagningen på Harvard Medical School i Boston kunde förbluffat konstatera att kvinnan hade tagit hål på kraniet och kommit ända in till hjärnan.

Oaklander undrade hur patienten kunde ha skadat sig så utan att hindras av smärtan. För att få svar på det undersökte hon nerverna i kvinnans hårbotten. Hennes studie visade att 96 procent av känselnerverna i det drabbade området var förstörda. Det enda kvinnan kände var klåda.

År 2002 publicerade läkaren sin upptäckt i en vetenskaplig tidskrift, vilket lärde världens forskare och läkare något nytt: Klåda och smärta är två helt olika känslor.

Omkring åtta procent av världens befolkning känner i detta nu att det kliar någonstans på kroppen, vanligen på armarna, ryggen eller benen. Var femte person upplever vid någon tidpunkt i livet att klådan blir kronisk och pågår oavbrutet i över en månad.

Förutom att vara irriterande kan klåda även medföra sömnbrist och depression och påverka livskvaliteten i lika hög grad som smärta. På senare år har emellertid forskarna rustat upp i sin kamp mot klådan. Ett av de nya, effektiva vapnen är en genetisk sax som klipper av nervsignalerna.

Muterade möss känner ingen klåda

År 2007 blev genetikern Zhou-Feng Chen först med att säkert kunna konstatera att smärta och klåda är två skilda saker. I sitt laboratorium på Washington University i USA studerade han möss där en genetisk mutation hade satt ett protein i djurens ryggmärg ur funktion.

GRPR, som proteinet heter, gör att signaler från en viss typ av nerver i huden kan vidarebefordras och ta sig upp till hjärnan. Hos de muterade mössen nådde nervsignalerna inte längre än till ryggmärgen, vilket hade en markant effekt.

När Chen utsatte mutanterna för smärtsamma behandlingar, som att sticka dem med ett vasst föremål under tassarna, reagerade de helt normalt och försökte undvika att bli stuckna. Men när forskaren i stället smorde in mössen med kemikalier som normalt får det att börja klia, framkallade det knappt någon reaktion alls hos de muterade mössen.

Eftersom de muterade mössen inte märkte när det kliade, måste det vara så att klåda registreras av de känselnerver som använder sig av GRPR i ryggmärgen. Men eftersom mutanterna ändå kände smärta kan smärtsinnet inte utnyttja samma nervbanor.

Förmågan att känna smärta och klåda är med andra ord två skilda saker.

Trots att klådans och smärtans nervsignaler passerar olika nervbanor på väg till hjärnan beter de sig på samma anmärkningsvärda sätt vid ankomsten. Båda typerna av nervsignaler fungerar som ett slags larm som får i princip hela hjärnan att gå på högvarv. Därmed skiljer sig klåda och smärta från våra övriga sinnen.

Om man till exempel låter handen glida genom mjuka grässtrån registreras beröringen av känselnerver, som skickar signaler direkt till hjärnans känselcentrum. Sedan händer i princip inget mer om inte pannloberna beslutar att vi ska reagera på ett visst sätt.

Men om handen på sin väg genom gräset plötsligt kommer i beröring med en brännässla aktiveras klådnerverna, och när deras nervsignaler når hjärnan uppstår en kaskad av reaktioner.

Först registrerar känselcentrum klåda, men innan pannloberna blir medvetna om det påverkar klådnerverna genast andra delar av hjärnan, vilket gör att humöret försämras, stressnivån stiger och vi får ett instinktivt behov av att klia oss för att lindra obehaget.

Syftet med klåda är att, liksom smärta, få oss att snabbt och utan att tänka efter ta bort handen från brännässlorna, så att irritationen, rodnaden och blåsbildningen på huden begränsas – och få oss att låta bli att röra nässlorna igen.

Immunförsvaret framkallar klådan

Att brännässlor och myggbett orsakar klåda beror på giftämnen i nässlans fina brännhår och myggans saliv. Giftämnena aktiverar immunförsvaret, som mobiliserar sin armé av vita blodkroppar för att de ska oskadliggöra giftämnena.

Försvarsinsatsen samordnas genom att immuncellerna och kroppens övriga celler kommunicerar med varandra med hjälp av signalsubstanser. En av dessa är histamin, som spelar en central roll vid klåda.

Längst ut på klådnerverna i huden sitter receptorer, som känner igen och binder till histamin. När det sker skickas en nervsignal till hjärnan, som uppmärksammar oss på klådan. På så vis larmas vi om att vi har kommit till skada.

Samspelet mellan histaminet och känselnervernas histaminreceptorer gör det lätt för forskarna att studera klåda. De kan helt enkelt smörja histamin på djurs eller människors hud och till exempel undersöka hur snabbt klådan uppstår och försvinner igen, eller hur klådans intensitet påverkas av mängden histamin.

Man har även kunnat utveckla läkemedel mot klåda. Många klådstillande preparat är så kallade antihistaminer, som blockerar klådnervernas receptorer, så att de inte kan reagera på histamin.

Klåda har två ansikten

Antihistaminer fungerar dock bara mot den akuta klåda som uppstår till följd av yttre påverkan. Vi kan även drabbas av en helt annan typ av klåda, en kronisk variant.

Kronisk klåda, som uppstår vid bland annat psoriasis och eksem, kan pågå i månader. Denna klåda lindras inte av antihistaminer, eftersom den orsakas av en annan typ av klådnerver.

Vi har två sorters klådnerver i huden. Den ena typen är de akuta klådnerverna med histaminreceptorer i nervändarna, medan den andra – de kroniska klådnerverna – har flera olika receptorer, som binder till var sin typ av ämnen.

Ärtväxt klipper i klådnerverna

De ämnen som aktiverar receptorerna i de kroniska klådnerverna bildas vanligen i samband med sjukdomar. Vissa leversjukdomar får exempelvis gallsyror att ansamlas i kroppen. De binder till så kallade TGR5-receptorer på de kroniska klådnerverna.

När underliggande sjukdomar aktiverar dessa receptorer får hjärnan information om att det kliar på huden, trots att sjukdomen egentligen inte alls påverkar huden. Klådan fortsätter då så länge sjukdomen finns kvar.

Kvinnan som tog hål på kraniet hade så stark klåda att hon kliade upp såret i sömnen, trots att hon hade flera lager bandage. Först när hon försågs med hjälm och fick händerna fastbundna i sängen på nätterna lyckades man få en bit transplanterad hud att växa fast.

Kronisk klåda är svårare att studera för forskarna än akut klåda, eftersom den orsakas av mer komplexa ämnen än histamin. Neurologen Robert LaMotte vid Yale University i USA har dock utvecklat ett effektivt redskap för att studera denna typ av klåda.

LaMotte använde växten Mucuna utilis, vars sylvassa brännhår innehåller en så kallad proteas, ett enzym som klipper sönder proteiner. Mucuna utilis enzym har särskilt stor aptit på en av de receptorer som sitter på de kroniska klådnerverna. Genom att bokstavligt talat gnaga på receptorn får den en nervsignal att uppstå.

LaMotte tog de små brännhåren med en pincett och stack in dem en bråkdel av en millimeter i huden på sina försökspersoner. Studierna visade att klådan ökade till maximal styrka inom loppet av två minuter och därefter sjönk gradvis, tills den efter 15 minuter knappt märktes.

Kronisk klåda är alltså i princip akut och försvinner snabbt igen. Det sker dessvärre inte när klådan orsakas av en sjukdom, eftersom kroppen då fortsätter att producera de ämnen som ger upphov till klådan.

Gensax stänger av klådgen

De nya kunskaperna om klåda har gjort det möjligt för forskare att utveckla effektivare läkemedel. Den mest lovande nya behandlingsmetoden ska kunna lindra alla typer av klåda. Den riktar in sig på ett visst protein, Nav1.9, som behövs för att klådnerverna ska kunna skicka sina signaler.

År 2018 satte biokemisten Frank Bosmans vid Universiteit Gent i Belgien genen bakom Nav1.9 ur spel hos möss med hjälp av genteknik. Resultatet blev att mössen i princip inte kliade sig när de utsattes för ämnen som gav upphov till klåda.

Hos människor duger det naturligtvis inte att permanent förändra förmågan att känna klåda. Därför arbetar nu cellbiologerna Joshua Rosenthal och Juan Diaz Quiroz vid amerikanska University of Chicago med en variant av Bosmans metod.

I stället för att påverka genens dna, som hos mössen, ska forskarna utveckla en salva som förändrar genens rna. Rna, som används för att producera proteinet Nav1.9, bildas bara när genen är aktiv.

Forskarnas strategi är att utveckla en salva som är baserad på det revolutionerande genverktyget CRISPR. När man smörjer in den kliande huden med den särskilda salvan börjar gensaxen målinriktat klippa sönder rna från genen Nav1.9. Klådnerverna kan då inte överföra signaler till hjärnan förrän krämen har försvunnit, vilket tar några dagar.

Om det går som forskarna hoppas kommer ingen längre att behöva klia sig blodig på grund av olidlig klåda.

Artikeln publicerades första gången 2021