Den lilla fördjupningen under näsan vittnar om det pussel som äger rum i livmodern när ansiktet bildas.
Det är just där som alla stora ansiktsdrag byggs. Processen är extremt komplex, och ändå är den så precis att din näsa exempelvis kan få nästan exakt samma form som din pappas näsa.
Först nu har forskarna börjat förstå hur dina gener hjälper till att forma ditt ansikte.
Tidigare var det bara möjligt att titta på ett fåtal gener och jämföra dem med några få utvalda drag som exempelvis munnens bredd eller avståndet mellan ögonen.
I dag kan forskare analysera den fullständiga genuppsättningen från tusentals försöks-personer och jämföra informationen med exakta 3D-bilder av personernas ansikten.
Gener påverkar hur ansikten bildas
Ditt ansikte bildas på fosterstadiet och forskare är nu nära att förstå exakt hur fostrets gener leder till bildandet av exempelvis en stor näsa.
Stamceller vandrar i fostret
Genen KCTD15, som forskare nyligen har kopplat ihop med storleken på näsan, hjälper till att styra bildandet av stamceller i den så kallade neurallisten tidigt i fostrets utveckling. Stamcellerna vandrar från ryggen fram till framsidan av fostret när fostret är omkring en månad gammalt.
Signalsubstanser delar arbetet
Stamcellerna koordinerar med hjälp av signalsubstanser vem som ska bilda respektive del av ansiktet. Vissa celler bildar pannan och andra hakan. En del blir till skelett, andra till brosk eller körtelvävnad. Generna styr bildandet och utsöndrandet av signalsubstanser och därmed ansiktets form.
Gener finputsar ansiktet
Cellerna delar sig och mängden celldelningar i de olika områdena avgör formen på de enskilda delarna av ansiktet. Forskare tror exempelvis att genen KCTD15 kan vara med och styra hur mycket broskcellerna i nässkiljeväggen delar sig, och därmed hur stor näsan blir.
2018 satte en grupp amerikanska och belgiska forskare en ny standard inom forskningsområdet.
De samlade in dna och 3D-bilder från 2 329 européer och undersökte om det fanns några dna-sekvenser som var kopplade till särskilda ansiktsdrag.
De hittade först 38 sekvenser, som med hög sannolikhet var knutna till ett eller flera ansiktsdrag.
Därefter testade de resultatet av 1 719 nya ansikten och reducerade antalet till 15 sekvenser.
En förändring nära genen TBX15 ger spetsig panna.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
En förändring nära HOXD1 ger stora läppar.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
En förändring i KCTD15 ger stor näsa.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
En förändring nära DLX6 ger spetsig haka.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
En förändring nära RPS12 ger platt panna.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
En förändring i CASC17 ger platt näsa.
Röd: Mer framskjuten än genomsnittet.
Blå: Mer tillbakadragen än genomsnittet.
Forskarna upptäckte bland annat att personer med dna-basparet guanin på en särskild plats nära genen KCTD15 hade en mer framskjuten nästipp än personer som i stället hade basparet adenin på samma plats i dna.
Totalt sju av de 15 sekvenserna hängde ihop med näsans form.
Det är svårt att utröna näsans form utifrån kraniet, och därför blir en nya upptäckten till stor hjälp i brottsutredningar eller när vi rekonstruerar forntidsmänniskor.