Vi kan idag frysa ned enkla organismer eller levande embryon (foster i mycket tidigt stadium) och tina upp dem med ett bra resultat. Därifrån och till att frysa ned en levande människa och låta honom eller henne fortsätta sitt liv efter att ha tinats flera år senare är det dock långt.
Så länge som man fryser ganska små livsformer är det acceptabelt att en del av cellerna går förlorade. Även om 99 procent av bakterierna i ett nedfruset prov dör, spelar det ingen roll om den resterande procenten kan överleva och grunda en ny population.
Om 99 procent av cellerna i en hel människa dör finns det emellertid ingen chans att den sista procenten kan överleva och upprätthålla alla livsfunktioner. Människan är i likhet med andra djur och växter en extremt komplicerad organism, där de enskilda cellerna och organen var och en har sin speciella funktion som resten av kroppen är beroende av.
Om bara en enda av dessa funktioner skadas under nedfrysningen eller vid upptiningen riskerar hela organismen att dö. Just nu finns det inget som tyder på att nedfrysnings- och upptiningsteknikerna kommer att bli så bra att en människa skulle kunna överleva proceduren.
Det är därför reellt sett bättre framtidsutsikter i att man fryser ned den avlidnes kropp på det skonsammaste sättet.