När man utsätts för låga temperaturer registreras det av speciella känselkroppar, så kallade termoreceptorer, i huden. Dessa receptorer skickar elektrokemiska signaler till ryggmärgen och vidare till hjärnan, där signalen bearbetas och tolkas.
Resultatet blir en medvetenhet om att det är kallt. Normalt reagerar man genom att ta på sig mer kläder, gå in, sätta på värmen och så vidare.
Det är möjligt att man genom att under lång tid med flit ignorera signalerna kan ändra termoreceptorernas elektrokemiska meddelanden till hjärnan, så att man med tiden får en högre köldtröskel.
Det har så vitt vi vet aldrig undersökts vetenskapligt – vilket är lätt att förstå när man tänker på hur mycket en tänkt försöksperson skulle frysa.
Isman styr själv sin kroppstemperatur
Nederländaren Wim Hof besitter en fenomenal förmåga att motstå kyla – en egenskap som har gett honom världsrekord i grenar som längsta simtur under is och längst tid i direktkontakt med is.
Den normala reaktionen på extrem köld är att kroppen skakar, hjärtrytmen förändras och blodkärlen stänger ned, men så fungerar det inte för Hof.
Läkare har undersökt honom flera gånger och deras förklaring till hans förmåga är att han medvetet kan kontrollera det autonoma nervsystemet, som hos oss andra tar över kontrollen och får oss att skaka när vi fryser.
Själv anser Hof att alla kan lära sig att stå emot kylan med hjälp av övningar med köldterapi, andning och meditation, men flera personer har avlidit av köld efter att ha följt hans träningsprogram.
Wim Hofs mest extrema prestationer:
Om man verkligen vill kunna tåla mer kyla får man tillämpa en helt annan teknik: äter man massor med glass, gräddsås och friterad potatis lägger man sakta men säkert lager på lager med fettceller under huden. Fett isolerar så att man med tiden skulle kunna klara av allt lägre temperaturer.
Huruvida det kan kallas för träning kan emellertid diskuteras. Vid sidan om tillvänjning och matglädje finns det även psykologiska förhållanden som gör att man ibland kan klara av kyla bättre än andra.
Utsikten att snart komma in i värmen eller andra positiva saker kan överskugga att man är kall och göra att man bättre uthärdar minusgrader eller gåshud. För övrigt varierar vår personliga köldtröskel väldigt.
Efter en solig dag på stranden är man mer frusen på kvällen än om man har tillbringat dagen i en kall miljö. Den här skillnaden i frusenhet är emellertid snarare ett resultat av omgivningens olika temperaturer än medveten träning.