Fastklämd i berget

I nästa ögonblick träffar klippblocket hans högra hand och pressar in den mot bergsväggen. För ett ögonblick glider stenen – med handen fastklämd – nerför väggen.

Men där stannar klippblocket och handen, fastkilade mellan klyftans väggar, omkring en meter och 20 centimeter från klyftans botten. Ralston ­försöker dra loss armen, men den rör sig inte ur fläcken.

Strax innan hade klippan fungerat som steg för Ralston, när han befann sig högre upp i klyftan. Rutinerat hade han klivit ut på klippblocket, som satt fastspänt mellan väggarna. Efter det hade han behändigt glidit ner på stenen för att använda den som mellanstation på vägen ner mot botten av klyftan.

Men stenen sattes i rörelse och med nöd och näppe hann han hoppa av och hamna på botten, innan klippan följde efter samma väg.

Fastlåst betraktar han nu de två klippväggarna som sträcker sig lodrätt upp mot en tunn strimma av himlen. Under 127 timmar kommer detta att vara hans värld.

Dag 1, den 26 april, kl. 14.45:## Ralston har varit instängd i 45 minuter

Ralston är van vid att hålla huvudet kallt i extrema situationer.

Allt sedan han som barn skickades ut på skidfärd av sina föräldrar har han älskat att att ta sig fram i naturen. Med tiden har äventyren blivit allt mer avancerade. Han har klarat sig helskinnad trots bergsbestigning i is och snö, nattliga seglatser genom kraftiga strömmar och ett möte med en björn.

Nu iakttar han platsen där handen har försvunnit in mellan sten och klippvägg. Handleden är bara en sjättedel så tjock som vanligt.

Vore det inte för skelettet skulle handen vara helt platt, känner han. Den synliga delen av handen är vit, eftersom blodcirkulationen har stoppats och handen inte har kontakt med resten av kroppen.

Dag 1, kl. 15.28:## Ralston har inte talat om sina planer för någon. Ingen kommer att sakna honom förrän han uteblir från jobbet på måndag.

I tankarna går han igenom den överlevnads­utrustning som han har med sig: Cirka 350
milliliter vatten, två burritos, klätterutrustning, en pannlampa, ett universal­verktyg med två
knivar och en tång.

Eftersom den genomsnittliga överlevnadstiden i öknen utan vatten är två–tre dagar, inser han att chanserna att komma loss är större än att bli hittad.

Han fiskar fram universalverktyget från ryggsäcken och börjar hacka på stenen. I flera minuter hackar han på den, men utan resultat.

Dag 2, kl. 13: ## Ralston försöker göra en talja av klätterrep och selar, för att kunna lyfta stenen, men misslyckas.

Törsten plågar honom, men han har bestämt sig för att bara dricka en slurk med en och en halv timmes mellanrum.

Öknen är tyst – men plötsligt hör han människoröster.Ralston lyssnar spänt.

Rösterna och ljudet av skor mot sandsten är avlägsna och förvrängda, men de är där. ”HJÄLP!”, skriker han och håller andan. Det blir tyst igen. Han ropar på nytt. Ralston röst darrar av ångest och upphetsning, men fortfarande inget svar.

Insikten drabbar honom som ett hårt slag i magen. Vad han har hört är inte människor, utan ett av öknens smådjur.

Kängururåttan har byggt bo i klipporna ovanför honom. Han vrider på huvudet och ser en svans försvinna in i ett hål i klippan.

Ralston lovar sig själv att ropa efter hjälp högst en gång om dagen. Desperationen i hans egen röst är mer än vad han klarar av.

Dag 2, kl. 15: ## Ralston är säker på att han kommer att dö innan någon hinner upptäcka honom.

Han drar av sig ryggsäcken och fiskar fram en liten video­kamera som han har tagit med för att filma turen. Kameran är så liten att den får plats i hans handflata. Han trycker på inspelningsknappen och börjar prata.

”Klockan är fem över tre, söndag. Jag har nu varit fastklämd i 24 timmar här i Blue John Canyon över det som kallas Big Drop. Mitt namn är Aron Ralston. Mina föräldrar är Donna och Larry Ralston från Englewood, Colorado. Vill den som hittar detta vara vänlig och försöka överräcka det till dem”

På skärmen ser han sin egen bild. Ögonen ligger djupt i ögonhålorna. Han har inte ätit på ett dygn och bara tagit ett par slurkar vatten.

Dag 3: ## Ralston försöker skära av armen, men ger upp och inser att fickkniven aldrig kan skära igenom skelettet.

”Du måste skära av dig armen.” Tanken återkommer hela tiden, men den blir allt mer påträngande.

När Ralston lät kameran panorera över armen kunde han inte undgå att se att huden var ovanligt blek. Snart kommer handen börja ruttna.

Ralston känner avsmak vid tanken på att skära i sig själv, och rädsla för den oundvikliga blodförlusten. Hans bil står nästan tolv kilometer bort och han är inte säker på att han skulle kunna köra bilen med en hand.

Risken är stor att blodförlusten innan dess ska överstiga 30 procent, och därmed i princip vara dödlig. Ändå bestämmer han sig för att göra ett försök.

Han tar av slangen från sitt drick­system och binder den om armen som ett stasband. Han ser hur handen och handleden vitnar, samtidigt som huden omkring armbågen lyser djupröd av blodansamlingen.

Genom att uppbåda all sin viljestyrka borrar han in kniven i huden, men modet sviker honom. Kniven kvarlämnar bara ett par röda streck. Uppgiften känns dessutom hopplös.

Han måste pressa hårt för att över huvudtaget repa huden. Och han kommer aldrig kunna skära igenom skelettet.

Dag 4: "" Vid midnatt har Ralston fortfarande unge­fär en halv deciliter vatten kvar, men han känner att krafterna sinar.

Ralstons hals och ögon svider av torrhet och huden hänger. Han har inte sovit på tre dagar. Han fryser och kan inte längre lita på sina sinnen. Han har tappat tidsuppfattningen. Det enda han har koll på är tidsplanen för när han får dricka vatten.

Dagen innan kissade han för första gången sedan han klämdes fast. För säkerhets skull sparade han den gulbruna vätskan.

Han bestämmer sig för att smaka på den. Han tänker att det är bättre att prova medan han fortfarande har vatten att återupprätta vätske­balansen med såvida giftämnena får honom att kräkas. Han tar en klunk. Det är inte så illa som han trott.

Nattluften har kylt ner vätskan till cirka 15 grader och en del avfallsämnen har sjunkit till botten som brunaktigt grums.

Ralston har druckit upp allt vatten och ätit den sista burriton. Sedan han fastnade har han fått i sig totalt 500 kalorier, en tiondel av hans normala intag, och han är kraftigt försvagad.

De senaste dagarna har Ralston hallucinerat om drycker och får utomkroppsliga upplevelser som alla känns verkliga.

Han kan känna, smaka och känna lukten av allt.

En natt hämtas han av en vän, som tar honom längs klyftans klippvägg tills de kommer till en dörr som plötsligt öppnat sig. Bakom den ligger ett vardagsrum. Hans vänner sitter och ligger i soffor och i fåtöljer och stämningen är munter.

Ändå är det som om ingen av dem är på riktigt. Som om de läser hans tankar tittar de alla upp samtidigt och säger: ”Vi är här när du behöver oss. När du är redo blir vi säkert verkliga”.

Ralston vaknar och skakar av köld och utmattning.

Dag 5, kl. 23: ## Den högsta temperaturen om dagen är knappt 14 grader.

Ralston vet att en hård natt väntar honom. Den här dagen ska bli hans sista, det är han säker på, och han förbereder sig på sin död.

Med videokameran har han tagit farväl av sina vänner och listat dem han vill ska bära kistan.

När klockan närmar sig midnatt griper han sin kniv och ristar in sitt namn på klippan. ”ARON”. Sedan ristar han in födelse månad och -år, ”OCT 75”, följt av ”APR 03”.

Över namnet lägger han till ”Vila i frid”, övertygad om att han inte överlever natten.

Dag 6, kl. 10: ## Ralston har nu genom­lidit 120 sömnlösa timmar.

Han kan inte längre hålla huvudet uppe. Det vilar mot klippsidan och faller framåt på bröstet.

Under de senaste dagarna har han då och då återupptagit försöket att hacka med kniven i klippan. Han vet att det är meningslöst, men det ger honom något att göra. Små stenpartiklar flyger omkring honom och landar på den fastklämda armen.

Ralston vänder kniven och för att använda baksidan till att vifta bort de små stenpartiklarna från huden.

En kort stund är han oförsiktig och råkar skrapa armen. Han känner med avsmak hur huden skavs av. Försiktigt sticker han med kniven i huden och hör ett obehagligt, väsande ljud.

Bakterier under huden har bildat gaser och han möts av en omisskänlig stank av förruttnelse.

Ralston grips av en blandning av panik och ilska. ”Det är inte en del av mig. Det är avfall.” Meningarna far genom huvudet, medan han desperat river och flår för att bli fri från den livlösa handen.

Plötsligt känner han armen böja sig i en onaturlig ställning och han förstår vad han måste göra. Genom att bryta armbenen undviker han det olösliga problemet med att skära genom ben. På så sätt kan han amputera armen.

Som i ett maniskt anfall tar han sig an uppgiften.

Hopböjd kryper han in under stenen och känner hur högerarmen vrids alltmer. ”Hårdare! Hårdare!”, uppmanar han sig själv, tills han hör en smäll när strålbenet bryts av.

Nu kan armen rotera som en axel i sitt läge. Ralston greppar kniven och skär metodiskt genom hud och muskler, senor och artärer.

Materialet är så segt att han blir tvungen att genomföra proceduren i flera omgångar. ”Grip, kläm, vrid, slit”, upprepar han för sig själv.

Nerverna liknar tunn, snodd pasta. Han lyfter dem som gitarrstränga­r tills de brister och utlöser rejäl smärta – som att sticka ner armen i flytande lava.

Han biter ihop och fortsätter med att skära av huden mot klippsidan som skärbräda. När kniven når stenen, känner han adrenalinet välla in i kroppen.

Med armen i en improviserad mitella raglar han fram genom klyftan. Varje gång han ser vatten stannar han och dricker. Blodet droppar i snabb takt från armen. Ralston har gått nästan tio kilometer när han ser tre personer på stigen.

”HJÄLP!” Den här gången är de verkliga och springer fram till honom.