Det är svårt att se skillnad på mogna och omogna tomater och världen kan kanske tyckas vara grå och trist. Om du är färgblind, alltså.
Personer som lider av färgblindhet kan inte se hela spektrumet av färger och har nedsatt förmåga att skilja mellan olika färger och färgnyanser. Färgerna ger i allmänhet ett mattare intryck än de gör för personer med normalt färgseende.
Ett försvagat färgseende kan variera från lättare problem att skilja rött och grönt åt till mer extrema fall med personer som inte kan se färger överhuvudtaget. Röd-grön färgblindhet är det vanligaste färgsynfelet.
Ofta handlar det bara om svårigheter att skilja vissa nyanser åt och de flesta kan exempelvis se skillnad på rött och grönt ljus i trafiken. Färgblinda personer kan också ha problem att skilja mellan blått och gult, men det är mer sällsynt.
Det så kallade Ishihara-testet, som går ut på att uttyda siffror eller bokstäver i små färglagda cirklar, är ett av de vanligaste sätten att undersöka ordblindhet.
Upp emot åtta procent av alla män är färgblinda, medan mindre än en procent av alla kvinnor har samma synfel. Orsaken till att färgblindhet är så mycket vanligare hos män är att defekten beror på ett genetiskt fel i könskromosomen X.
Kvinnor har två X-kromosomer och om den ena har ett genetiskt fel, så kan det uppvägas av den andra. Män har däremot bara en X-kromosom och kan därför inte kompensera för eventuella fel.
Eftersom färgseendet är kopplat till X-kromosomen är en nedsatt förmåga att se färger vanligtvis nedärvd. Män ärver X-kromosomen – och därmed även färgblindheten – från sin mamma, medan färgblinda kvinnor har fått defekta X-kromosomer från båda föräldrarna.
Färgblindhet kan även uppkomma senare i livet, exempelvis till följd av en ögonsjukdom eller som biverkan av något läkemedel.
Vi uppfattar bara tre färger
För att förstå hur genetiska fel försämrar förmågan att uppfatta färger, måste vi först förstå hur vi förnimmer färger.
Alla färger är i grunden hjärnans tolkning av ljus. Olika våglängder av ljus uppfattas som olika färger. Synligt ljus utgör bara en liten del av ljusspektrumet och det mänskliga ögat kan bara uppfatta ljus som ligger på våglängder mellan 380 och 770 nanometer.
Grönt ljus har exempelvis en våglängd på omkring 550 nanometer, medan ljus runt 700 nanometers våglängd omvandlas till rött ljus.
Upp emot åtta procent av alla män är färgblinda, medan mindre än en procent av alla kvinnor har samma synfel.
När ljus tränger in genom pupillerna träffar det näthinnan längst bak i ögat. Näthinnan är full av ljuskänsliga sinnesceller som kallas stavar och tappar.
Stavarna ansvarar för att registrera rörelser och kontraster i våra omgivningar, medan färgseendet ingår i tapparnas ansvar. Tapparna omvandlar ljusvågor till nervsignaler, som via synnerven skickas från näthinnan till visuella cortex längst bak i hjärnan.
Vi har tre olika sorters tappar, som fångar upp ljusvågor av rött, grönt respektive blått. Den stimulans tapparna utsätts för avgör vilka färger vi ser. Om exempelvis röda tappar stimuleras mer än gröna ser vi färgen rött – och tvärtom. Andra färger och färgnyanser uppstår beroende på hur intensivt och i vilka kombinationer de tre sorternas tappar stimuleras samtidigt. Vi ser exempelvis färgen gult när både röda och gröna tappar stimuleras intensivt.
Tapparnas olika ljusreceptorer ger dem deras färgspecialisering. Ljusreceptorer är ljuskänsliga proteiner som fångar upp ljus på särskilda våglängder. När proteinet stimuleras av ljus utlöses en kaskad av signaler, som vidareförmedlas till hjärnan och sedan bildar en färgglad bild av omgivningarna.
De gener som ansvarar för att ljusreceptorerna bildas finns på X-kromosomen. Det är alltså fel i dessa gener som orsakar färgblindhet. Mutationer i generna förändrar receptorerna och försämrar deras förmåga att – i högre eller mindre grad – registrera och vidareförmedla ljus till hjärnan.
Det finns olika sorters färgblindhet beroende på vilka ljusreceptorer som inte fungerar som de ska. Den vanligaste är grön färgblindhet, deutan, som beror på att tapparna med receptorer för grönt ljus är defekta.
Röd färgblindhet kallas protan och beror på fel i receptorerna som fångar upp rött ljus. Den sista och mest sällsynta varianten är tritan, som påverkar de blåkänsliga tapparna och stör förmågan att skilja mellan blått och grönt, samt mellan gult och rött.
Forskare ska färglägga världen
Även om färger är viktiga för vår förmåga att navigera i omvärlden, så klarar de flesta färgblinda att leva ett välfungerande liv utan allvarliga problem, trots att de har ett nedsatt färgseende.
Inom vissa yrken, som exempelvis pilot och sjökapten, är dock en skarp syn och ett felfritt färgseende ett måste, vilket innebär att färgblinda inte kan anställas till de yrkena.
Men snart kan det finnas hjälp att få för färgblinda personer som drömmer om att bli pilot, eller som bara längtar efter ett normalt färgseende. Hittills har nedärvd färgblindhet nämligen ansetts vara obotligt. Men nu hoppas forskare att det så småningom ska gå att korrigera.
År 2020 testade en tysk forskargrupp effektiviteten och säkerheten med en genterapi för att behandla gravt färgblinda personer, som inte kan se några färger alls.
Genterapin korrigerade fel i genen CNGA3, som påverkar alla tre typerna av tappar, vilket ledde till markanta synförbättringar utan att orsaka biverkningar.
Genterapi är fortfarande under utveckling, men under tiden kan färgblinda få hjälp av optiker. Det finns nämligen redan specialframtagna glasögon och kontaktlinser med filterfärger, som gör det lättare att skilja mellan röda och gröna färger.
Glasögonen kan dock inte åtgärda blå-gul färgblindhet och de rättar inte till den underliggande orsaken till synfelet. Men med den lovande forskningen inom genterapi ser det ut som om världen snart kommer att bli färggladare.