Den lilla skillnaden är borta

På de sista 200 meterna sätter Caster Semenya in sin fruktade långspurt. Sydafrikanskan springer över mållinjen i överlägsen stil, med tio meters marginal till Francine Niyonsaba från Burundi.

Med en sista kraftansträngning lyckas Margaret Wambui från Kenya till slut knipa tredjeplatsen.

Guld-, silver- och bronsmedaljen i damernas 800-meterslopp vid de olympiska spelen i Rio år 2016 har fördelats utan några överraskningar.

Vissa, både tävlande och sportjournalister, menar att medaljfördelningen redan var klar innan startskottet gick. Framför allt Semenya var en så stor förhandsfavorit att hennes plats överst på prispallen var självklar – inte för att hon tränar mer än alla andra eller för att hon dopar sig, utan för att hon har en medfödd fördel.

Hennes halt av testosteron i blodet är högre än hos de flesta kvinnor, vilket har satt igång spekulationer om huruvida hon är ”hundra procent kvinna”.

Genom åren har idrottsorganisationer både inspekterat idrottares könsorgan och testat deras kromosomsammansättning för att avgöra vem som får lov att delta i damtävlingar. Enligt forskarna är dock varken könsorgan eller kromosomer någon entydig könsmarkör.

Detsamma gäller det ”manliga” könshormonet testosteron, som annars har betraktats som en av de viktigaste orsakerna till skillnaden mellan mäns och kvinnors idrottsprestationer.

Senare forskning visar att det varken för män eller kvinnor kan påvisas något säkert samband mellan deras testosteronhalt och idrottsliga prestationer. Det finns kanske inget biologiskt kriterium som entydigt definierar män och kvinnor.

Läs också vår artikel ‘Hur många kön finns det?’

Kvinnlig idrottare var man

Medan utvecklingen i andra delar av samhället går i riktning mot ökad jämställdhet och mindre uppdelning mellan könen är kvinnor och män fortfarande strikt åtskilda inom idrotten.

I många idrottsgrenar skulle det nämligen bara stå män på prispallen om män och kvinnor tävlade på samma villkor.

Det gäller till exempel inom friidrott, där herrarnas resultat är i genomsnitt nio–tolv procent bättre än damernas. Drygt 80 års erfarenheter från elitidrottens värld visar dock att det är svårare att skilja mellan de två könen än man kan tro.

Diskussionen om hur ”manliga” dam­idrottare får lov att vara stäcker sig hela vägen tillbaka till OS i Berlin år 1936. I damernas höjdhopp representerades värdlandet, det nazistiska Tyskland, av 17-åriga Dora Ratjen, som hamnade på fjärde plats. Ännu bättre gick det för Ratjen två år senare på EM, då hon tog guld med ett världsrekordhopp på 167 centimeter.

Redan året efter måste den emellertid lämnas tillbaka, sedan en läkarundersökning av Ratjens könsorgan fastslagit att ”hon” var en man.

Ratjens fall var sällsynt men inte unikt. Under de följande åren gav det näring åt misstanken att det kanske fanns många män som skulle kunna komma på tanken att utge sig för att vara kvinnor och på så sätt lura sig till medaljer och berömmelse.

År 1968 tog Internationella olympiska kommittén (IOK) beslutet att införa könstest vid tävlingar. I början tvingades damidrottarna klä av sig och genomgå läkarundersökningar av könsorganen, men några år senare ersattes de fysiska undersökningarna av kindskrapningar – det vill säga ett cellprov som analyserades och visade idrottarens könskromosomer.

På 1980-talet började emellertid idrottsorganisationerna få upp ögonen för att ett kromosomtest inte alltid ger en korrekt bild av könet.

Normalt har kvinnor två X-kromosomer och män en X- och en Y-kromosom, men så enkelt är det inte alltid. Vissa har nämligen en eller flera extra könskromosomer, vilket gör det mer komplicerat att fastslå könet på ett objektivt sätt.

Det kan till exempel vara XXY, XYY eller XXYY. I vissa fall tar det sig fysiska uttryck, men inte alltid, så en person kan mycket väl ha en ovanlig kombination utan att känna till det. Vid OS i Atlanta år 1996 ”underkändes” åtta kvinnor som genomgått kromosomtestet, men efter en fysisk undersökning fick ändå samtliga lov att delta.

År 1999 upphörde det rutinmässiga bruket av könstester och har sedan dess bara använts i situationer där det har förekommit tvivel om en idrottares kön.

Erfarenheterna med kromosomtest i idrottens värld visar hur svårt det är att göra en biologisk könsdefinition av enskilda individer.

Det faktum att det i allmänhet är skill­nad på kvinnor och män innebär inte nödvändigtvis att det går att objektivt särskilja könen. Det finns en gråzon.

En person kan ha könsorgan med både typiskt kvinnliga och typiskt manliga fysiska drag och därmed vara en så kallad intersexperson, en beteckning som beskriver det biologiska könet och alltså inte säger något om vilken könsidentitet personen har.

Hur många människor som är intersex­personer går inte att säga säkert, eftersom det inte finns någon objektiv gräns mellan de två könen och intersexpersoner. Olika sätt att bedöma antalet intersexpersoner gör att siffran varierar mellan 0,05 och en procent av befolkningen.

Flickor med testiklar i bukhålan

Vi brukar kalla östrogen för ”kvinnligt könshormon” och testosteron för ”manligt könshormon”. Kvinnor har normalt mer av det ena och män mer av det andra, men faktum är att alla människor producerar båda könshormonerna. Under fosterstadiet spelar testosteronet en central roll för vilka könsdrag barnet får vid födseln.

Om fostret har en Y-kromosom ser en viss gen, SRY, till att bilda hormonet TDF, som får könskörtlarna att utvecklas till testiklar. Om detta inte sker utvecklas de i stället till äggstockar.

Efter sex–sju veckor, då fostrets testiklar har utvecklats, börjar de producera testosteron, vilket bestämmer fostrets fortsatta manliga könsutveckling.

I vissa fall räcker dock inte en hög halt av testosteron för att utvecklingen ska bli en­tydigt manlig, eftersom fostrets celler inte reagerar normalt på hormonet.

Fenomenet kallas androgenokänslighetssyndromet (AIS).

Medicinskt skiljer man mellan tre grader av tillståndet. I den milda formen är känsligheten för testosteron nedsatt. Könsorganen utvecklas då i manlig riktning, barnet könsbestäms vanligen som pojke och får även skägg och en manlig kroppskonstitution i puberteten.

Förmågan att bilda sädesceller är dock nedsatt.

I den så kallade partiella formen av AIS utvecklar fostret könsorgan som är delvis manliga och kvinnliga. Barnet kan då könsbestämmas till antingen eller.

I den tredje graden är känsligheten för testosteron så låg att fostret utvecklar kvinnliga könsorgan utvändigt, trots att det har testiklar i bukhålan. Vid födseln könsbestäms barnet som flicka.

Både silver- och bronsmedaljörerna i damernas 800-meterslopp i OS i Rio, Niyonsaba och Wambui, har XY-kromo­somer i kombination med AIS.

De är alltså kvinnor, men har manliga könskromo­somer. Detsamma gäller eventuellt även guldvinnaren Caster Semenya, som dock inte har gått ut offentligt med information om sin kromosom-
uppsättning.

Mäns muskler får mer syre

Testosteron och känslighet för hormonet påverkar inte bara fosterutvecklingen. Även i vuxenlivet är det viktigt för både män och kvinnor.

Mäns högre testosteronhalt innebär att de utvecklar större muskelmassa, framför allt de korta muskelfibrer som är viktiga vid explosiv kraftutveckling.

Samtidigt får män normalt starkare ben och större hjärta, som kan pumpa runt blodet snabbare. Detta i kombination med ett större antal röda blodkroppar gör att män kan tillföra musklerna mer syre än vad kvinnor kan.

Allt detta har gjort att testosteron använts som både dopningsmedel och för­yngringskurer. Vetenskapliga studier tyder dock på att hormonet inte är det mirakel­medel som många har trott.

År 2016 ­offentliggjorde de amerikanska hälso­myndigheterna resultat från en stor studie, TTrials, i vilken man fördjupade sig i effekterna av att ge män med låg testosteronhalt ett tillskott av hormonet.

Forskarnas slutsats var att medan en hög testosteronhalt kan ha stor betydelse för unga mäns fysiska förmåga ger en lika hög halt hos äldre män inte samma effekt. En hög testosteronhalt hos kvinnor innebär inte heller nödvändigtvis att de presterar bättre fysiskt.
World Athletics, den internationella ­organisationen för nationella friidrotts­förbund, använder just testosteronhalten som kriterium för vem som får lov att delta i damtävlingar.

Normalt ligger kvinnors ­testosteronhalt mellan 0,12 och 1,79 nanomol, medan mäns testosteronhalt ligger mellan 7,7 och 29,4 nanomol. År 2018 införde World Athletics en gräns på fem nanomol testosteron per liter blod för damer på löpdistanserna 400 meter, 800 meter och 1 500 meter.

Deltagarna mås­te kunna dokumentera att de har legat under gränsen i ett halvår före tävlingen, eventuellt med hjälp av hormonreglerande medel.

Den sydafrikanska OS-guldmedaljören Caster Semenya har en naturligt hög testosteronhalt, men vägrar att sänka den. År 2019 vände hon sig till Idrottens skiljedomstol (CAS), idrottsvärldens internationella domstol.

Med stöd från det sydafrikanska idrottsförbundet hävdade Semenya att reglerna var ovetenskapliga, oetiska och diskriminerande. CAS gav Semenya rätt i att reglerna är diskriminerande eftersom de endast gäller för kvinnor, och bara en begränsad grupp av kvinnor.

Ändå kom CAS fram till att gräns­värdena kunde försvaras på grundval av forskningsresultat som dokumenterar att testosteron har en prestationshöjande effekt.

Hormoner ger tvetydiga resultat

Flera forskare hävdar dock att World Athletics dokumentation inte håller. Man använder nämligen skillnaden mellan herrars och damers testosteronhalt och prestationer som argument för att testosteronskillnader spelar samma roll för damer inbördes, vilket det inte finns några belägg för, menar kritikerna.

Kritiken har särskilt framförts av två amerikanska forskare, antropologen Katrina Karkazis och könsforskaren Rebecca Jordan-­Young, som år 2019 tillsammans skrev bok­en Testosterone: An unauthorized biography.

De två forskarna gör upp med uppfattningen att män och kvinnor kan indelas utifrån det överordnade begreppet ”biologiskt kön”.

”Kön är inte så rättframt som många tror. Det finns flera könsmarkörer i kroppen – kromosomer, hormonnivåer och köns­organ – och de finns i fler än två varianter.

Ingen av de olika faktorerna är avgörande, så det finns alltid undantag. Det existerar inte ett enda biologiskt kriterium som kan klassa alla människor som antingen man eller kvinna”, säger Katrina Karkazis.

Karkazis och Jordan-Young menar att de data som World Athletics själva har lagt fram som argument för gränsvärdena faktiskt talar mot behovet av dem.

Ett exempel är en studie av 52 unga tyngdlyftare som tävlade på elitnivå. Det visade sig att det hos pojkarna inte fanns något samband mellan testosteronhalten och deras resultat.

Hos flickorna fanns visserligen ett samband, men inte det förväntade. Det var nämligen i allmänhet flickorna med lägst testosteronhalt som var starkast.

En annan studie av löpdistanserna har visat att det på tre av elva distanser var kvinnorna med lägst testosteronhalt som var snabbast.

En av distanserna var 100 meter, den mest explosiva grenen där testosteron av tradition har
ansetts viktigt. Där var löparna med lägst testosteronvärden fem procent snabbare än dem med de högsta värdena.

En senare studie visar på motsatsen. I oktober 2019 kunde svenska forskare på Karolinska Institutet offentliggöra resultat som visar att ett tillskott av testosteron förbättrar kvinnors uthållighet och ökar muskelmassan.

Studien omfattade 48 friska 18–35-åriga kvinnor som delades in i två grupper. I tio veckor fick den ena gruppen ett testosterontillskott som ökade deras värde från 0,9 till 4,3 nanomol per liter blod.

Under försöksperioden testades deltagarna i olika övningar, och särskilt när det gällde att springa till utmattningsstadiet presterade kvinnorna med hormontillskottet bättre än placebogruppen.

Resultatet avgör emellertid inte diskussionen om hur stor fördel kvinnor med naturligt hög testosteronhalt har i förhållande till andra kvinnor. Om den höga testosteronhalten motsvaras av att cellerna är okänsliga för hormonet, som i fallet med AIS, borde det inte ge några fördelar alls.

Treåringar har könsidentitet

Diskussionen om testosteron som mått på ”kvinnlighet” respektive ”manlighet” är långt ifrån avslutad. Det är dock uppenbart att inte enbart testosteronhalten i blodet kan användas för att skilja mellan män och kvinnor – eller för den sakens skull mellan män, intersexpersoner och kvinnor.

Även om det skulle finnas en tydlig ”biologisk könsdefinition” säger den ingenting om den enskilda individens könsidentitet.

Den är subjektiv och skapas av ett komplicerat samspel mellan en lång rad faktorer. De flesta forskare är överens om att köns­identiteten skapas redan innan vi har fyllt tre år och att både arv och miljö inverkar.

Det är dock fortfarande oklart hur hög grad biologiska respektive sociala faktorer inverkar. Transpersoner är exempel på att de fysiska könsegenskaperna inte avgör köns-identitet­en, utan är underordnade andra, ännu okända, faktorer.

Vissa forskare, däribland Katrina Karkazis, tycker att det vore mer rättvist om det var idrottarnas könsidentitet som avgjorde om de ställde upp i herr- eller damtävlingar.

Den idén tilltalar emellertid inte idrottsorganisationerna, som vill att indelningen ska ske utifrån objektiva kriterier.

Kampen om biologiska könsdefinitioner fort­sätter alltså inom idrottsvärlden, trots att den rymmer en para­dox: Världens bästa idrottare har alltid dragit nytta av medfödda fördelar, oavsett om det gäller snabba reflexer, stor­vuxenhet eller starka muskler.

OS-guldmedaljören Caster Semenya uttrycker det på följande sätt: ”Vi är ju olika allihop, och ja, jag har kanske en fördel. Än sen då?”

Artikeln utgavs första gången 2020.