Att släppa sig är ofta pinsamt och inte särskilt socialt accepterat. Ingen vill sitta i ett moln av tarmgaser. Därför har de flesta av oss en invand reflex som stramar åt analkanalen, så att fisar som tränger sig på inte smyger ut under jobbintervjun eller på den första dejten.
Fisarna uppstår i samband med att matrester bryts ned, då bakterier i tjocktarmen bildar gaser som metan, väte, koldioxid och svavelväte. Gaserna ökar trycket i tarmen, som släpper ut gaserna 5-15 gånger om dagen för att jämna ut trycket.
Men håller vi tillbaka fisarna består det ökande trycket, vilket kan resultera i obehag, rapar, uppblåsthet, magsmärta och okontrollerat pruttande.
Fisar som hålls tillbaka har även föreslagits som en betydelsefull faktor för utvecklingen av divertikulit – en tarmsjukdom som ger inflammation i fickor på tjocktarmen. Forskare har dock inte lyckats dokumentera sambandet fullt ut.
Fisarna kommer ut genom munnen
När analkanalen är avspärrad frisätts gaserna via en annan rutt. Det förhöjda trycket i tarmen pressar ut gaserna genom tarmväggen och in i kroppens blodcirkulation. Därifrån skickas de upp till lungorna, så att fisarna till slut hamnar i din utandningsluft.