Vatten kan inte tränga igenom huden, åtminstone inte i så stor mängd att det har någon praktisk betydelse för att förse kroppen med vätska.
Därmed kan de skeppsbrutna vid förlisningen av fregatten Méduse år 1816 inte ha undvikit att drabbas av uttorkning, trots att de påstås ha befunnit sig delvis under vatten på sin räddningsflotte.
Salt hotar kroppen
Méduse sjönk i Atlanten, drygt 110 kilometer väster om dagens Mauretanien i Nordvästafrika. Där är havets salthalt så hög att om vatten hade kunnat tränga igenom mänsklig hud i någon större mängd, så skulle transporten ha gått åt andra hållet, från kroppen till havet.
Anledningen till det är fenomenet osmos, där en vätska passerar genom ett membran på grund av skillnaden i koncentration av upplösta ämnen på membranets båda sidor.
En människas genomsnittliga salthalt är cirka nio gram per 1 000 gram kroppsvätska, till exempel blod. Havsvattnet i Sydatlanten har en salthalt på drygt 35 gram, det vill säga fyra gånger högre.
Saltvattnet hade med andra ord skyndat på sjömännens uttorkning.