Vatten kan inte tränga igenom huden, åtminstone inte i så stor mängd att det har någon praktisk betydelse för att förse kroppen med vätska.
Därmed kan de skeppsbrutna vid förlisningen av fregatten Méduse år 1816 inte ha undvikit att drabbas av uttorkning, trots att de påstås ha befunnit sig delvis under vatten på sin räddningsflotte.
Salt hotar kroppen
Méduse sjönk i Atlanten, drygt 110 kilometer väster om dagens Mauretanien i Nordvästafrika. Där är havets salthalt så hög att om vatten hade kunnat tränga igenom mänsklig hud i någon större mängd, så skulle transporten ha gått åt andra hållet, från kroppen till havet.
Anledningen till det är fenomenet osmos, där en vätska passerar genom ett membran på grund av skillnaden i koncentration av upplösta ämnen på membranets båda sidor.
En människas genomsnittliga salthalt är cirka nio gram per 1 000 gram kroppsvätska, till exempel blod. Havsvattnet i Sydatlanten har en salthalt på drygt 35 gram, det vill säga fyra gånger högre.
Saltvattnet hade med andra ord skyndat på sjömännens uttorkning.
Ultraljud öppnar huden för medicin
1. Ultraljud skapar bubblor
Ljud med fler svängningar än det mänskliga örat kan uppfatta, så kallat ultraljud, skapar bubblor i en vätska som innehåller ett läkemedel, till exempel insulin eller antigener till en vaccination.
2. Bubblor pressas mot huden
Ljud med lägre frekvens får bubblorna att sätta sig på kroppen på ett ställe där huden är tunn, till exempel underarmen. Där fortsätter bubblorna att växa tills de blir så stora att de brister.
3. Lesioner öppnar kroppen
De bristande bubblorna fungerar som mikroexplosioner, som skapar små lesioner. Det gör att glukos tas upp tio gånger snabbare och insulin fyra gånger snabbare genom huden.
Salthalten är också förklaringen till varför man bara blir törstigare om man dricker saltvatten. Vattnet torkar helt enkelt ut en inifrån, eftersom kroppens överskott av salt ökar.
Det kan finnas en annan förklaring till varför vissa av de 147 skeppsbrutna från Méduse överlevde så länge att de hittades vid liv efter tolv dygn. Värmen i tropikerna, där förlisningen skedde, hade normalt fått sjömännen att svettas upp till tio liter om dagen, men havsvattnet kan ha fuktat deras hud och förångats.
Det kan ha hållit nere kroppstemperaturen, så att de skeppsbrutna svettades mindre.