Kan hypnos ersätta medicin?

Hypnotisörens namn är Chema Nieto. 2009 publicerar han sin succéhistoria i en vetenskaplig tidskrift och bygger därmed vidare på flera hundra års skildringar om att hypnos är ett tänkbart alternativ till vanlig medicinsk behandling av en rad sjukdomar.

Alla är långtifrån övertygade om hypnosens helande effekt trots att det finns tecken på att det trans­liknande tillståndet i vissa fall kan påverka hjärnan och exempelvis lindra smärtor hos födande kvinnor, dämpa ångestsymptom och hjälpa rökare att bli kvitt cigaretterna.

Det handlar ofta om enskilda solskenshistorier som står oemotsagda. Alternativt har behandlingen testats på så få försökspersoner att det är svårt att dra några säkra slutsatser.

I andra fall tar forskarna inte höjd för de patienter som av olika anledningar hoppar av under studiens gång, vilket gör att de positiva resultaten i slutändan får en mer framstående plats i den slutgiltiga statistiken.

Hypnos förför hjärnan

Behandlingar med hypnos är dock ingen ny uppfinning.

Den tyske läkaren Franz Mesmer var lite av en pionjär när han 1784 introducerade ett hypnosliknande tillstånd som fick hans patienter att försvinna in i en krampaktig sömn som tycktes bota deras åkommor.

50 år senare etablerade den engelske läkaren John Elliotson en klinik i London där han använde hypnos för bedövning och behandling av både psykiska och medicinska åkommor.

1845 övertog hypnotisörer ansvaret för all bedövning på ett sjukhus i den indiska staden Calcutta där de hjälpte kirurger att med stora framgångar utföra 300 större och tusentals mindre operationer.

Sedan dess har läkare på flera sjukhus över hela världen experimenterat med hypnos medan hypnotisörer på tusentals kliniker erbjuder alternativa behandlingar, dock utan godkännande av hälsovårds­myndigheterna i många länder.

Själva ordet hypnos kommer från den grekiska sömnguden Hypnos, och användes för första gången av den skotska neurologen James Braid 1843.

Han gjorde upp med dåtidens rådande föreställning om att hypnos bygger på oförklarliga magnetiska krafter och visade att det snarare handlar om en så kallad fokuserad uppmärksamhet som påverkar nervsystemet. Och den förklaringen håller än i dag.

Det vet vi tack vare neurologen Amir Raz från McGill University i Kanada. . Han har en historia som showhypnotisör och är en av de forskare som bidragit mest till att förstå mekanismerna bakom hypnos.

I sina undersökningar fokuserar han på de konflikter som uppstår i hjärnan när hypnotisören med hjälp av olika tekniker får folk att se sig själva och sina omgivningar på helt nya sätt.

Även hos människor som inte är hypnotiserade uppstår ständigt den typen av konflikter. När vi exempelvis ser en lockande kaka och vill äta den trots att vi bantar så tvingar vi hjärnan att välja mellan två motstridiga önskemål, vilket skapar en konflikt.

Amir Raz och andra forskare menar att ett liknande fenomen inträffar när hypnotisören exempelvis tar upp en frivillig på scenen och får honom att tro att han är Elvis Presley och sedan framför ”Love Me Tender” inför publiken.

I grunden vet personen mycket väl att han inte är Elvis och att han inte alls kan sjunga. Men självuppfattningen utmanas av hypnotisörens insisterande ord.

I en vanlig situation skulle hjärnan snabbt återgå till verkligheten och förhindra att man skulle brista ut i sång framför hundratals åskådare. Under påverkan av hypnotisörens många upprepade och tydliga instruktioner kan föreställningen om att vara Elvis ändå verka så lockande att hjärnan låter sig förföras.

Rösten avvärjer konflikt

I en stor undersökning från 2005 använde sig Amir Raz av ett klassiskt psykologiskt experiment som kallas Stroops test för att undersöka om hypnos kan påverka hjärnans förmåga att lösa konflikter.

I studien skulle försökspersonerna säga färgen på några bokstäver som bildade namnet på en annan färg.

Ordet RÖD kunde exempelvis vara skrivet med gröna bokstäver, vilket utlöste en konflikt mellan syncentrum som registrerade en annan färg än det centrum i hjärnan som bearbetade bokstäverna.

Därmed blev hjärnan tvungen att välja om den litade mest på synen eller det lästa ordet, och konflikten gjorde att läs­hastigheten minskade betydligt.

Forskarna försatte sedan försöks­personerna i en lätt hypnotisk trans och förklarade för dem att de bokstäver de snart skulle se bildade oförståeliga ord på ett språk de inte kunde.

De skulle därför inte bry sig om bokstäverna utan bara fokusera på deras färg.

Studien visade att det inte blev någon konflikt mellan de två centrum i hjärnan när deltagarna var hypnotiserade och tillfälligt inte kunde läsa.

Sedan dess har hjärnskanningar och flera andra forskare bekräftat att hypnos även påverkar andra områden i hjärnan, och det ligger därför nära till hands att anta att hypnos kan lindra åkommor som exempelvis rädsla och smärta – som just kommer från hjärnan.

Magsmärtor ska pratas bort

Trots åtskilliga försök med hypnos finns det inte mycket vetenskaplig täckning för att hypnotisören kan hjälpa patienterna bättre än vad läkaren kan.

Irritabel tjocktarm är en av de sjukdomar där forskare har undersökt om hypnos kan ha en gynnsam effekt.

Trots att åkomman först och främst visar sig som problem i magregionen behandlas patienterna ofta med antidepressiva medel eftersom hjärnan både menas vara inblandad i orsaken till sjukdomen och patienternas förmåga att hantera symptomen.

Det fick läkaren Alexander Ford att granska fem studier där hypnosens gynnsamma effekt på magsmärtorna hade testats.

I den så kallade metaanalysen från 2018 kom han fram till att hypnos reducerade patienternas symptom med 26 procent medan de antidepressiva medlen kunde reducera symptomen med 34 procent.

Sammanlagt omfattade de fem studierna bara 183 försökspersoner, vilket är ett statistiskt dåligt underlag att basera sina slutsatser på.

Ändå kom Ford fram till slutsatsen att hypnos kan vara ett alternativ till vanlig medicin.

Nyfikna är mer mottagliga

En motsvarande liten och osäker positiv effekt av hypnos publicerade forskaren Hannah Ainsworth på The University of York i England i en annan metaanalys från 2009.

Liksom Alexander Ford gick hon igenom fem tidigare undersökningar som samtliga visade en positiv effekt av hypnos. Men även här var antalet försökspersoner, bara 214 stycken, ett problem för trovärdigheten.

Få försökspersoner var i gengäld inget problem i en stor undersökning från 2013 med hela 1 222 förstföderskor på sjukhuset i Århus.

Här undersökte barnmorskan Anette Werner om så kallad självhypnos kunde lindra smärtor under en födsel.

Kvinnorna blev bland annat om-bedda att lyssna till inspelningar hemma, där en utbildad hypnotisör med mild stämma försökte stärka kvinnornas självförtroende och motståndskraft inför den förestående födseln.

Samtidigt skulle rösten förändra kvinnornas tidsuppfattning så att värkarna skulle upplevas som mycket kortvariga.

Slutsatsen var dock att hypnosen inte minskade kvinnornas behov att lindra smärtorna med så kallad epiduralbedövning.

I gengäld gjorde behandlingen hela upplevelsen mer behaglig och mindre präglad av rädsla.

Ett liknande resultat presenterades i en engelsk studie från 2015 där forskare kom fram till att hypnos minskade behovet av epidural­bedövning med blott åtta procent, vilket inte är en statistiskt signifikant skillnad.

Både den engelska och den danska under­sökningen ingick i en stor metaa­na­ly­s från 2016 som omfattade 2 954 kvinnor och tydde på att den enda gynnsamma effekten av hypnos under födsel var att kvinnornas behov av andra smärtstillande medel utöver epidural­bedövning halverades.

Forskarna kom dock också fram till att studierna i allmänhet omfattade för få försökspersoner och var för dåligt arrangerade för att resultaten skulle kunna ligga till grund för några slutsatser.

Ett vanligt problem i flera av studierna var att man inte hade redogjort tydligt för om resultaten byggde på alla de kvinnor som deltog i studien från början eller om en del av dem efter hand hade sorterats bort av någon anledning.

Just bortsorteringen är en svaghet i alla medicinska studier, och särskilt i försök med hypnos. Långtifrån alla försökspersoner är nämligen mottagliga för hypnotisörens ord.

I en undersökning från 2000 kom Vilfredo De Pascalis, professor i psykologi, fram till att 28 procent av de 356 försöks-personerna i hans undersökning nästan var omöjliga att hypnotisera medan tio procent var mycket mottagliga för hypnos.

Andra forskare har kommit fram till liknande resultat, men varför det är så vet forskarna inte. Somliga menar att ärftliga faktorer spelar in medan andra ser ett samband mellan mottaglighet och personlighetsdrag som exempelvis nyfikenhet och empati.

Under alla omständigheter betyder det att forskare som vill undersöka effekten av behandling med hypnos redan i förväg kan räkna med att omkring en fjärdedel av försökspersonerna inte kommer att reagera på behandlingen.

Om forskarna inte tar höjd för de personer som sorteras bort finns det risk för att de i undersökningen till slut jämför två olika behandlingar i patient-grupperna.

I några av fallen har forskarna i förväg försökt att testa försökspersonernas mottaglighet – på samma sätt som showhypnotisörer brukar göra inför ett uppträdande.

Men för en forskare är det tveksamt rent vetenskapligt att välja ut de mest mottagliga till sina försök eftersom kontrollgruppen och hypnos­gruppen riskerar att vara olika och ojämförbara, vilket kan påverka försökspersonernas reaktion på behandlingen.

I dagsläget har man alltså ännu inte lyckats bekräfta om hypnos på ett veten-skapligt plan verkligen kan vara ett alternativ till medicin. Forskarna vill dock inte avvisa hypnos helt eftersom det utan tvekan påverkar hjärnan – särskilt om du är bland de tio procent som av fortfarande okända orsaker är särskilt mottagliga för hypnos.