I kapplöpning med tiden: Din kropp förfaller fort

Biokemisk fest i hjärnan formar ditt temperament

Barndomen är den tid då den medfödda personligheten börjar förändras. I fostrets hjärna konkurrerar fyra biokemiska ämnen – dopamin, serotonin, testosteron och östrogen – om hur nervbanorna dras mellan hjärnans olika centrum.

Dopamin och serotonin hjälper till att bestämma vilka vägar nervsignalerna löper genom hjärnan och beroende på vilket av dem som får den dominerande rollen kommer personen att bli nyfiken och energisk respektive försiktig och ansvarsfull.

Könshormonerna har däremot inflytande på storleken hos de olika hjärncentrumen och där kommer en övervikt av testosteron att bidra till en analytisk och spontan personlighet, medan man blir mer hjälpsam och medkännande om östrogen har varit dominerande.

I tvåårsåldern börjar barnet att utveckla självmedvetenhet och social förståelse, så att det kan känna sig stolt, generat eller skamset, och det blir uppmärksamt på sina egna behov.

Det medfödda temperamentet är i början avgörande för vad barnet är villigt att göra för att tillfredsställa sina behov, men det förändras i sex-till nio-årsåldern. Då börjar binjurarna producera större mängder av hormonet DHEA, som stimulerar tillväxten av hjärnans neuroner och därmed hjärnans fortsatta utveckling. Hormonerna påverkar personligheten, så att många barn får sämre självkänsla eller blir mer aggressiva.

Mängden hormoner samt signalsubstanserna serotonin och dopamin ökar och minskar drastiskt i tonåren, vilket förändrar kroppens och hjärnans kemi dramatiskt. Variationerna leder bland annat till humörsvängningar och nedsatt impulskontroll, så att ungdomen handlar spontant utan att tänka sig för.

Samtidigt medför behovet av att spegla sig i andra och att säkra en bra plats i vännernas sociala rangordning att tonåringen experimenterar med olika personligheter, men detta har sällan något större inflytande på personligheten senare i livet.

De största och mest varaktiga förändringarna i personligheten inträffar under de unga vuxenåren, då livets omvälvande förändringar ställer krav på ansvarskänsla för utbildning, arbete, bostad och familj. Under den perioden upplever många en ökad känslomässig stabilitet och blir lugnare.

Även om klimakteriet och medelålderskriser senare i livet kortvarigt kan påverka personligheten, så visar sig de långvariga förändringarna hos en medelålders person företrädesvis genom att man blir mer tillitsfull och samarbetsvillig samt öppen för nya intressen för exempelvis konst och kultur.

Hjärnan blir vuxen efter 20

Det kan tyckas logiskt att kroppen borde fungera optimalt i 20- och 30-årsåldern, men en del organ har redan passerat sin storhetstid. Det gäller först och främst hjärnan.

Från graviditetens sjunde vecka och fram till två år efter födelsen bildar barnet omkring 1000 nya hjärnceller per sekund. Men i 25-årsåldern avstannar produktionen av nya hjärnceller nästan helt, så att de inte längre ersätts i takt med att de dör en naturlig död.

Under resten av livet blir hjärnbarken därför gradvis tunnare, och med färre hjärnceller att tillgå är det inte möjligt att lösa uppgifter lika fort som tidigare.

Även huden och lungorna börjar att förfalla när vi är i 20- och 30-årsåldern. Huden producerar mindre mängder av bindvävnadsfibrerna kollagen och elastin, som ger huden dess smidighet och styrka. Samtidigt blir fettlagret under huden tunnare, vilket tillsammans bidrar till att huden blir rynkigare och skörare.

Fertiliteten förlorar i kampen mot åldern

Redan i 30- till 40-årsåldern börjar kroppen att åldras på allvar. Först och främst går det ut över förmågan att få barn, men många upplever också att synen och de fysiska krafterna försvagas.

Kvinnor förlorar förmågan att få barn efter klimakteriet, men chanserna att bli gravid börjar minska redan ett par årtionden tidigare.

Även om mannen i teorin kan få barn hela livet, kommer han normalt också att drabbas av försämrad spermakvalitet, potensproblem och minskad produktion av sädesvätska, därför att prostatan gradvis förlorar sin funktion.

I vuxen ålder börjar de flesta också att få problem med synen. Ögonens linser blir stelare så att det blir svårare att fokusera på nära håll, och de blir även tätare så att mindre ljus släpps igenom till näthinnan.

Hjärtat är slitet

När vi blir gamla är de flesta av kroppens organ slitna. Hörseln försämras, reumatism sätter in och hjärtat med många andra organ, som exempelvis njurar och tarmar, kan inte längre prestera på samma nivå som i unga år.

Trots att ett gammalt hjärta har slitit oavbrutet genom hela livet, klarar det fint att sköta sitt normala, vardagliga arbete och pumpa runt blodet i kroppen. Det är först under fysisk belastning, när musklerna behöver extra mycket blod och hjärtat måste pumpa fortare, som problemen uppstår.

Hörseln blir vanligtvis sämre med åldern, vilket främst beror på att vi livet igenom förlorar en del av örats små hårceller. Det är i synnerhet de höga tonerna vi får svårt att höra och därmed blir det svårare att uppfatta konsonanter som f, s och t, oavsett hur högt någon talar.

Därför har de flesta äldre faktiskt lättare att förstå män som talar med djup röst, än kvinnor och barn som har ett ljusare röstläge.

Tarmsystemet fungerar inte heller längre optimalt och producerar färre matsmältningsenzymer än normalt, så att den äldre får gasbesvär och uppsvälld mage. Själva tarmrörelserna blir också långsammare, vilket kan leda till förstoppning.

Njurarna fungerar sämre och utsöndrar för mycket vatten och för få salter, så att vi lätt blir uttorkade. Dessutom försvagas blåsans funktion, så att äldre människor oftare måste uppsöka toaletten eller drabbas av ofrivillig urinavgång.