En kittlande känsla kan uppstå på två olika sätt: Antingen genom en mycket lätt beröring av huden (så kallad knismesis), exempelvis med en fjäder, eller i en grövre form (så kallad gargalesis), som orsakas av upprepade tryck eller beröring av det kittligaste området av kroppen.
Det är i synnerhet det senare som ofta framkallar skratt från de kittlade.
Men om du försöker röra vid de ömma områdena på dig själv känner du inte lusten att skratta på samma sätt. Mycket talar för att skratt i samband med att retas kräver ett visst inslag av överraskning.
Lillhjärnan skvallrar
Hjärnan sorterar igenom sinnesintrycken och dämpar förväntade förnimmelser, till exempel skons tryck mot fotsulan. På så sätt kan uppmärksamheten riktas mot nya – och potentiellt viktigare – sinnesintryck. Det är viktigt, annars skulle vi gå runt hela tiden och känna oss kittlade.
I slutet av 1990-talet skannade en grupp forskare hjärnan hos människor som kittlades på ena handflatan av en robot. Kittlingen från roboten kan antingen utlösas av forskarna eller av försökspersonen själv. Forskarna registrerade sedan vad som hände i hjärnan.
Resultaten visade att hos en försöksperson som planerar att kittla sig själv går ett meddelande från lillhjärnan till hjärnbarken om vilken känsla som kan förväntas. Lillhjärnan förstör alltså överraskningsmomentet.