Shutterstock

Kärlek är ren kemi

Från flirtens spänning via förälskelsens rus till det trygga parförhållandet. Specifika hjärncentrum och hormoner styr oss i varje fas av kärleken. Moderna skanningmetoder gör det möjligt att titta in i hjärnan medan dramat ­utspelas, och nu håller forskarna på att avkoda kärlekens kemi.

FLIRT - Den första tiden

Vi spelar roulette med känslorna

Flirten kan jämföras med att spela på kasino eller ta droger. I samtliga fall är hjärnans belöningscentrum ansvarigt för de starka känslor som styr vårt beteende.

Det lilla området NAcc (nucleus accumbens) i den främre delen av hjärnan frisätter signalsubstansen dopamin, som ger en så intensiv tillfredsställelse att vi ovillkorligt strävar efter att upprepa den utlösande handlingen.

I olika experiment har forskare mätt förhöjd dopaminnivå i NAcc hos försökspersoner som utlovats pengar och hos heterosexuella män som tittat på bilder av kvinnor de fann attraktiva.

Hjärnaktivitet det första året:

Ett område i hjärnan aktiveras under de första timmarna och dagarna, medan tre andra arbetar för högtryck under de första tolv månaderna.

Nucleus accumbens

Belönar oss med dopamin

M. Torres/Getty Images

Gyrus angularis

Värderar den utvaldas känslor

M. Torres/Getty Images

VTA-området

Reagerar på synen av den älskade

M. Torres/Getty Images

Pannlobens främre del

­Bedömer om partnern är den rätta

M. Torres/Getty Images

Förälskelse - De första sex–tolv månaderna

Lyckan stressar oss

Förälskelsens rus uppfattas normalt som en lycklig tid men präglas också av tvivel och osäkerhet. Det stressade tillståndet framgår ­tydligt när forskarna tittar in i hjärnan hos en nyförälskad.

Nivån av stresshormoner är hög, och hjärnområden som har att göra med val och värdering av andras avsikter är rödglödande av aktivitet.

Förälskade fattar svåra beslut

Förälskelse innebär stora tvivel. Psykologen Xiaomeng Xu vid Stony Brook University i New York hjärnskannade år 2011 arton ­nyförälskade unga kvinnor och män.

Försöket visade att åsynen av den älskade framkallade kraftig aktivitet i den främre delen av pannloben (OFC). Området är involverat i att fatta beslut om huruvida en viss handling kan löna sig.

Åsynen av den älskade utlöser även ­aktivitet i en del av högra halvan av belöningscentrum (VTA), medan åsynen av en nära familjemedlem aktiverade den vänstra halvan. Hjärnan skiljer alltså mellan romantisk kärlek och kärlek till familjen.

Åsynen av den älskade fick områdena OFC och VTA att lysa upp.

© Lucy L. Brown

Graden av förälskelse kan mätas

Förälskade människor är hela tiden upptagna av om den ­utvalda besvarar deras känslor.

Det lilla området gyrus angularis ­mellan nack- och hjässloben allra längst bak i hjärnan är bland annat involverat i att förstå andras sinnestillstånd och avsikter (så kallad theory of mind), och det är mycket aktivt hos förälskade.

Stephanie ­Ortigue i Santa Barbara skannade hjärnan hos 29 ­förälskade kvinnor, medan de tänkte på den de älskade.

Försöket visade att ju mer förälskade de kände sig, desto större var ­aktiviteten i gyrus angularis.

Fast förhållande - Från ett år och framåt

Hormon skapar trygghet

Efter ett halvt till ett års förälskelse med stress och eufori glider parförhållandet över i en stabil fas, som styrs av andra ämnen. Stresshormonerna kortisol och NGF sjunker till normal nivå.

I gengäld stiger mängden av hormonet ­oxytocin. Oxytocin verkar bland annat i den lilla amygdala i tinningloberna.

Där dämpar hormonet stress och ångest och bidrar till att skapa en känsla av trygghet och lugn i det stabila parförhållandet.

© M. Barton/Nature PL

Präriesork blir monogam av oxytocin

De allra flesta däggdjur är promiskuösa, vilket innebär att de har många olika partners under livet. Den lilla gnagaren ­präriesorken lever i ett livslångt monogamt förhållande, och troheten beror sannolikt på hormonet oxytocin. Präriesorken har fler receptorer för oxytocin i ­hjärnan än andra däggdjur, och om man blockerar dem, börjar sorken att ha olika partners.

Oxytocin gör partnern vacker

Hormonet oxytocin spelar av allt att döma en nyckelroll i människans kärleksliv. Den tyske psy­kiatrikern René Hurlemann vid Universität Bonn i Tyskland publicerade år 2013 några uppseendeväckande försöksresultat med detta ämne. Hurlemann lät 20 unga män, som levde i ett fast och långvarigt förhållande, titta på en hög med bilder på kvinnor.

I högen fanns bilder både på partnern och på okända kvinnor, och männen skulle ge varje kvinna poäng efter hur tilldragande hon var.

Därefter upprepade Hurlemann försöket, men denna gång fick männen oxytocin sprutat upp i näsan.

Resultatet var ­slående. Under påverkan av ­hormonet fann männen sin partner mer tilldragande än tidigare, medan hormonet inte hade någon effekt på deras bedömning av de andra kvinnorna.

Hjärnskanningar avslöjade att oxytocin aktiverade området nucleus accumbens (NAcc), som är en del av belöningscentrum. Andra försök har visat att denna del av hjärnan bidrar till att ge positiva känslor vid romantisk kärlek, och ­därmed knyter hormonet parterna samman.

Dessa hjärnområden kan sättas i arbete under ett fast förhållande

Hjässlob

Nedsatt aktivitet ger trygghet

Shutterstock

Tinninglob

Nedsatt aktivitet ger trygghet

Shutterstock

Amygdala

Låg ­aktivitet dämpar rädsla

Shutterstock

Nucleus accumbens

Ger kärlekens positiva känslor

Shutterstock

Pannlobens främre del

Nedsatt aktivitet när vi känner oss älskade

Shutterstock

Fast förhållande dämpar negativa känslor

Neurobiologen Samir Zeki vid University College i London har studerat hjärnskanningar från andra forskares försök, i vilka försökspersoner tittat på bilder av sin partner.

Hans slutsats är att flera hjärnregioner blir mindre aktiva, när vi lever i ett stabilt och lyckligt förhållande.

Det rör sig bland annat om amygdala, som är involverad i rädsla, samt delar av hjäss- och tinninglobens ­hjärnbark, som bidrar till att skapa våra ­negativa känslor.

Låg aktivitet i dessa ­områden förmodas leda till större trygghet, ro och balans – just de känslor som dominerar i det lyckliga parförhållandet.

Hjärnskanningarna visar också att människor i långvariga förhållanden har ­nedsatt aktivitet i den främre delen av pannloben, när de tittar på bilder av sin älskade.

Detta område är aktivt när vi värderar vad andra tycker om oss, och Semir Zeki tolkar den nedsatta aktiviteten så att personer i ett fast förhållande, i motsats till de förälskade, hyser tillit till att de är älskade och inte ­behöver använda så mycket energi på att ­spekulera över andras känslor.

Två människor har sex under täcket
© Shutterstock

Tre hormoner styr lusten

Sexlivet styrs av tre hormoner: de manliga och kvinnliga ­könshormonerna, testosteron och östrogen, samt hormonet ­oxytocin, som både ger njutning och en känsla av samhörighet.

MANNEN:

Sexlusten styrs i hög grad av hormonet testosteron. I försök där hormonet på farmakologisk väg blockerades hos unga män medförde detta inom loppet av två veckor starkt nedsatt sexlust, färre sexuella fantasier och mindre onani.

KVINNAN:

Sannolikt ger östrogen direkt eller indirekt lust till sex. En del försök ­tyder dessutom på att kvinnor med många partners har mer testosteron i blodet än kvinnor som lever i ett fast förhållande.

BÅDA KÖNEN:

Hormonet oxytocin, som knyter ­känslomässiga band ­mellan älskande, har i en del försök visat sig även främja sexlusten. Oxytocin utsöndras under orgasmen hos män och kvinnor och bidrar till att skapa njutningen vid sex.

UPPBROTT

Olycklig kärlek liknar depression

När ett långvarigt förhållande upphör, kan det avläsas i hjärnan. Psykiatrikern Christina Stoessel, Fried­rich-Alexander Universität Erlangen-Nürnberg i Tyskland, har jämfört hjärnskanningar av 12 personer som lämnats av sina partners och 12 personer i lyckliga förhållanden.

De övergivna hade nedsatt aktivitet i områdena insula och ACC. Dessa områden, som är centrala för bearbetning av både positiva och negativa känslor, är också mindre aktiva hos patienter med klinisk depression. Det kan bidra till att förklara den sorg som drabbar oss när ett långvarigt förhållande spricker.

Efter en brytning (nederst) är aktiviteten i hjärnområdena insula och ACC nedsatt.

© Stößel et al./Neuropsychobiology