Forskarna ­förstår sig inte på vår intelligens

Tusentals människor har ­genomgått mätningar av sin mentala förmåga och resultaten har analyserats och jämförts på alla tänkbara sätt: Kön, ålder, miljö och arv. Jakten har pågått i över 100 år men forskarna vet fortfarande varken exakt vad ­intelligens är eller varför vissa människor är smartare än andra. Gång efter gång har studierna gett resultat som har väckt fler frågor än de har gett svar.

Shutterstock

För alla skotska barn mellan tio och elva år var den 1 juni 1932 en ovanlig skoldag. Men i stället för det som normalt stod på schemat den första lektionen ställdes de inför en helt annan utmaning:

Ett intelligenstest. I 45 minuter satt eleverna böjda över uppgifter om ord, meningar, siffror och figurer i testet, som var utformat av psykologen sir Godfrey Thomson vid universitetet i Edinburgh.

Syftet med testet var att förbättra skolornas undervisningsmaterial och få en överblick över hur många elever som hade mentala funktionsvariationer, allt för att kunna erbjuda dem bättre undervisning.

Studien, som omfattade 87 498 barn, var den största som någonsin gjorts. Ända fram till 1960-talet användes dessa stora datamängder i läroböcker i psykologi, men sedan glömdes de bort.

Resultaten från testet låg bara och samlade damm i universitetets extrautrymmen på vindar och i källare runtom i Edinburgh – tills Ian Deary, en annan psykolog från staden, letade fram dem år 1996.

Deary visste exakt vad han skulle ha dem till. De var en perfekt utgångspunkt för att undersöka vad som händer med vår intelligens genom livet.

Är den oföränderlig eller blir vi mer eller mindre intelligenta med åren? Kanske kunde Thomsons gamla data till och med användas för att ta reda på varför vissa människor är mer intelligenta än andra.

Abstrakt tänkande är viktigare än ambition

Vilka egenskaper påverkar intelligensen? I en studie ställdes den frågan till över 600 experter på området.

Nästan alla ansåg att förmågan till abstrakt tänkande var avgörande. Desto färre fäste vikt vid ambition och motivation.

  • Abstrakt tänkande:

    99 %

  • Problemlösning:

    98 %

  • Tillägnande av kunskaper:

    96 %

  • Minne:

    81 %

  • Mental snabbhet:

    72 %

  • Allmänbildning:

    62 %

  • Kreativitet:

    60 %

  • Ambition/motivation:

    19 %

I likhet med övriga intelligensforskare utmanas Ian Deary av att intelligens är ett begrepp som är väldigt svårt att ringa in.

Ännu svårare är det att formulera en exakt definition som forskarna kan enas om. Det sägs ofta att man får 25 olika svar om man ber 25 intelligensforskare att definiera intelligens.

Så stor oenighet råder det när det gäller tolkningen av de resultat som intelligensstudierna har gett. Historien har visat att delar av intelligensforskningen kan vara kontroversiell – ja, till och med politiskt sprängstoff.

Intelligens är ett svårdefinierbart begrepp

År 1994 bestämde sig den amerikanska psykologen Linda Gottfredson för att försöka sig på det omöjliga: att få världens ledande intelligensforskare att enas.

Gottfredson kände att det fanns ett stort behov av att få forskarvärlden att gå ihop om att informera allmänheten om vad vetenskapen har kommit fram till när det gäller människans intelligens. Hon formulerade 25 korta punkter som hon bad 131 professorer att skriva under på. 52 av dem sa ja.

Den 13 december 1994 fick tidningen Wall Street Journals läsare punkterna presenterade för sig på en helsida. Den första punkten var ett försök att definiera vad själva begreppet intelligens omfattar:

”Intelligens är en övergripande mental egenskap som bland annat inkluderar förmågan att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå komplicerade begrepp, lära sig snabbt och dra lärdom av sina erfarenheter. Det är inte enbart boklig bildning, som är en smal akademisk förmåga, eller en fallenhet för att lösa testuppgifter. Det är en bredare och djupare förmåga att förstå våra omgivningar, att ’uppfatta’, ’skapa mening’ och ’räkna ut’ vad som behöver göras.”

Bara definitionens längd visar hur svårt det är att förklara begreppet intelligens. Gottfredsons problem visar sig också på så sätt att hon har funnit det nödvändigt att använda formuleringar av vad intelligens inte är.

Hennes definition är ett försök att ringa in en viss storhet inom intelligensforskningen, den så kallade g-faktorn, där g står för ”generell intelligens”.

Den engelske psykologen Charles Spearman började intressera sig för g-faktorn redan år 1904, då han arbetade med resultat från skolbarn som fått olika mentala förmågor testade. Han upptäckte – till både sin egen och andra psykologers förvåning – att det fanns ett samband testerna emellan.

Om en elev presterade bra på ett område var det hög sannolikhet för att samma elev också skulle prestera bra på övriga områden. Även det omvända gällde: Om en elev presterade dåligt på ett område presterade eleven ofta under medel även på övriga områden.

Den osynliga g-faktorn bestämmer vår förmåga

Vår intellektuella förmåga delas ofta in i fyra grupper, som var och en innehåller en rad olika färdigheter. Tillsammans speglar grupperna vår generella intelligens, ”g-faktorn”. En hög g-faktor är ett tecken på goda färdigheter i samtliga grupper.

Vad har dessa ordpar gemensamt?

Språklig förståelse inbegriper språklig förståelse, ordförråd, allmänbildning samt förmågan att kombinera information.

Vilken av följande figurer följer naturligt som nästa?

Logiskt tänkande inbegriper bland annat spatial förståelse och förmågan att se samband i nytt material.

Upp­repa symbolerna med ­siffrorna först, i nummerordning, och bokstäverna i alfabetisk ordning.

Minnesfaktor inbegriper bland annat räkning och förmågan att upprepa och ordna rader av siffror och bokstäver.

Varje tal har en motsvarande symbol. Fyll i symbolerna i den nya talserien.

Perceptuell snabbhet inbegriper förmågan att snabbt avkoda symboler och organisera dem utifrån enkla regler.

Vårt gemensamma IQ är klockformigt

Med ett intelligenstest kan forskarna räkna ut en persons intelligenskvot, IQ. En genomsnittlig IQ är 100. När ett stort antal personer testas fördelas deras IQ på en klockformig kurva.

Mentala förmågor är orättvist fördelade

Upptäckten av g-faktorn gjorde det klart att det inte finns mycket till rättvisa när det gäller intelligensen.

G-faktorn står i direkt strid med den vanliga uppfattningen att om en person är dålig på en sak så finns det nog något annat som han eller hon är bra på.

Vi har så klart alla styrkor och svagheter på olika områden, men på samtliga områden finns det en underliggande generell intelligens som bidrar positivt eller negativt till vår intellektuella förmåga.

Problemet med g-faktorn är att det inte går att mäta den direkt, utan bara genom specifika förmågor på skilda områden. Vi kan dock få en indirekt bild av g-faktorn genom att konstruera intelligenstester på ett sätt så att slutresultatet speglar den på bästa möjliga sätt.

De första intelligenstesterna utvecklades år 1905 av de franska psykologerna Alfred Binet och Théodore Simon. Därefter vidareutvecklades testerna, och år 1916 försågs de med möjligheten att beräkna en så kallad intelligenskvot, IQ, utifrån testresultatet.

Moderna tester har även inspirerats av en av Spearmans studenter, den amerikanske psykologen David Wechsler, som i mitten av 1900-talet raffinerade testerna ytterligare.

Psykologernas IQ-tester kan vara utformade på olika sätt, men de innehåller normalt uppgifter som testar språkliga förmågor, symbolförståelse, räknefärdigheter, sifferbehandling, logiskt tänkande och spatiala förmågor.

Dessa uppgifter är inte tidsbegränsade. I gengäld finns det ofta andra uppgifter som görs på tid, enkla uppgifter där testpersonen exempelvis ska para ihop siffror och symboler från en lista där varje symbol förknippas med en siffra.

Då gäller det att hinna med så mycket som möjligt på en viss tid.

IQ-testerna har poängsystem, och utifrån testpersonens resultat kan hans eller hennes intelligenskvot beräknas.

Poängsystemet är utformat så att resultaten från ett större antal testpersoner kan föras in i ett diagram som visar en normalfördelning, det vill säga en kurva formad som en klocka.

De allra flesta, omkring 95 procent, har en IQ som ligger i spannet 70–130. Närmare 70 procent ligger i spannet 85–115, och hela denna grupp benämns ofta normalbegåvade. Endast två procent ligger under 70 poäng och motsvarande två procent ligger över 130. De senare kan ansöka om medlemskap i Mensa, en förening för mycket intelligenta personer.

Generellt sett är det ingen skillnad mellan mäns och kvinnors intelligens. Båda könen får i genomsnitt 100 på intelligenstester. Men om man tittar närmare på testernas olika delar visar sig ändå vissa skillnader.

Kvinnor presterar i genomsnitt bättre än män på de delar av testerna som rör språkliga förmågor. I gengäld är män starkare på uppgifter som har med spatial förståelse att göra.

Dessutom finns det en liten skillnad mellan könen så till vida att det är flest män i ytterkanterna. Det är alltså fler män än kvinnor med antingen mycket låg eller mycket hög intelligens. Anledningen till det är ännu okänd.

  • ”Om du lever länge nog för att få glädje av din pension beror delvis på din IQ i elvaårsåldern.”

    Intelligensforskaren Ian Deary om sambandet mellan IQ och livslängd.

När intelligensforskarna insåg att vi alla bär med oss en underliggande g-faktor som påverkar våra resultat på IQ-tester var det naturligt att ställa sig frågan om g-faktorn bara ger en ögonblicksbild av vår mentala förmåga eller om den håller i sig hela livet. Det var det Ian Deary ville undersöka genom att dyka ner i den gamla informationen från intelligenstesterna av de skotska skolbarnen.

Din IQ följer dig genom livet

Det var en ovanlig återförening för de 101 äldre damerna och herrarna som träffades på musikteatern i Aberdeen den 1 juni 1998.

Gemensamt för dem var att de alla var födda år 1921 och att de alla hade deltagit i det landsomfattande intelligenstestet år 1932. Ian Deary och hans medarbetare hade hittat dem genom att sätta in annonser i tidningar och kontakta läkarmottagningar runtom i landet.

Nu satt damerna och herrarna på teatern och löste uppgifterna i exakt samma intelligenstest som de hade gjort 66 år tidigare.

Studien gav Ian Deary en sällsynt möjlighet att studera vad som händer med intelligensen på gruppnivå under mycket lång tid. Han kunde både jämföra de enskilda personernas prestation som elvaåring och som 77-åring och få en överblick över var personerna befann sig i förhållande till varandra då och nu.

Analyserna av resultaten visade två tendenser. De allra flesta fick bättre resultat på testet som äldre än som barn. Det hade Deary räknat med, helt enkelt för att testet utformades för barn och därmed är enklare för vuxna.

Mer intressant var det faktum att de personer som intelligensmässigt låg över medel som barn även gjorde det som äldre och att de som presterade sämst som barn fortfarande gjorde det som äldre.

Deary lade även märke till en tredje överordnad sak. Gruppen av äldre som var vid liv och som var friska nog att göra testet en andra gång hade i genomsnitt presterat över medel när de gjorde testet som barn. Sedan Dearys studie har andra studier visat samma tendens, vilket har fått honom att säga:

”Om du lever ditt liv länge nog för att få glädje av din pension beror delvis på din intelligenskvot i elvaårsåldern.”

Det kan finnas flera orsaker till att vår intelligenskvot som barn kan användas för att förutsäga vår livslängd. Deary anser att en delförklaring är att en hög intelligens hos barn ofta innebär att de senare i livet får en akademisk utbildning och att de då i allmänhet vistas i hälsosammare och säkrare miljöer.

Vi tänker långsammare med åren

Även om vår IQ från tidig ålder tycks påverka oss genom hela livet betyder det inte att den är någon konstant storhet.

Grundläggande mentala förmågor kan förbättras, medan andra kan försämras. Även här visar studier en övergripande tendens. När det gäller att lösa språkliga uppgifter förbättrar vi oss i allmänhet från 25-årsåldern till 40-årsåldern.

Efter det förblir vi på samma nivå ända upp till 80-årsåldern. Motsatsen gäller för logiska uppgifter, som kan handla om att exempelvis komma fram till en regel utifrån några få exempel. Här försämras vår prestation i allmänhet gradvis från 25 till 80 års ålder.

Dessa två typer av förmågor är exempel på det som psykologerna kallar kristalliserad respektive flytande intelligens.

När vi använder vår kristalliserade intelligens utnyttjar vi kunskaper och erfarenheter som är fast förankrade i hjärnan, men den flytande intelligensen använder vi oberoende av förhandskunskaper. Då tvingas vi resonera oss fram logiskt utifrån en ny, okänd situation.

Vi blir sämre på att lösa nya uppgifter

Vissa forskare anser att intelligensen kan delas in i två olika typer: Flytande (svart) och kristalliserad intelligens (prickad). Den första bygger på förmågan att lösa helt nya uppgifter medan den andra är erfarenhetsbaserad. De två typerna av intelligens förändras genom livet medan en persons över-gripande IQ (röd) är konstant från 20-årsåldern.

Även vår överordnade IQ kan förändras med tiden. Studier visar på stora individuella skill-nader på detta området. Hos vissa ökar IQ och hos andra minskar den. En allmän tendens är dock att g-faktorn försämras med åren. Det är fortfarande en gåta varför det är så, men forskarna misstänker att det har en konkret, fysisk förklaring: Hjärncellerna blir helt enkelt långsammare när vi åldras.

Flera experiment, bland annat utförda av Ian Deary år 2017, visar att det finns ett samband mellan reaktionstid och intelligens. Människor med hög IQ är oftast också snabbare. Detta samband tycks bli tydligare ju äldre testpersonerna är.

Det kan möjligen förklaras med att g-faktorn i allmänhet sjunker med åldern. Ännu intressantare är att detta kanske kan vara en delförklaring till varför vissa människor föds med högre IQ än andra. Hur snabbt våra hjärnceller kommunicerar med varandra påverkas bland annat av hjärnans vita substans.

Den vita substansen är nervknippen som förbinder olika områden i hjärnbarken med varandra. Nerverna är isolerade med så kallade myelinskidor, och ju kraftigare dessa är, desto snabbare går signalerna genom nerverna.

Med åren uppstår skador på myelinskidorna, vilket kan förklara det faktum att nervcellerna kommunicerar långsammare. På motsvarande vis kan extra starka myelinskidor ge vissa av oss en fördel rent intelligensmässigt.

Forskarna betonar att vår individuella intelligens är oerhört komplex. Nervcellernas snabbhet förklarar troligen bara en del av skillnaderna mellan oss, men teorin ger åtminstone ett konkret samband mellan intelligensen och den fysiska hjärnan.

Andra försök att hitta fysiska förklaringar till skillnader i intelligens har inte burit mycket frukt. Hjärnans storlek tycks exempelvis inte ha någon större betydelse. Sedan 1990-talet, då det blev möjligt att mäta volymen på levande människors hjärna med magnetisk resonanstomografi, har det gjorts flera jämförelser mellan hjärnans storlek och IQ.

En del studier har visat att en större hjärna ger en något större sannolikhet för att personen ska ha högre IQ, men sambandet är inte tydligt. Detsamma gäller hjärnans vikt och antalet hjärnceller.

Intelligensen undflyr hjärnforskarna

I hundra år har forskare mätt, vägt och skannat hjärnan för att hitta fysiska parametrar som kan knytas till intelligensen, men hittills utan framgång.

Yttre tecken som hjärnans form, storlek och vikt tycks bara ha liten betydelse för vår IQ.

  • Antalet celler spelar ingen roll

    Vår intellektuella kapacitet ligger utspridd i hela hjärnbarken, men hur många hjärnceller vi har tycks vara mindre viktigt. Kvinnor är lika intelligenta som män, trots att de i genomsnitt har fyra miljarder färre hjärnceller.

  • Storleken är i princip betydelselös

    Vissa hjärnforskare har hittat ett samband mellan IQ och hjärnans storlek, men det är ganska svagt och har uppenbarligen ingen betydelse i förhållande till intelligensen hos män och kvinnor.

  • Vikten är av underordnad betydelse

    Män har i genomsnitt 130 gram mer hjärna till sitt förfogande än kvinnor, men det ger ingen fördel när det gäller IQ. Inte heller inom samma kön tycks vikten spela roll. Einsteins hjärna vägde exempelvis bara 1 230 gram, vilket är mindre än det kvinnliga genomsnittet.

Medan hjärnforskarna förgäves har letat efter intelligensen i hjärnan har psykologer under senare årtionden valt andra vägar för att försöka komma fram till varför vissa människor är intelligentare än andra. Helt centralt har det då varit att undersöka hur mycket arv respektive miljö betyder för vår IQ.

Generna blir viktigare med åren

När Gerald Levey träffade Mark Newman var det som att se sig själv i spegeln.

Den kala hjässan, polisongerna och mustaschen – ja, till och med glasögonen – var likadana. De två medelålders männen hade aldrig träffats förr men ändå hade de otroligt mycket gemensamt.

Båda två arbetade med att klippa gräsmattor och de var dessutom frivilliga brandmän. De drack samma öl, bar sina nycklar på samma sätt och tyckte om samma västernfilmer.

Gerald och Mark, som är enäggstvillingar, adopterades bort till olika familjer strax efter födseln. Av just den anledningen hade de sammanförts av en grupp psykologer vid Minnesota Center for Twin and Family Research i USA.

Sedan år 1979 har forskarna på centrumet kallat in över hundra tvillingpar som Gerald och Mark för att studera sambandet mellan intelligens å ena sidan och arv och miljö å andra sidan. Enäggstvillingar, som har identiska gener, är perfekta studieobjekt för forskarna, framför allt när de har växt upp var för sig.

Vid det här laget har forskarna gjort intelligenstester med så många tvillingpar att de har kunnat skaffa sig en bild av hur arv respektive miljö slår igenom på intelligenskvoten. Resultaten är förbluffande.

Tvillingar som har levt åtskilda hela livet får nästan exakt samma resultat på IQ-tester. Skillnaden är faktiskt så liten att den närmar sig skillnaden mellan tvillingar som har växt upp tillsammans. Dessa resultat tyder på att det genetiska arvet har stor betydelse för intelligensen.

I studier vid Texas Adoption Project i USA har man tittat närmare på effekten av arvet på ett annat sätt. Där har forskarna under ledning av professor John Loehlin gjort IQ-tester på barn som adopterats bort direkt efter födseln och samtidigt testat deras biologiska mammor och adoptivmammor.

Testerna genomfördes vid två tillfällen, dels när barnen var åtta år, dels när de var 18 år. Även här är resultaten överraskande. Sammantaget visar de att åttaåringarnas IQ i viss mån följer den biologiska mammans IQ men att barnens IQ även följer adoptivmammans.

I den här åldern bestäms barnens IQ alltså av både det genetiska arvet och miljön i vilken de växer upp. Bilden förändras dock när barnen blir äldre. I 18-årsåldern ligger deras IQ betydligt närmare den biologiska mammans och längre från adoptivmammans. Dessa resultat får John Loehlin att dra slutsatsen:

”Miljön i en familj har en väsentlig inverkan på barns intelligenskvot när de är små, men den minskar när de blir äldre tonåringar.”

Det tyder på att intelligensen visserligen bestäms av en kombination av arv och miljö, men att förhållandet förändras under livets gång. Draget till sin spets innebär det att om vi presterar bra på ett IQ-test som barn kan vi tacka våra föräldrar för en god uppfostran. Om vi får bra resultat som vuxna kan vi tacka dem för deras gener.

  • "Miljön i en familj har en väsentlig ­inverkan på barns IQ, men den minskar när de blir tonåringar."

    Intelligensforskaren John Loehlin om närmiljöns begränsade betydelse för vår intelligens.

Det innebär också att det inte finns något fast mått på hur mycket skillnader i intelligensen kan tillskrivas arv respektive miljö. Här är forskarna långt ­ifrån eniga. Vissa tror att generna står för 30 procent av skillnaden, medan andra anser att det rör sig om 80 procent.

Forskningen väcker känslor

I mitten av 1990-talet exploderade intresset för intelligensforskning i USA. Bakgrunden var publiceringen av en kontroversiell bok skriven av psykologen Richard Herrnstein och sociologen Charles Murray.

Titeln var The bell curve, som syftar på den klockformiga kurva som visar normalfördelningen av intelligens inom befolkningen. På närmare 900 sidor fördjupade sig författarna i statistik om sambandet mellan IQ och sociala förhållanden. Boken innehöll översikter som visade att låg intelligens är ett dominerande drag bland grupper av människor som kännetecknas av fattigdom, hög arbetslöshet, tidiga skilsmässor, låg utbildningsnivå och en hög förekomst av kriminalitet.

Författarna gick emellertid längre än så. De kommenterade sambanden och problemen och föreslog politiska lösningar. De ansåg exempelvis att regeringen borde vidta åtgärder för att begränsa antalet barn i grupper med låg intelligens.

Ännu mer omstritt blev bokens innehåll om den genomsnittliga intelligensen i olika etniska grupper, det vill säga svarta, vita och människor med latinamerikansk bakgrund. Även här visade statistiken på skillnader. Svarta fick i genomsnitt sämst resultat på IQ-tester medan vita gjorde bäst ifrån sig. Herrnstein och Murray ansåg att skillnaden kunde förklaras med både arv och miljö.

För många som läste The bell curve framstod den som ett försök att ge nytt liv åt ideologin eugenik, det vill säga rashygien.

Därför blev den häftiga debatten om bokens innehåll lika känsloladdad som akademisk. Vissa hävdade att boken var rasistisk medan andra kritiserade de statistiska metoderna och åter andra för dess tolkningar av forskningsresultaten.

När det gäller olika etniska gruppers IQ erkänner de flesta forskare att det finns statistiska skillnader, men att de kan förklaras med miljöfaktorer och sociala faktorer och följaktligen inte behöver ha med genetik att göra.

Samtidigt poängterar de att skillnaderna i IQ inom vardera grupp är betydligt större än skillnaderna mellan grupperna som helhet.

Att det finns statistiska skillnader mellan olika delar av befolkningen är även känt i ett helt annat sammanhang, nämligen när det handlar om olika generationer.

Newton hade högre IQ än Galilei

Hur bra resultat skulle historiska genier ha fått om de hade gjort ett IQ-test i dag? Den frågan kan naturligtvis inte besvaras helt säkert, men en grupp psykologer har ändå gjort ett försök med hjälp av berättelser, kvarlämnade skrifter och fakta om personernas skolgång.

  • Johann Wolfgang Goethe, tysk författare:

    IQ 188

  • Blaise Pascal, fransk fysiker:

    IQ 173

  • Isaac Newton, engelsk fysiker:

    IQ 168

  • Galileo Galilei, italiensk fysiker:

    IQ 163

  • Leonardo da Vinci, italienskt multigeni:

    IQ 158

  • Johannes Kepler, tysk astronom:

    IQ 153

  • Martin Luther, tysk reformator:

    IQ 148

  • Johann Sebastian Bach, tysk tonsättare:

    IQ 143

  • Nikolaus Kopernikus, polsk astronom:

    IQ 138

  • Rembrandt Harmenszoon van Rijn, holländsk målare:

    IQ 133

  • Napoleon I, fransk kejsare:

    IQ 123

  • Ulysses S. Grant, amerikansk general:

    IQ 108

Hela världen blir smartare och smartare

Intelligensforskare har haft kollektiv huvudvärk i 35 år. Det är först nu som det finns tecken på att den börjar ge med sig.

Huvudvärken kom år 1984, då James Flynn, vid tidpunkten professor i statsvetenskap vid University of Otago i Nya Zeeland, ställde forskarna inför ett gåtfullt fenomen. Flynn hade lagt märke till att företagen som tar fram intelligenstester med jämna mellanrum tvingas revidera dem. Antingen gör de uppgifterna svårare eller så anpassar de poängsystemet som är knutet till uppgifterna.

Det gör man för att resultaten från en större grupp personer alltid ska ge en normalfördelning med genomsnittet 100. Flynn upptäckte att det finns en generell tendens i företagens anpassning av testerna: De blir svårare och svårare på så vis att det över tid krävs allt bättre mental kapacitet för att uppnå samma resultat.

Därför är du intelligentare än dina mor- och farföräldrar

Sedan år 1900 har intelligenstester blivit svårare för varje år. Mer exakt har den IQ som krävs för att uppnå en viss nivå ökat med 0,3 IQ-poäng. Se den nyzeeländske intelligensforskaren James Flynn förklara varför.

Det var ingen hemlighet att testerna reviderades, men Flynn var först med att titta närmare på konsekvenserna. Han kom fram till att effekten var betydligt större än vad någon hade trott.

Under hela 1900-talet anpassades testerna så att det för varje år som gick blev i genomsnitt 0,3 IQ-poäng svårare att få samma resultat. Det låter kanske inte som så mycket, men det har stor betydelse när forskarna jämför intelligensen mellan olika generationer inom en befolkning.

Flynn har granskat resultat från de IQ-tester som i många länder används när unga män mönstras inför militärtjänstgöring. Där märks konsekvensen tydligt när resultaten ”rensas” från de anpassningar som gjorts av testerna genom åren.

Soldaterna som testades i Storbritannien år 1942 skulle exempelvis bara ha fått ett genomsnittligt IQ på 73 om de hade gjort testet 50 år senare, år 1992.

Snabba kopplingar är ­vägen till hög intelligens

Experiment har visat att enkel reaktionsförmåga hör ihop med intelligensen. Människor med snabb reaktionsförmåga har i genomsnitt också högre IQ. Kanske är anledningen till det helt enkelt att deras kopplingar mellan hjärncellerna är snabbare.

Hjärncellernas kopplingar är klädda med ett isolerande ­lager av ämnet myelin. Ju tjockare lagret är, desto snabbare går nervsignalerna.

Under hela 1900-talet, visar Flynneffekten, har befolkningen i stort blivit intelligentare för varje generation som gått. Utvecklingen är densamma i de drygt 35 länder som han har studerat. Trots många spekulationer har intelligensforskarna inte kommit fram till någon entydig förklaring till denna effekt.

Flynn själv tror att den står att finna i den yttre miljön, det vill säga den tid och det samhälle i vilket vi växer upp. Det senaste århundradet har det skett en stor utveckling utbildningsmässigt där alltfler människor får lära sig att tänka på ett sätt som belönas i IQ-tester.

”Vi utbildar människor till att ta det hypotetiska på allvar, att tänka i abstraktioner och dra logiska slutsatser”, som Flynn har uttryckt det.

Vissa tecken tyder på att Flynneffekten är på väg att avta. I vissa länder, däribland de nordiska, visar de senaste IQ-testerna inom militären att effekten har blivit osynlig sedan millennieskiftet. Vår senaste generation soldater är med andra ord inte smartare än soldaterna var i slutet av 1990-talet.

Flynneffekten, framför allt avsaknaden av en förklaring till den, visar att det finns svagheter i det sätt på vilket forskarna mäter intelligens. Hur som helst kan det efter Flynns upptäckt konstateras att en persons IQ inte ger någon exakt bild av vederbörandes intelligens om man inte samtidigt får veta när testet gjordes.

Andra menar att IQ-testerna och hela föreställningen om g-faktorn ger en alltför smal bild av vår mentala förmåga. Enligt dessa kritiker bör intelligens definieras på ett helt annat, betydligt bredare sätt.

Vi har kanske flera olika intelligenser

Vi har inte bara en, utan en lång rad intelligenser som fungerar oberoende av varandra.

Det var essensen av en ny teori om intelligens som presenterades av den amerikanske psykologen Howard Gardner år 1983. Därmed tog han avstånd från föreställningen om en central g-faktor som ligger till grund för alla våra intellektuella förmågor.

I stället listade Gardner sju intelligenser (han har senare utökat sin teori med ytterligare två).

Förutom de klassiska discipliner som ingår i traditionella IQ-tester omfattar Gardners teori även egenskaper som musikalitet, fysisk förmåga och social intelligens. Poängen med hans kontroversiella nya teori var tydlig:

G-faktorn utmanas av en mängd olika intelligenser

Vissa forskare anser att det har blivit dags att lämna den klassiska uppfattningen att intelligens kan kokas ner till en enda g-faktor. De menar att vi har flera olika intelligenser som fungerar oberoende av varandra. Upphovsmannen bakom denna idé, Howard Gardner, arbetar med nio intelligenser.

  • Verbal/språklig intelligens

  • Musikalisk intelligens

  • Matematisk/logisk intelligens

  • Spatial/visuell intelligens

  • Kroppslig intelligens

  • Social intelligens

  • Personlig intelligens

  • Naturalistisk intelligens

  • Existentiell intelligens

”IQ-tester kommer kanske att fortsätta användas i vissa syften, men monopolet för dem som tror på en enda generell intelligens har brutits. Hjärnforskare och genetiker dokumenterar skillnaden mellan mänskliga kompetenser, dataprogrammerare skapar system som är intelligenta på olika sätt och pedagoger har börjat erkänna att deras elever har olika styrkor och svagheter”, som han skrev år 1999.

Gardners teori om intelligens, som har fått stor uppmärksamhet, har framför allt tagits emot väl av pedagoger. Teorin sätter fokus på att barn lär sig på olika sätt och att det därför krävs individuella metoder, så kallade inlärningsstilar, för att alla barn ska få ut så mycket som möjligt av undervisningen.

Bland intelligensforskare har teorin fått ett något svalare mottagande. Vissa kritiserar den för att vara alltför bred och anser att den arbetar med storheter som inte går att mäta. Andra menar att det är ett problem att de många förmågor, färdigheter och intressen som teorin rymmer urvattnar själva intelligensbegreppet.

Därför håller de flesta intelligensforskare fast vid den klassiska uppfattningen av vad intelligens är och att den bestäms av den bakomliggande g-faktorn. I gengäld betonar forskarna att intelligens bara är en mental mänsklig kvalitet och att det finns många andra kvaliteter som avgör hur vi klarar oss i livet.

En siffra på vårt IQ säger ingenting om kvaliteter som humor, empati, generositet, kreativitet och alla övriga förmågor som är avgörande för hur vi fungerar tillsammans med andra människor.

Kanske är det just dessa egenskaper som i kombination med intelligensen även fortsättningsvis lär ge människohjärnan ett försprång i förhållande till den artificiell intelligens som utvecklas inom datorvärlden.

  • "IQ-tester kommer att användas, men ­monopolet för dem som tror på en enda intelligens har brutits."

    Intelligensforskaren Howard Gardner om idén bakom sin teori om flera intelligenser.

I dag är det möjligt att låta datorer genomföra klassiska IQ-tester, och de klarar sig allt bättre. År 2015 lät forskare vid University of Illinois i USA ett avancerat datorprogram genomgå ett antal tester, och kom fram till att programmet hade en IQ på nivå med en fyraåring.

När programmet fick mäta krafterna med ett test som var avsett för sjuåringar gick det inte alls.

Det är framför allt förmågor som språklig förståelse och att föra resonemang som inte räcker till för den artificiella intelligensen. Programmet fick exempelvis i uppgift att hitta ett ord som stämmer in på följande tre meningar:

”Detta djur har man om det är en hane.”, ”Djuret lever i Afrika.” och ”Det är ett stort, gulbrunt kattdjur.” Datorn kom fram till fem olika svar: Hund, gård, varelse, hem och katt, men inte ordet ”lejon”.

Den artificiella intelligensen är emellertid på god väg att knäcka koden även på detta området. Artificiella neurala nätverk, som använder sig av så kallad djupinlärning, har utformats just för att tillägna sig kunskap utifrån erfarenheter på samma sätt som människohjärnan.

Det är dock osäkert om det räcker för att överträffa äkta vara. Kanske kommer det alltid att saknas någonting som är unikt för det mänskliga intellektet.

Som en av vetenskapens största genier Albert Einstein sa: ”Det sanna tecknet på intelligens är inte kunskap, utan fantasi.”

Läs också:

Intelligens

Lättja kan vara tecken på intelligens

2 minuter
Smart hund
Intelligens

Här är de smartaste hundarna – och de dummaste

6 minuter
Skärmtid: Liten flicka ser på surfplatta
Hjärnan

Forskare: För mycket skärmtid hämmar barns hjärnor

3 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!