Alla känner igen upplevelsen att se ett ansikte, där det uppenbarligen inte finns något.
Fenomenet att se inbillade ansikten kallas pareidoli och nu har forskare från University of Sydney kommit underfund med att hjärnan behandlar ansiktena på samma sätt – oavsett om de är verkliga eller inte.
För att nå fram till den slutsatsen visade forskarna bilder av ansiktsliknande objekt och faktiska ansikten av 17 testpersoner.
Efter varje bild skulle testpersonerna bedöma hur ilsket eller glatt ansiktet såg ut.
Ett utsnitt av de ansiktsliknande objekten deltagarna visades i pareidoli-experimentet.
Testpersonerna var i allmänhet väldigt överens i sina bedömningar, vilket tyder på en grundläggande förmåga att se och avläsa ansikten – även de inbillade ansiktena.
Samma förutfattade meningar som med äkta ansikten
Forskarna påvisade också en känd psykologisk bias i försöket.
Ansiktens uttryck smittar av på vår förväntan och uppfattning, så att en serie av glada ansikten gör att nästa ansikte också framstår som glatt.
Och detta samband gällde även om ansiktena befann sig i en kopp kaffe eller på en paprika.
Enligt forskarna tyder det på att samma kretsar i hjärnan är aktiva i samband med både inbillade och verkliga ansikten.
Hjärnan fokuserar på ansikten
Forskarna avser att hjärnan fokuserar mer på att avkoda ansiktsuttryck än att avgöra om ansiktet i själva verket tillhör en människa, eftersom social intelligens har varit livsviktig genom hela människans historia.
Genom att snabbt känna igen ansikten och uttryck är hjärnan bättre utrustad att avgöra om en situation kan utvecklas i en farlig riktning.
Därför försöker hjärnan hela tiden avläsa ansiktsuttryck – trots att ögonen bara sitter i ett eluttag.