Handbok för uppfostran: Hårda ord bryter ner hjärnan

Gör du rätt? Som förälder har du ett enormt stort ansvar att ge ditt barn en bra start i livet. Det första året är det inte så svårt – även om det kan vara ansträngande. Den lilla guldklimpen behöver få alla sina behov tillgodosedda och du kan nästan inte skämma bort ditt barn för mycket. Men sedan blir det annorlunda.

Någon gång mellan ett och två års ålder börjar barnet utveckla självmedvetande samt social och moralisk förståelse. Barnet kan då känna sig stolt, generat eller skamset. Samtidigt blir barnet uppmärksamt på sina egna behov och inser att det kan påverka sina föräldrar med charm, tårar eller trots.

Det lilla barnet testar nu gränserna, och dem måste du som förälder inte bara sätta, utan också bevaka. Du ska med andra ord uppfostra ditt barn, en uppgift som fortsätter långt upp i tonåren.

Uppfostran är ett ämne som gör många föräldrar osäkra. De flesta vill att deras barn ska klara sig bra och nå sina mål och samtidigt ska barnet lära sig empati och att ta hänsyn till andra människor.

Detta väcker en rad olika frågor. Bör barnet skyddas mot den hårda tillvaron eller bör det konfronteras med motgångar och nederlag? Bör du som förälder engagera dig i ditt barns liv eller ska barnet få stå på egna ben?

I dag är frågorna fler än någonsin. Föräldrar tillbringar mer tid tillsammans med sina barn än tidigare, omkring sex timmar mer i veckan än för 40 år sedan. Och på internet florerar ett virrvarr av bestämda åsikter om ämnet.

Lyckligtvis har vetenskapen gett sig in i debatten. Ny forskning ger nu klara besked om vilken typ av uppfostran som garanterar barn ett bra liv – och vilken som lämnar efter sig livslånga ärr i hjärnan.

Forskare sorterar föräldrar

År 1966 delade den amerikanska utvecklingspsykologen Diana Baumrind in föräldrar i fyra typer, och forskare använder hennes system än i dag. Föräldrarna bedöms utifrån om de ställer krav på sina barn och om de är lyhörda för dem, det vill säga om de ger barnen värme och bekräftar dem.

Två av föräldratyperna ställer krav på sina barn, men på olika sätt. Så kallade auktoritära föräldrar kommenderar sina barn, säger åt dem exakt vad de ska göra och bestraffar dem om de inte gör som de blir tillsagda, antingen verbalt eller fysiskt. Denna typ av föräldrar intresserar sig inte för barnens behov och för inte en dialog med dem.

Så kallade auktoritativa föräldrar ställer också krav, men är öppna och meddelsamma. De nöjer sig inte med att bara berätta för barnen vad de ska göra, utan förklarar också varför och hur och är beredda att hjälpa till om barnen blir osäkra eller får problem.

De två sista föräldratyperna ställer inga krav. Den ena typen, eftergivna föräldrar, är väldigt uppmärksamma på barnens behov och är beredda att gå långt för att hålla dem nöjda. De tycker att det är synd om barnen ifall föräldrarna ställer krav och sätter gränser, eller mäktar inte med att ta en diskussion om ungarna ställer sig på tvären.

Den andra typen, oinvolverade föräldrar, sätter inga gränser för barnen, eftersom de i grund och botten inte bryr sig. De prioriterar sig själva och barnen bemöts med likgiltighet och ointresse.

Enligt en amerikansk studie är den vanligaste metoden den auktoritativa, där föräldrarna ställer krav men samtidigt är lyhörda för barnen. Fyrtiosju procent av föräldrarna använder sig av denna metod.

På andra plats kommer den gamla, auktoritära metoden, som 24 procent praktiserar. Det är något som oroar många forskare. Flera studier tyder nämligen på att kombinationen av att förvänta sig total lydnad av sitt barn och inte respektera barnets åsikter utgör en giftig cocktail.

Ilska ger livslånga ärr

År 2021 skannade en grupp kanadensiska forskare hjärnan hos 94 barn som fått olika grader av auktoritär uppfostran.

Skanningarna visade att ju striktare och mer disciplinärt barnen uppfostrats, desto mindre frontala pannlober hade de. Dessa delar av hjärnan spelar en avgörande roll för personligheten och förmågan att tänka, planera, behärska sig och bedöma vad som är bra och dåligt.

Även nervcellssamlingen amygdala, som bland annat hanterar rädsla och försvarsreaktioner, var mindre hos barn med väldigt auktoritära föräldrar. Dessutom har psykologiska studier visat att dessa barn uppvisar tecken på ångest.

Samma år kom en amerikansk forskargrupp fram till liknande resultat. De undersökte barn som hade uppfostrats med aga, men som inte varit utsatta för något annat våld eller vanvård.

Resultaten visade att barnens hjärna reagerade starkare på bilder av skrämda ansikten än hjärnan hos barn som aldrig utsatts för aga. Slutsatsen var att en sträng och auktoritär uppfostran har en negativ inverkan på barnens reaktion på rädsla.

På det hela taget har forskarna funnit starka bevis för att en auktoritär uppfostran är skadlig.

Barnen är ofta aggressiva och kan inte kontrollera sin ilska i pressade situationer, har dåligt självförtroende, klarar sig mindre bra i skolan och har svårt att knyta an till andra människor. Dessutom löper de förhöjd risk att drabbas av missbruksproblem, utveckla depression och begå självmord.

Krav ger livsglädje

De allra flesta forskare anser att den auktoritativa uppfostran är den som skapar de mest harmoniska och välfungerande barnen. Lyckligtvis är denna metod också vanligast bland dagens föräldrar.

Auktoritativa föräldrar ger sina barn massor med kärlek, intresse och respekt, men sätter samtidigt gränser och ställer krav.

De skäller sällan på barnen, men uppmärksammar dem konsekvent på oönskat beteende och ägnar tid åt att förklara varför deras beteende inte är acceptabelt. Då förstår barnen vad de har gjort för fel och blir mer motiverade att uppföra sig bättre.

Auktoritativa föräldrar lyssnar också på sina barn och ger barnen valmöjligheter. Barnen kan till exempel få lov att själva bre en macka om de verkligen inte tycker om kvällsmaten. Och barnen får lov att gå ut och leka, bara de förstår att det är deras eget ansvar att de också hinner med att göra sina läxor.

Den auktoritativa metoden är inte alltid helt enkel att hålla sig till, framför allt inte när barnen kommer i puberteten. Då genomgår de en naturlig utveckling som inkluderar uppror och apati, vilket kan göra det svårt att nå fram enbart genom att mana till förnuftet.

Om föräldrarna exempelvis insisterar på att tonåringen ska vara hemma klockan tio på kvällen kan de tvingas släppa på sina välmenande principer och agera mer auktoritärt, till exempel genom att införa förbud med hotelser om ett lämpligt straff.

På det hela taget är dock metoden användbar, och det finns goda skäl till att den är forskarnas favorit. Barn som uppfostras på det här viset utvecklar i de flesta fall bättre sociala relationer, utbildar sig längre, har färre psykiska problem och klarar sig på det hela taget bättre i livet än andra barn.

Dina barn är inte dina vänner

Många föräldrar som älskar sina barn högt och önskar dem det bästa i livet har svårt att sätta gränser. Det är så kallade eftergivna föräldrar, som utgör 19 procent av de amerikanska föräldrarna.

De vill att deras barn ska se dem som vänner snarare än auktoriteter. De låter bli att klandra barnen om de till exempel inte gör sina läxor och de hjälper ofta barnen så mycket att barnen inte får möjlighet att göra egna erfarenheter.

Vissa av dessa föräldrar tillhör kategorin curlingföräldrar, som gör allt de kan för att undanröja hinder för sina barn. De kan till exempel få för sig att plåga barnets lärare genom att kräva särskilda anpassningar för barnet.

Flera studier har visat att curlinguppfostran inte är optimal. Barnen får bland annat svårare att hantera konflikter och de löper förhöjd risk att bli självupptagna eller deprimerade.

I en svensk studie från år 2015 visade forskarna att tonåringar som har uppfostrats av eftergivna föräldrar var mer benägna att börja dricka alkohol än dem som uppfostrats med den auktoritativa metoden.

Barn med eftergivna föräldrar blev dessutom oftare rökare och experimenterade mer med hasch och andra droger.

Förklaringen är troligen att barnen saknar självdisciplin, ställer orealistiska krav och känner sig osäkra när de ska stå på egna ben.

I många fall är det emellertid svårt att skilja mellan auktoritativa och eftergivna föräldrar, eftersom det inte alltid är helt lätt att avgöra när föräldrar med goda avsikter hjälper till så mycket att de i själva verket tar ifrån barnen sitt eget ansvar.

En utmanande situation kan till exempel vara att barnet har svårt för matematik och inte lyckas lösa sina uppgifter, trots att föräldrarna har ägnat lång tid åt att förklara.

Då står de inför ett val mellan att låta barnet gå till i skolan med en felaktig lösning som barnet har kommit fram till på egen hand eller med en korrekt lösning som föräldrarna har hjälpt barnet att komma fram till utan att riktigt förstå.

Eftergivna föräldrar skulle då skydda barnet och förhindra att det misslyckades i skolan genom att se till att uppgiften löses på rätt sätt. Auktoritativa föräldrar skulle i stället säga att barn behöver lära sig av sina misstag och skicka iväg barnet till skolan med fel lösning.

Det senare alternativet kan vara magstarkt, men det verkar faktiskt vara det bästa för barnet på lång sikt.

Trots curlingmetodens nackdelar anser forskarna att den är det näst bästa sättet att uppfostra sina barn. Den är med andra ord bättre för barnen än den traditionella auktoritära metoden. Det finns det en god anledning till.

Omsorg sätter sig i dna

Förklaringen till att curlinguppfostran trots allt inte är den sämsta metoden är att curlingföräldrarna är uppmärksamma och kärleksfulla och engagerar sig i sitt barns välbefinnande. Det är någonting som i hög grad präglar barnet.

Trygga omgivningar, vänliga ord, en kram eller en godnattsaga gör att barnet insöndrar det så kallade kärlekshormonet oxytocin. Detta hormon insöndras i hjärnan och påverkar en rad olika organ, bland annat själva hjärnan.

Resultatet är en känsla av glädje och tillit som sätter sig så djupt i barnets celler – genom att orsaka kemiska förändringar av dna – att den kan sitta i resten av livet och till och med föras vidare till nästa generation.

Bland alla råd om barnuppfostran finns det alltså en enkel tumregel som aldrig slår fel: Se till att ditt barn känner sig älskat.