Döden är ren kemi

Pam Reynolds tycktes ha varit vid medvetande under hela operationen, för hon kunde beskriva den in i minsta detalj.

Hon beskrev det vinande ljudet av verktyget som sågade upp hennes kranium och berättade att hon sedan hade lämnat sin egen kropp genom huvudet.

Efter det befann hon sig under taket, där hon svävade och följde operationen. Hon hörde Robert Spetzler uttrycka sin förvåning över hennes ovanligt små blodådror och hon gav ingående beskrivningar av instrumenten som kirurgen använt under den sju timmar långa operationen.

Hon hade varit synnerligen observant och hennes syn var ovanligt skarp.

Pam Reynolds opererades år 1991 på ett sjukhus i den amerikanska staden Phoenix i Arizona. Hennes berättelse är ett av de bäst dokumenterade fallen av en så kallad näradödenupplevelse.

Tills för några år sedan var de flesta forskare ytterst skeptiska till fenomenet, som de avfärdade som fria fantasier.

Men på senare år har man kartlagt en kemisk kavalkad av signalsubstanser som inte bara förklarar näradödenupplevelser, utan också hur konkreta scener som mystiska ljustunnlar, färgrika landskap och utomkroppsliga upplevelser uppstår.

Signalsubstanser skärper sinnena

Näradödenupplevelser är starka psykiska upplevelser med ett mystiskt innehåll. De förekommer hos personer som är nära att dö eller som antingen befinner sig i stor fara eller upplever att de gör det.

Fenomenet är vanligast hos patienter som har överlevt ett akut hjärtstillestånd, där patienten varit kliniskt död, så att hjärnan drabbats av syrebrist i flera minuter.

Cirka tio procent av patienterna berättar om en näradödenupplevelse som, i likhet med Pam Reynolds, kännetecknas av en sorts klarsyn med en förhöjd grad av uppmärksamhet.

2015 visade neurologen Jimo Borjigin varför en näradödenupplevelse skärper sinnena. Han framkallade ett liknande tillstånd hos råttor genom att kväva dem med koldioxid.

Råttorna kunde inte berätta om sina upplevelser så i stället förde forskaren, som är verksam vid University of Michigan i USA, in tunna slangar i hjärnan på djuren, allt för att kunna mäta förändringar i hjärnans halt av signalsubstanser.

Experimentet visade att hjärnan insöndrar en fullkomlig störtflod av signalsubstansen noradrenalin när vi befinner oss på gränsen mellan liv och död. Halten i pannloberna stiger till 30 gånger det normala.

Signalsubstansen påverkar vårt medvetande, vår uppmärksamhet och vår vakenhetsgrad. De kraftigt förhöjda halterna av ämnet är därför sannolikt förklaringen till varför patienter som befinner sig på dödens rand ofta har en upplevelse av klarsyn.

Forskaren upptäckte också en kraftig ökning av halten av signalsubstansen dopamin i hjärnans pannlober, som var sju gånger högre än normalt. Dopamin ingår i hjärnans belöningssystem, där ämnet normalt insöndras när vi äter, har sex eller gör något annat som är bra för vår överlevnad.

Ökningen kan förklara varför över hälften av alla näradödenupplevelser domineras av positiva känslor som harmoni, samhörighet och lycka.

Forskarna vet inte varför hjärnan översköljs av en våg av signalsubstanser vid dödens inträde. De kan emellertid konstatera att hjärnan insöndrar en lång rad signalsubstanser och att insöndringen sker på ett till synes planerat vis.

Obalans skickar oss ut ur kroppen

Jimo Borjigin är inte ensam om att ha studerat näradödenupplevelser.

Redan år 2002 utförde läkaren Olaf Blanke på universitetssjukhuset i Genève, Schweiz, ett experiment som förklarar varför Pam Reynolds och ungefär en fjärdedel av alla patienter med näradödenupplevelser känner att själen lämnar kroppen.

Han menade att patienternas utomkroppsliga upplevelser kan förklaras med en sorts kortslutning i hjärnan. Olaf Blanke behandlade en patient som led av epilepsi med elektroder som påverkar hjärnans nervsignaler med förhållandevis svag ström.

När han satte elektroderna vid ett visst område längst bak i hjärnan upplevde patienten att hennes kropp sjönk ner i sjukhussängen. När läkaren ökade strömstyrkan upplevde hon i stället att hon blev lättare, svävade upp mot taket och tittade ner på sin egen kropp.

Området i fråga är gyrus angularis, som utgör en del av hjärnans hjässlob. Gyrus angularis ser till att vi är medvetna om vår fysiska placering i rummet.

Om detta lilla område kommer i obalans, till exempel för att nervsignalerna störs av elektroder eller stora mängder signalsubstanser, uppstår en ”kortslutning” som kan ge upphov till en utomkroppslig upplevelse.

Drömliknande hallucinationer

Medan Pam Reynolds låg på operationsbordet med stillastående hjärta och en kropp som var kliniskt död upplevde hon det som många andra patienter också vittnar om.

Hon passerade genom en mörk virvel mot ett starkt ljus. Dessa fenomen har forskare gett vetenskapliga förklaringar till. När hjärtat stannar får kroppen inte längre något nytt syre. I ögats känsliga näthinna gör syrebristen att nervändarna svartnar, en process som börjar i näthinnans ytterkant.

Detta tillstånd ger upphov till ett slags tunnelseende hos patienten. Om hjärtat börjar slå igen kan syrets återkomst kickstarta nervsignalerna, vilket hjärnan uppfattar som kraftiga ljussken.

Fullt så enkelt är det dock inte att förklara näradödenupplevelser med drömliknande hallucinationer. När Pam Reynolds svävade mellan liv och död träffade hon till exempel döda familjemedlemmar som tog hand om henne och serverade drycker.

Kevin Nelson, som är professor i neurologi vid University of Kentucky i USA, tror att näradödenupplevelser av det här slaget uppstår när hjärnan blandar ihop två medvetandetillstånd.

Det ena är vårt vanliga medvetande, medan det andra normalt bara existerar när vi drömmer; under den så kallade REM-sömnen.

Under REM-sömnen är vi medvetna och därför minns vi detaljer av drömmen när vi vaknar. Drömmen är emellertid ett besynnerligt medvetandetillstånd där hjärnan kombinerar gamla minnen, tankar och fantasier.

Kevin Nelson tror att hjärnan i ett livshotande tillstånd kan komma i så stor obalans att den aktiverar fel medvetandetillstånd och att patienten då upplever ett drömliknande förlopp.

46 procent har minnen från döden

I en stor amerikansk och brittisk studie från år 2014 hade elva procent av de överlevande efter ett akut hjärtstillestånd näradödenupplevelser och 46 procent minnen från tiden då de var kliniskt döda.

Ökade kunskaper om hjärnans reaktioner kan på längre sikt bidra till att rädda liv. Jimo Borjigins studier visade att vissa av hjärnans kemiska signaler får hjärtat att stanna.

Under livets slutskede kommunicerar hjärnan och hjärtat intensivt. Med sin kemiska cocktail får hjärnan hjärtat att sluta slå.

Om läkarna kan blockera denna signalväg kan de eventuellt rädda livet på några av de 90 procent av i dag drabbas av hjärtstillestånd och dör för att läkarna inte hinner sätta i gång hjärtat igen innan hjärnan vållas obotlig skada.

Pam Reynolds näradödenupplevelse fick ett drömliknande slut. Medan Robert Spetzler och operationsteamet avslutade det timslånga kirurgiska ingreppet tog hennes döda familjemedlemmar farväl av hennes själ och hjälpte den varsamt tillbaka in i kroppen innan läkarna förslöt kraniet.