Din verklighet finns inte ... i verkligheten

Läkaren diagnostiserade herr B:s upplevelse som en så kallad lilleputthallucination. Orsaken var syndromet delirium tremens, som kan uppstå efter ett avslutat alkoholmissbruk.

Herr B är långt ifrån ensam om att råka ut för det här.

Hallucinationer är ett vanligt symptom på flera sjukdomar. Uppemot 90 procent av alla schizofrena personer hör till exempel fiktiva röster som talar till dem och bland annat ger dem order, och omkring en fjärdedel av alla patienter med Parkinsons sjukdom ser människor som inte finns i verkligheten.

Dessa märkliga syner drabbar faktiskt även fullt friska människor.

I många fall är hallucinationerna oangenäma och kan inte behandlas, men det kan kanske en ny upptäckt ändra på. I ett banbrytande försök har forskare nämligen visat varifrån hallucinationer kommer och funnit att de drömliknande upplevelserna inte skiljer sig mycket från det vi kallar verkligheten.

Små människor hoppar i soffan

De små människorna som herr B såg runt omkring sig är en vanlig synhallucination, som faller under kategorin lilleputthallucinationer, som har en rad specifika kännetecken. År 2021 publicerade den nederländske psykiatern Jan Blom den hittills mest omfattande beskrivningen av dem, detta efter att ha gått igenom 226 medicinska beskrivningar av patienter med den här typen av hallucinationer.

I 97 procent av fallen uppträder de små människorna eller djuren som en naturlig del av omgivningarna och kan till exempel krypa upp på en soffa eller titta fram från ett gömställe bakom ett skåp. En lika stor andel av dem är mycket aktiva och kan hoppa och dansa i möblerna, marschera i kolonner över golvet eller utföra akrobatiska konster.

Omkring hälften av de personer som har lilleputthallucinationer tycker att de små människorna är antingen lustiga eller ointressanta, medan den andra hälften upplever dem som skrämmande eller irriterande.

Flera av de patienter som Jan Blom nämner har genomgått hjärnskanningar medan de hallucinerade. Skanningarna visar att hallucinationerna i regel åtföljs av hög aktivitet i syncentrum, men att även andra delar av hjärnan aktiveras, bland annat pannloberna, som spelar en central roll för våra tankar, vårt förnuft och vårt omdöme.

Observationerna har lett fram till en teori om att synhallucinationer i allmänhet uppstår när syncentrum tar emot relativt få impulser från ögonen och därför har en överkapacitet, som används till att skapa fiktiva bilder.

Enligt teorin griper pannloberna in i ett försök att skapa mening i bilderna och omvandlar dem till verklighetstrogna föremål eller personer. Denna teori stöttas av det faktum att patienter med Parkinsons sjukdom vanligen hallucinerar i dämpad belysning, då aktiviteten i syncentrum är låg.

Herr B:s förvrängda lilleputtar, vars öde vi kommer att återvända till längre fram, var en mycket intensiv upplevelse. Andra typer av hallucinationer är mindre anmärkningsvärda, även om det inbillade sinnesintrycket kan vara precis lika realistiskt. Faktum är att de flesta av oss emellanåt upplever hallucinationer av det här slaget.

Verkligheten är en villa

Känslan av en regndroppe som faller på handen från en molnfri himmel. Ljudet av ett litet barns gråt när barnet i själva verket inte ger ifrån sig ett pip. En vibration i fickan, trots att telefonen ligger på bordet.

Sinnesintrycken är ren inbillning, men de kommer ändå inte utan anledning. Flera forskare har undersökt vardagliga hallucinationer, och de tror numera att de uppstår som en följd av våra förväntningar.

En av dessa forskare är den amerikanske psykologen Philip Corlett. År 2017 publicerade han resultaten av ett antal tester där försökspersoner fick höra en kort ton samtidigt som en figur visades på en bildskärm framför dem. Varje gång personerna såg figuren skulle de trycka på en knapp om de även hörde tonen.

Eftersom de två sinnesintrycken till att börja med alltid följdes åt blev det med tiden naturligt att trycka på knappen när figuren dök upp, eftersom försökspersonerna förväntade sig att även höra tonen. Men sedan började Philip Corlett ändra på försöket.

Han visade nu figuren utan att spela upp tonen. Resultatet var att försökspersonerna ofta ändå tryckte på knappen. Det var inte för att de fuskade eller tryckte på ren rutin. De trodde uppenbarligen att de faktiskt hade hört tonen.

Corlett kallar fenomenet en betingad hallucination, och med hjälp av hjärnskanningar kunde han visa att bland annat hörselcentrum i tinningloberna aktiverades när försökspersonerna hallucinerade. Det tyder på att försökspersonerna på sätt och vis har rätt när de tror sig ha hört ett visst ljud.

Betingade hallucinationer tycks vara en produkt av hjärnans sätt att arbeta när den tolkar verkliga sinnesintryck och bildar sig en uppfattning av världen omkring oss. Det vi kallar verkligheten är nämligen enligt flera forskare också en delvis fiktiv produkt.

De anser att våra sinnesintryck alltid jämförs med våra erfarenheter och förväntningar, och att dessa element tillsammans utgör vår verklighet, en process som de kallar predictive coding. Vår uppfattning av verkligheten är med andra ord bara delvis ett resultat av intryck från den verkliga, fysiska världen.

Corletts försök med betingade hallucinationer påvisar tydligt denna hjärnvilla. Det sker dock inte enbart i vetenskapliga försök, utan under varje sekund av ditt liv.

Hallucinationer är ren kemi

Det finns ett gott skäl till att hjärnan kombinerar sinnesintryck och förväntningar. Förväntningarna låter hjärnan skapa en bild av våra omgivningar redan innan sinnesintrycken tas emot. När intrycken sedan kommer behöver hjärnan inte skapa en bild från grunden, utan kan nöja sig med att låta sinnena komplettera den bild som redan existerar.

Det gör att hjärnan tar in omgivningarna snabbare, samtidigt som förväntningarna kan fylla i eventuella luckor i intrycken.

Du kan bland annat tacka denna mekanism för det faktum att du kan höra en annan persons röst i en lokal med hög ljudnivå. Om din samtalspartner säger: ”Min --- vägrade starta i morse”, kan hjärnan mot bakgrund av tidigare erfarenheter räkna ut att ordet som saknas är ”bil”. Det utnyttjar hjärnan för att förse dig med den fullständiga meningen, så att du inte ens är medveten om att du faktiskt inte hörde ett av orden.

I viss mening hallucinerar du alltså jämt och ständigt, men i regel har hallucinationen en tydlig koppling till verkligheten. Det är först när hjärnan börjar fästa alltför stor vikt vid förväntningarna som man får en äkta hallucination, det vill säga en upplevelse som inte alls stämmer överens med verkligheten.

En studie från år 2021 har nu kastat ljus över hur hjärnan felaktigt kan ge förväntningarna alltför stort inflytande. Den amerikanska psykiatern Katharina Schmack lärde möss att trycka med nosen på en viss knapp om de hörde ett specifikt ljud och en annan knapp om de inte hörde ljudet. Liksom i Philip Corletts försök visade det sig att mössen emellanåt hallucinerade och hörde icke-existerande ljud.

Schmack hade genmodifierat mössen, så att hjärnan lyste upp i det område där signalsubstansen dopamin insöndras. Därmed kunde hon se att dopamin insöndrades i en del av hjärnan som kallas strimmiga kroppen omedelbart innan mössen hallucinerade.

Strimmiga kroppen fungerar som en mellanstation för nervsignaler från bland annat hörsel- och syncentrum innan de skickas vidare till hjärnbarken och skapar en upplevelse av ljud och bilder. Strimmiga kroppen tar även emot nervsignaler från andra delar av hjärnbarken, som innehåller information om vad hjärnan förväntar sig att få höra eller se.

Strimmiga kroppen ansvarar därmed för att väga det du faktiskt upplever med dina sinnen mot det som hjärnan förväntar sig ska ske. Det lilla området i hjärnan avgör med andra ord vad du upplever.

Katharina Schmack upptäckte att det fanns extra mycket dopamin när strimmiga kroppen valde att fästa vikt vid förväntningarna och därmed gav upphov till en hallucination. Det sambandet bekräftade hon med hjälp av en smart metod, så kallad optogenetik.

Mössen hade nämligen också genmodifierats så att Schmack med hjälp av en riktad ljusstråle kunde framkalla ett artificiellt dopaminrus i strimmiga kroppen. När hon gjorde det utlöstes en hallucination som fick djuren att trycka på knappen.

Stora mängder dopamin i strimmiga kroppen kan med andra ord orsaka hallucinationer hos möss. Samma sak gäller troligen även människor.

Läkemedel mot illamående kan bli botemedel

Katharina Schmacks upptäckt stämmer väl överens med den så kallade dopaminhypotesen, enligt vilken schizofrena patienters hallucinationer åtminstone delvis beror på förhöjda halter av dopamin i hjärnan. Denna obalans kan bland annat störa nervförbindelserna i två delar av hjärnan, Wernickes och Brocas centrum, som aktiveras när vi förstår respektive formulerar språk.

Om dessa båda områden inte kommunicerar ordentligt kan någonting som du tänker att du ska säga i stället uppfattas som något du har hört. Det kan ge upphov till de rösthallucinationer som är karakteristiska för schizofrena personer.

Wernickes och Brocas centrum är också förbundna med strimmiga kroppen, så de nya kunskaperna från Katharina Schmacks försök kommer kanske att sätta i gång utveckling av läkemedel som är inriktade på att minska halten av dopamin i strimmiga kroppen för att få bukt med de schizofrena personernas hallucinationer.

Just nu är dock läkemedelsindustrin upptagen med att utveckla läkemedel som minskar halten av en annan signalsubstans i hjärnan.

År 2016 godkände den amerikanska motsvarigheten till Läkemedelsverket pimavanserin, det första preparatet någonsin för behandling av synhallucinationer hos patienter med Parkinsons sjukdom. Det har ingen inverkan på dopamin, utan fungerar i stället genom att minska signalsubstansen serotonins inverkan i strimmiga kroppen.

Ämnet får troligen strimmiga kroppen att hålla hjärnans förväntningar borta från sinnesupplevelserna, så att patienterna slipper drabbas av hallucinationer. Exakt hur det går till är dock okänt.

Pimavanserin har ännu inte godkänts för användning i Europa, så det kan bli så att en annan substans, ondansetron, som också påverkar serotoninets inverkan, kommer att bli först på marknaden. Denna substans testas för närvarande på patienter med Parkinsons sjukdom, men den har redan godkänts i ett helt annat sammanhang. Den används nämligen mot illamående vid kemoterapi.

Medan patienter med hallucinationer väntar på ett preparat som kan få bukt med deras plågoandar har antropologen Tanya Luhrmann ett annat bud på hur hallucinationerna kan tacklas, helt utan läkemedel.

Rösterna har en personlighet

Schizofrenas hallucinationer uppstår inte enbart på grund av en inbyggd obalans i hjärnan. De overkliga upplevelserna påverkas också av kulturella faktorer. I en studie från år 2014 visade Tanya Luhrmann att hallucinationernas karaktär skilde sig mellan schizofrena personer i USA, Indien och Ghana.

Amerikanernas hallucinationer var i allmänhet mer aggressiva och hatiska, och de fiktiva rösterna kom ofta med förebråelser och uppmaningar. Hos ghananerna och indierna var rösterna i stället vanligen glada och förekommande. I vissa fall uppfattades de till och med som positiva, eftersom de schizofrena personerna kände att de hade någon att prata med.

Enligt Tanya Luhrmann kan skillnaden bero på att amerikanerna i högre grad är individualister och därmed uppfattar rösterna som ett obehagligt intrång i sin personliga sfär. Ghananerna och indierna, som kommer från mer sociala kulturer, har därmed ett mer positivt förhållande till rösterna.

Dessa kunskaper kan gagna schizofrena patienter över hela världen, menar Luhrmann. Genom terapi kan schizofrena personer nämligen lära sig att få en bättre relation till sina röster, så att de inte plågas lika mycket av hallucinationerna.

En av de patienter som Tanya Luhrmann intervjuade hade fått en ny röst som brukade tilltala honom på ett mycket ondskefullt vis. Patienten gav då svar på tal och förklarade för rösten att de två hörde ihop och att de bara kunde få sin relation att fungera om de visade ömsesidig respekt för varandra. Tillrättavisningen gav önskad effekt – den nya rösten blev vänligare.

Flera studier har visat att en positiv bild av hallucinationer har stor betydelse för patientens livskvalitet, så Luhrmanns metod kan visa sig bli ett viktigt komplement till de nya läkemedlen.

Även när det gäller herr B och hans armé av färgglada lilleputtar fick historien ett lyckligt slut. Efter fyra dagars behandling för alkoholabstinens slapp den unge mannen ifrån sina plågoandar.