Harvardpsykiatriker och gift par under 45 år: Här är den största hemligheten bakom ett långt förhållande
En viktig egenskap kan i synnerhet vara avgörande för att ett romantiskt förhållande ska hålla genom årtionden, enligt två Harvardpsykiatriker.
I själva verket är det så uppenbart och intuitivt att till och med ett sexårigt barn omedelbart skulle märka det.
Så förklarar Jacqueline Olds, lektor i psykiatri vid Harvard Medical School, skillnaden mellan att sitta mitt emot två personer i ett bra förhållande jämfört med två personer som ingår i ett dåligt förhållande. Och hon, om någon, vet vad hon talar om.
Under drygt fyra årtionden har hon och henne make sedan 45 år tillbaka, Richard Schwartz, som också är lektor i psykiatri vid Harvard Medical School, öppnat dörrarna till kliniken och sina egna hörselgångar för otaliga par som samtliga har haft en sak gemensam:
Att de antingen kvävande långsamt eller chockerande plötsligt har ramlat in i en kris som de behöver hjälp med att ta sig ut ur.
Samtalen gav paret idén att utforska anatomin, faserna och vetenskapen bakom det långvariga, romantiska parförhållandet – det vill säga ett sådant förhållande som kan sluta med att du har tillbringat 10 000 veckodagar eller 40 år med en och samma person. Årtionde efter årtionde.
De flesta böcker eller undersökningar på området har, enligt paret, nämligen en tendens att dissekera den passionerade början i stället för den långa sträckan som kommer efter – och det leder till flera missförstånd.
Här kan du läsa parets råd om vad du ska undvika och vad du ska komma ihåg här.
Vad är det viktigaste att veta om långvariga romantiska parförhållanden?
Richard: Många människor växer upp utan något exempel på hur ett bra äktenskap eller parförhållande ser ut på nära håll. Därför utvecklar de också sin egen föreställning som kan vara ganska orealistisk. Det kan innebär att de drabbas av panik eller till och med lämnar ett förhållande för att det inte är som de har föreställt sig.
Det allra viktigaste att förstå, och som många människor inte vet, är att parförhållandet har ett element av tidvatten som kan komma i både ebb och flod: Ibland driver vi närmare varandra och ibland längre ifrån varandra – och det finns till och med en rytm i rörelserna under loppet av en människas liv.
Det är mycket vanligt att du och din partner i perioder glider ifrån varandra och vänder er till andra företeelser och människor – det är självklart något du ska reagera på, men inte drabbas av panik. I själva verket kan rörelserna också vara av godo, för det är nog inte så många som har lust att förälska sig och sitta och titta djupt in i varandras ögon resten av livet.
Hur ska man reagera på det?
Jacqueline: I alla par måste det vara minst en person, och helst två, som har det vi populärt kallar ett "avståndslarm". Det betyder att det måste vara minst en person som uppfattar när avståndet har blivit för stort och stannar upp och kräver att ni ägnar tid och energi åt att knyta an igen. Ni kan inte bara låta avståndet bli större och större och sedan utgå ifrån att det nog ska lösa sig för er ändå, för att ni ju älskar varandra.
Om experterna...
- Jacqueline Olds och Richard Schwartz är båda lektorer i psykiatri vid Harvard Medical School och konsulter för McLean and Massachusetts General hospitals.
- De har varit gifta i 45 år, har två barn och fyra barnbarn och delar ett gemensamt intresse i ämnen som ensamhet och utmaningarna med att skapa nya relationer och hålla fast vid gamla över tid.
- De har gett ut flera böcker tillsammans – bland annat en bok som handlar om äktenskapets många faser.
När avståndslarmet går kan den enda kanske börja planera en tur, ta partnern med ut på en vandring eller till och med starta ett gräl. Det viktigaste är att ni fångar den andres uppmärksamhet och skapar tid att knyta an och kommer nära varandra igen – i den bästa av alla världar har ni tid tillsammans till knyta an till varandra minst en gång i veckan.
Sjukdom i den närmaste familjen, små barn som kräver mycket tid och ger upphov oro, och ett nytt arbete som kräver mer energi, är några av de inslag som kan skapa avstånd i ett par.
Kemi avgör kärlekens form
Forskarna delar upp kärlek i tre former: lust, attraktion och anknytning. De påverkar vårt beteende på var sitt sätt – och de har var sin cocktail av kemiska ämnen.
Vad är era bästa råd till människor som gärna vill leva i ett långvarigt kärleksförhållande?
Jacqueline: Som allt annat vi blir över årtionden, har vi en tendens att tänka att vi vet allt om den andra personen, men det är viktigt att bibehålla nyfikenheten på din partner – det är faktiskt en av de viktigaste kvaliteterna att upprätthålla överhuvudtaget.
Richard: En av våra favoritstudier är en studie, i vilken forskare intervjuade par efter att de hade haft en diskussion eller ett gräl, som dessutom spelades in på video. Efter diskussionen placerades deltagarna var för sig och tillfrågades om vad de trodde att den andra parten tänkte och kände under diskussionen.
Desto längre tid paren hade varit tillsammans, desto större var tendensen att de misstog sig på den andra parten. Det bästa du kan göra är att erkänna den risken och försöka att förhålla sig nyfiken.
Jacqueline: Ibland talar jag med unga människor som är på väg att gifta sig, som berättar att de blir skräckslagna och har svårt att klara tanken på att vara med samma person i 50 år. Men du förblir inte samma person i 50 år och det gör inte heller din partner.
Du är exempelvis en person när du får barn och en annan person när du är mellan 30 och 40 år – det finns ingenting statiskt med det.