Mindre än en halv sekund. Så kort tid tar det vanligtvis för hjärnan att koppla ihop näsa, ögon, mun och andra ansiktsdrag för att avläsa vem det är.
Men så lätt är det inte för alla. En procentandel av befolkningen lider av ett fenomen kallat ansiktsblindhet, eller Prosopagnosi, som gör det svårt att känna igen ansikten. En del i så hög grad att de har svårt att identifiera sitt eget ansikte i spegeln eller åtskilja ansikten från objekt.
Nu visar en studie genomförd av bland andra forskare vid Harvard Medical School att fenomenet kan vara vanligare förekommande än vi hittills har trott.
Forskare har tidigare uppskattat att mellan 2 och 2,5 procent av världens befolkning lider av ansiktsblindhet. Men resultaten från Harvard tyder på att en av 33, eller 3,08 procent av hela världens befolkning, möter kriterierna för diagnosen. Och orsakerna kan variera mycket.
Det förklarar Joseph Degutis, professor i psykiatri och försteförfattare till studien som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Cortex. Han skiljer mellan två olika typer av ansiktsblindhet.
Den ena typen kommer av skador i vissa områden av hjärnan och drabbar bara omkring 1 av 30 000 människor i USA. Den andra typen av ansiktsblindhet är en livslång åkomma, som har en genetisk eller utvecklingsrelaterad förklaring. Och den är mycket vanligare, förklarar professorn.
"Allt för strikta kriterier"
Resultaten i studien bygger på frågeformulär och tester av 3 341 personer, som tillfrågades om problem med att känna igen ansikten i vardagen och vars förmåga att lära känna nya ansikten testades.
Hjärnan har ansikten på lager
Ansiktet hamnar i bakhuvudet
När du ser ett ansikte skickar 100 miljoner ljuskänsliga fotoreceptorer i ögat vidare bilden till syncentrum längst bak i hjärnan.
Hjärncentrum söker efter ögon och mun
Occipital face area, ett hjärncentrum i nackloben, söker efter ögon, näsa och mun i synintrycket och utvärderar om det är ett ansikte.
Nervceller skapar detaljerad karta
I ett område längst ned i tinningloben reagerar samtliga nervceller på ett visst drag i ansiktet, exempelvis hudfärg eller avstånd mellan ögonen. Cellernas samlade aktivitet skapar en karta över varenda liten detalj i det ansikte du står inför.
Hjärnan sparar ansiktets information
Informationen om ansiktet sparas i hjärnan. Hippocampus och pannloben spelar en avgörande roll i förvaringen.
Lite drygt 100 personer visade sig ha en eller annan form av ansiktblindhet och resultaten avslöjade en mindre grupp på 31 personer med allvarlig ansiktsblindhet och en grupp på 72 personer med en lindrigare variant av problemet.
Harvardforskarna tror därför också att vi bör titta på ansiktsblindhet mer som ett spektrum, där svårighetsgraden hos den enskilde kan variera mycket och att tidigare kriterier för diagnosen har varit för hårda.
"Majoriteten av forskare har tillämpat alltför strikta diagnostiska krieterier och många personer med betydliga igenkänningsproblem i vardagen felaktigt har fått veta att de inte har prosopagnosi", säger professor Joseph Degutis till Harvard News.
Han understryker att ett erkännande av problemet kan vara av största vikt för individen.
"Det är viktigt att expandera diagnosen, för bara det att veta att du har en lindrig form av ansiktsblindhet kan hjälpa dig att vidta åtgärder som reducerar de negativa effekterna i vardagen, som exempelvis att berätta det för kollegerna eller att uppsöka behandling", förklarar han.