År 1998 satte Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn upp sin prestigefyllda vårutställning och otaliga konstnärer hade skickat in sina verk i hopp om att ta sig igenom nålsögat och få medverka i utställningen.
Bland dem fanns en helt okänd konstnär vid namn Virtus Rytter och de som höll i utställningen var säkra på sin sak: Rytters verk var verkligen imponerande. Han blev utvald och fick ställa ut sina verk.
Men Virtus Rytter var knappast vad urvalskommittén hade föreställt sig. Han varken levde för sin konst eller hade någon fin konstutbildning i bagaget.
Virtus var en pojke på bara fem år, vars pappa hade fått idén att han skulle testa urvalskommitténs verkliga förmåga att utvärdera konst.
Jill Byrnit är författare och medförfattare till flera läroböcker och vetenskapliga artiklar om sociala relationer mellan människor och andra primater.
Episoden kan säkert få många okända författare, musiker eller bildkonstnärer att önska att deras verk skulle bedömas blint, det vill säga utan att mottagarna känner till deltagarens identitet i förväg.
För vi människor bedömer i själva verket aldrig våra omgivningar helt objektivt och utan filter.
Tvärtom påverkas vi i hög grad av olika gruppdynamiker när vi utvärderar kvaliteten hos föremål eller företeelser som omger oss.
Fenomenet används medvetet i marknadsföring, där det kallas "nudging" – eller "beteendepuffar" på svenska.
Vi människor bedömer i själva verket aldrig våra omgivningar helt objektivt. Jill Byrnit, expert på sociala relationer
Ett exempel är frågan om du skulle uppskatta ett dyrt vin om du inte visste om att det var dyrt?
Med andra ord: Om du är intresserad av vinprovning men inte har en aning om vad vinerna kostar, skulle dina smaklökar då av egen kraft kunna leda dig fram till de dyrbara sorterna?
Den frågan har amerikanska forskare undersökt vetenskapligt. I ett experiment bjöd de in försökspersoner till vinprovning – dock med den lilla omständigheten att deltagarna kopplades till en hjärnskanner under försöket.
Försökspersonerna skulle provsmaka ett antal viner och värdera hur goda de tyckte att de olika sorterna var. Men forskarna vilseledde deltagarna genom att ange felaktiga priser på vinerna, så att de dyrare vinerna påstods vara billiga och tvärtom.
Försöket visade att deltagarna lade stor vikt vid vinernas priser. Resultaten avslöjade att deltagarna tydligt föredrog de skenbart dyra, och i själva verket billiga, vinerna.
Intressant nog uppstod försökspersonernas upplevelse av vinernas kvalitet på en djupt neurologisk nivå: Hjärnavbildningarna avslöjade att bara förväntan om ett dyrt vin aktiverade områden i hjärnan, som har att göra med upplevelse av njutning.
Och det har visat sig att vi människor fungerar ungefär likadant när vi utvärderar helt andra produkter, som exempelvis läkemedel.
Placeboeffekten – den upplevda effekten av kalktabletter som är medicinskt overksamma – har nämligen visat sig vara mycket starkare när försökspersonerna tror att de får ett läkemedel med högt pris i stället för en billig produkt.
Vår uppfattning av hur energigivande olika koffeinhaltiga drycket är, exempelvis Red Bull, bildas på ungefär samma sätt. I ett försök nöjde sig forskarna inte med att enbart fråga försökspersoner om deras upplevelse av dryckerna.
Deltagarna fick först dricka en energidryck som antingen angavs ha normalpris eller ha nedsatt pris, och ombads därefter att lägga ett pussel på tid.
De anmärkningsvärda resultaten visade att de försökspersoner som trodde att de drack readrycker lyckades sämre med att lägga pussel, än de som trodde sig ha fått energidrycker till normalpris.
Själva föreställningen om dryckernas pris var alltså avgörande för deltagarnas faktiska energinivå.
Ett annat försök, utan varken laboratorieutrustning eller pussel, underströk också våra svårigheter att värdera kvalitet oberoende av etablerade kvalitetsstämplar.
Da den verdenskjente fiolinisten Joshua Bell spilte for forbipasserende på en T-banestasjon, var det bare noen få som mente opplevelsen var verdt noe særlig med penger.
År 2007 gjorde den stora tidningen The Washington Post gemensam sak med en av världens mest välrenommerade violinvirtuoser, Joshua Bell, för att undersöka hur mycket gemene man uppskattar bra musik, när den inte hjälptes på vägen av prissättningen.
Bell placerade sig med sin 300 år gamla Stradivariusfiol, värd 28 miljoner kronor, på en tunnelbanestation i USA:s huvudstad. Där gav han sig passionerat i kast med att spela några av världens svåraste musikkompositioner för fiol, med fiolfodralet på marken framför sig.
Trots sin ihärdiga insats slutade dagen med en timlön på bara 280 kronor – en kännbar löneminskning jämfört med de utsålda konserter har vanligtvis deltar i på världens finaste konserthus. Men som Bell själv sakligt konstaterade, så sparade han i alla fall in utgifterna för en agent.