Fem myter om syskon: Ensambarn är självupptagna

"Äldst är smartast" är ett ofta upprepat påstående om syskon och forskning tyder faktiskt på att det ligger något i det – åtminstone om vi tittar närmare på intelligenskvoter eller IQ.

År 2007 kom norska forskare fram till att äldre syskons IQ i genomsnitt är 2,3 poäng högre än hos resten av syskonskaran.

Samtidigt visade deras studie att om den förstfödda i en syskonskara gick bort, fick den näst äldsta en lika hög IQ som förstfödda i allmänhet har. Effekten gäller också för den tredje födda i syskonskaran, om de båda äldre syskonen har gått bort.

Forskarna bakom studien konstaterade dessutom att skillnaden i IQ bland syskon inte är medfödd, utan snarare beror på barnets "sociala rang" i familjen och de inlärningsmässiga fördelar som följer med den.

Samma år som den norska studien publicerades kom Frank Sulloway, intelligensforskare, fram till liknande resultat och förklaringar.

Ett av de viktigaste skälen är enligt Sulloway att äldre syskon i genomsnitt får mer tid på tu man hand med sina föräldrar och därmed bland annat får tillgång till de vuxnas avancerade ordförråd, både under lek och exempelvis läxhjälp.

Samtidigt måste äldre syskon passa och delvis uppfostra eller undervisa sina yngre syskon. Det cementerar deras sociala rang i familjen och utvecklar deras hjärnor, vilket kan avläsas i IQ-värdena.

Sulloway tror att föräldrar sannolikt kan främja sina yngre barns IQ om de prioriterar att avsätta tid till att prata med alla barnen på tu man hand.

Tvillingar liknar ofta varandra till förväxling och enäggstvillingar har till och med identiskt dna.

Dna-överlappningen och det näst intill identiska utseendet har genom tiderna fått många att undra om tvillingar också har en speciell mental förbindelse – en form av telepati.

Men många årtiondens experiment, som har testat ett flertal olika metoder att mäta eller observera dessa tankeläsningsförmågor hos tvillingar har varit förgäves: Tvillingtelepati har aldrig kunnat bevisas.

Även om tvillingar inte kan läsa varandras tankar, har flera studier pekat i riktningen mot att deras personligheter liknar varandra.

En av de största studierna har gjorts av Thomas Bouchard vid University of Minnesota. År 1979 började han samla in data från hela världen om tvillingar som hade skilts åt precis efter födseln.

Han ville testa om enäggstvillingars personligheter liknar varandras mer än andra syskons. Resultaten, som blev publicerades 1990, visade att enäggstvillingarna uppvisade slående likheter i personlighet, trots att de aldrig hade levt tillsammans.

Bouchards studie tyder alltså på att gener har en avgörande effekt för personligheten oavsett miljön.

Föräldrar spekulerar ofta kring om flickor i en syskonskara påverkar sina syskon att utveckla traditionellt feminina egenskaper, framför allt en ökad uppmärksamhet på känsloliv och god social formåga.

Forskningen visar faktiskt att systrar kan påverka sina syskon positivt på flera punkter, bland annat känslighet.

I en studie från 2014 besvarade exempelvis 700 unga personer frågeformulär om deras livssyn och mentala hälsa.

Resultaten visade att både pojkar och flickor som har vuxit upp med systrar har minst ångest, känner att de får bättre stöd av sina syskon och i allmänhet är mer optimistiska – åtminstone enligt dem själva.

En annan studie av omkring 400 familjer visade att tonåringar som har vuxit upp med systrar har en minskad tendens att utveckla ångest och depression jämfört med en genomsnittlig tonåring.

"Även om du räknar med föräldrarnas inflytande, så påverkar dina syskon dig på enastående sätt", sade en av forskarna bakom studien, Laura Padilla-Walker, när resultaten publicerades.

Enligt samma studie hjälpte systrar till att skydda sina syskon från att känna sig ensamma, osäkra och ängsliga.

Social känslighet kan också påverkas positivt av systrar, visade exempelvis ett samtalsförsök bland universitetsstudenter 1983.

Samtalen gjorde det enligt forskarna uppenbart att män som vuxit upp med äldre systrar är bättre på att föra ett samtal än jämnåriga som antingen var förstfödda eller inte hade äldre systrar.

I ett flertal samtal talade männen med äldre systrar exempelvis dubbelt så länge som de förstfödda männen, ställde fler frågor, tittade mer på dem som satt mitt emot och var mer omtyckta bland sina kvinnliga samtalsparter.

Mittenbarnet får agera fredsmäklare mellan sina äldre och yngre syskon, det känner att det hamnar i kläm och utvecklar därför en försiktig och diplomatisk personlighet.

Så ser stereotypen för mittenbarn ut, men forskningen pekar i en annan riktning: Mittenbarn är ofta upproriska och hamnar oftare i klistret än sina syskon.

En studie som publicerades 2013 av Patrick Cundiff vid The Pennsylvania State University visade exempelvis att mittenbarn med 33 procents större sannolikhet skulle begå brott eller inte stora mängder alkohol än sina syskon.

De sistfödde i en syskonskara kommer enligt samma studie också oftare än de äldsta att uppvisa den sortens beteende, men det är tvivelsutan mittenbarnen som tar de största riskerna i sina liv.

Förklaringen till mittenbarnens mer riskabla beteende är kanske att föräldrarna helt enkelt inte är lika uppmärksamma på vad de har för sig.

Det är i alla fall vad en fransk forskargrupp tror. År 2005 publicerade de en omfattande studie som påvisade att mittenbarnen oftare än sina äldre syskon hamnar i klammeri med rättvisan.

De förstfödda barnen får föräldrarnas odelade uppmärksamhet fram tills mittenbarnet har fötts – men när det sedan tillkommer fler yngre syskon så får de mer uppmärksamhet än mittenbarnet.

Mittenbarn får alltså, totalt sett, minst föräldratillsyn under barndomen.

De franska forskarna spekulerar också kring om inte bara föräldrarnas tillsyn, utan även hur mycket de kommunicerar med varje barn i syskonskaran, samt hur de disciplinerar barnen, har inverkan på hur ofta varje barn hamnar i kriminalitet och andra problem.

Barn utan syskon får överdrivet mycket uppmärksamhet från föräldrarna och blir därför med själviska enligt stereotypen.

Forskare har testat hypotesen åtskilliga gånger. I en stor så kallad metaanalys från 1986 jämfördes 200 studier om ensambarns personligheter. Forskarna kunde konstatera att ensambarn faktiskt inte är markant mer själviska än barn med syskon.

De senaste fem-tio åren har nya resultat dock börjat peka i en annan riktning, framför allt grundat på nya, mer exakta metoder för att analysera hjärnaktivitet.

Flera studier baserade på hjärnavbildningar har exempelvis visat att ensambarn i genomsnitt har färre aktiva hjärnceller i den främre delen av hjärnan, den så kallade mediala pannloben, som ansvarar för vår sociala förståelse.

Mindre aktivitet i just denna del av hjärnan förknippas med en försvagad social förmåga.

Forskare har också kommit fram till att när två människor interagerar utvisar deras mediala pannlober likadan aktivitet. Deras hjärnaktivitet synkroniseras med andra ord, vilket ökar känslan av tillit till varandra.

En studie utförd med bland andra kinesiska ensambarn och barn med syskon undersökte därför aktiviteten i den delen av hjärnan.

Forskarna upptäckte en lägre grad av synkronisering, och därmed också lägre tillit, hos ensambarnen än hos barnen med syskon.

Resultaten tyder på att ensambarn har svårare att etablera en ömsesidig förståelse med dem de interagerar med.

Den försvagade hjärnaktiviteten pekar också mot att ensambarn har svårare att uppvisa empati, anser forskarna.