Nutida DNA kan förorena mumierna
För att gå till botten med amarnaperiodens mysterier har Zahi Hawass lierat sig med tyska experter på fossilt DNA under ledning av Carsten Pusch vid Universität Tübingen. Med DNA-prover och datortomografi försöker forskarna för första gången avgöra släktskap, ärftliga sjukdomar och infektioner hos Tutankhamun och tio andra kungliga mumier samt två mumifierade foster, som tros tillhöra hans närmaste familj.
Utöver Tut själv är endast tre av mumierna med 100 procents säkerhet identifierade. Fem äldre kungliga mumier (från perioden 1550–1479 f Kr), som inte är besläktade med kung Tut, fungerar som genetisk och fysiologisk kontrollgrupp. Utan att skada mumierna tar forskarna 55 benprover med mikroskopiska mängder DNA.
För att vara helt säker på att DNA:t kommer från mumierna och inte är en förorening från nutida forskare, skickas proverna till två fysiskt skilda laboratorier bemannade med varsin stab – det ena i källaren till nationalmuseet i Kairo, två våningar under Tutankhamuns sarkofag, och det andra vid Kairouniversitetet.
Ett enda fingeravtryck kan förorena
För att minimera risken för förorening har mycket få forskare tillgång till laboratorierna. Det låter kanske extremt, men vid denna typ av arbete med DNA kan ett enstaka fingeravtryck räcka för att ge helt missvisande resultat. Endast resultat som bekräftas i båda laboratorierna och av flera biopsier från olika områden på samma mumie kan användas för identifiering.
Det visar sig snabbt att det finns massor av DNA och sådant av mycket hög kvalitet. Trots årtusendenas gång går det fortfarande att isolera stora sammanhängande bitar på 100–300 DNA-baser. Det är mycket ovanligt. Tidigare försök att utvinna DNA från Egyptens mumier har misslyckats för att DNA varit för nedbrutet. Carsten Pusch påpekar att de tidigare försöken utfördes på ”vanliga” mumier, medan det i detta fall rör sig om kungliga mumier, för vilka balsameringen omfattade helt andra ingredienser och var betydligt mer omfattande.
Den balsameringsprocess som effektivt skyddat de kungliga kropparna mot tidens tand verkar också ha skyddat DNA inne i cellerna. Tack vare det otroligt välbevarade DNA:t kan forskarna därför genomföra vad som motsvarar ett modernt faderskapstest. Dels undersöker de 16 områden av den manliga könskromosomen, Y-kromosomen, som nedärvs direkt från far till son, hos alla de manliga mumierna för att identifiera Tutankhamuns manliga linje. Dels undersöker de åtta variabla områden av de vanliga kromosomerna för att hitta de DNA-fingeravtryck som kan visa från vilka personer generna kommer.
På så sätt har forskarna lyckats rita ett stamträd över fem generationer, som avslöjar att Tutankhamuns far var en man som blev den mumie som hittills endast varit känd som KV55 (King´s Valley grav nr 55), och att denna mumie med 99 procents säkerhet är kättarkonungen Akhenaton. Resultatet stöds av undersökningar som tidigare har slagit fast att KV55 och kung Tut har samma blodtyp, och att båda har gomspalt och ett karaktäristiskt överbett. Datortomografi har nyligen visat att KV55 var 35–45 år vid sin död, vilket också stämmer på Akhenaton.
Därmed har forskarna löst en stor gåta om amarnaperioden, men det blir ännu intressantare. Stamträden avslöjar nämligen också att Tutankhamuns mor inte som man skulle kunna tro var Akhenatons första drottning, Nefertiti. DNA:t visar att Akhenatons föräldrar, kung Amenophis III och drottning Teje, också var föräldrar till Tuts mor – en mumie känd som KV35YL (YL = Younger Lady). Kung Tuts föräldrar var alltså bror och syster och begick vad vi i dag skulle kalla incest. Detta var dock i forntidens Egypten normalt bland de kungliga.
Enligt Zahi Hawass har Akhenaton troligen kommit fram till att Nefertiti bara kunde föda honom flickor och har därför sett sig om efter en annan hustru. ”Eller kanske var det drottning Teje som verkligen blandade sig i hans liv”, säger Hawass, som ser tecken på att Nefertiti inte tålde Teje och höll sig undan varje gång svärmodern visade sig.
Precis vilken av Tejes fem döttrar som var kung Tuts mor vet forskarna inte, men endast två av dem vet man var ogifta – Nebetiah och Beketaton – vilka kanske också kan vara en och samma person, som har bytt namn från Nebetiah till Beketaton för att hylla Aton efter Akhenatons religiösa revolt.
Tutankhamons tår fick inte nog med blod
Tutankhamuns inavlade ursprung har troligen gett honom kungamakten i dopgåva, men biologiskt sett har det inte gynnat honom, och forskarna finner också flera tydliga tecken på ärftliga åkommor. Speciellt avslöjar nya datortomografiska undersökningar av hans fötter en uttalad bendefekt i hans vänstra fot samt deformerade tåben.
Forskarna tror att benförlusten är ett resultat av Köhlers sjukdom, som beror på dålig blodförsörjning till tåbenen. Tutankhamun har därför redan som barn plågats av smärtor i sin vänstra fot. Det har medfört att han lagt vikten på högerfoten. Datortomografi visar att denna fot blivit en plattfot. Kungen har inte kunnat gå utan käpp, vilket understryks av 130 käppar som hittats i gravkammaren. Många av dem är märkta av långvarigt bruk. Det förklarar också varför kung Tut på avbildningar använde käpp och sköt med pilbåge sittande, medan andra faraoner står.
Fyndet punkterar fulltständigt en rad historikers föreställningar om Tutankhamun som en mäktig krigarkonung, som dog då han föll ur en stridsvagn. Tutankhamun har i själva verket aldrig kunnat stå på en vagn.
Även om Köhlers sjukdom varit smärtsam, har den inte varit livshotande. Det kan andra sjukdomar emellertid ha varit, och medan forskarna inte finner spår av pest, tuberkulos eller spetälska, hittar de gener från den fruktade malariaparasiten Plasmodium falciparum i kungens benmärg. En närmare analys visar flera infektioner med en variant kallad malaria tropica, som räknas som en av de värsta formerna av malaria. Avsaknaden av de inre organen, som avlägsnades under balsameringen, gör det i dag omöjligt att säga om malaria dödade den unge faraon, men det har inte på något sätt gynnat honom.
Ung man med försvagat immunförsvar
Forskarna finner inga tecken på mord utan i stället en ung man med ett immunförsvar försvagat av döende fotben och malaria. Dessutom visade datortomografi redan 2005 att han bröt lårbenet kort före sin död. I en tid utan antibiotika kan benbrottet ha varit det som tog livet av honom. Forskarna menar att såret förmodligen har infekterats, så att han efter kort tid avlidit av kallbrand.
Med de nya genetiska studierna korsar forskarna ännu en gräns för hur djupt vetenskapen kan borra i flera tusen år gamla gåtor och ger därmed museernas föremål nytt liv. Kanske kommer man med tiden att lyckas kartlägga hela genomet från en farao, så att vi kan lära ännu mer om vilka de gamla egyptierna var, varifrån de kom och vilka de blev till.