När en mördare efterlämnar spår av sitt eget blod på brottsplatsen, kan polisen utföra ett DNA-test, och om gärningsmannen finns i DNA-registret kan mördaren bindas till platsen. Tanken att polisen kan ledas på villovägar, om mördaren tidigare fått en blodtransfusion eller genomgått en organtransplantation är dock felaktig.
Sanningen är att det inte är några större problem att finna den skyldige. Rättsgenetikerna använder DNA från blodets vita blodkroppar, när de utför ett DNA-test. Skall en brottsling lura rättsgenetikerna, måste han skynda sig ordentligt, för bara några timmar – och högst ett dygn – efter en blodtransfusion har de främmande vita blodkropparna från donatorn brutits ned, och brottslingen har då bara sina egna vita blodkroppar kvar.
Begår gärningsmannen mordet, innan de främmande vita blodkropparna är nedbrutna, blir resultatet en blandning av två DNA-profiler. Eftersom brottslingen efter en blodtransfusion fortfarande har störst mängd av sitt eget blod i kroppen, kommer hans egen DNA-profil dock att framträda tydligare, och det kommer att fälla honom. Har mördaren till exempel genomgått en levertransplantation, kommer det inte att betyda något alls, för levercellerna blandar sig inte med mördarens blod.
Rättsgenetikerna skulle däremot på allvar kunna bli vilseledda, om mördaren har genomgått en benmärgstransplantation. I sällsynta fall kan den främmande benmärgen nämligen helt ta över produktionen av vita blodkroppar. I ett sådant fall kommer DNA-testet att peka på en helt annan gärningsman.
Finns denne man i ett DNA-register, får man därför hoppas att han har alibi, men idén kommer knappast att inspirera i kriminella miljöer. En benmärgstransplantation är nämligen riskfylld och kan ge svåra biverkningar.