Hittills har berättelsen om Nordens vikingar och deras räder grundats på arkeologiska fynd, skriftliga källor och en stor del fria tolkningar.
Nu skriver skelett in helt nya kapitel i historien. Skelettens dna har kartlagts i den hittills största studien av genom från vikingatiden, vilka visar genernas flöde in i och ut ur Skandinavien under vikingatiden från år 750 till 1050.
Skeletten kommer från fyndplatser i hela Europa, exempelvis en massgrav i södra England.
Kartläggningen avlivar myter och ritar ett släktträd för vikingarna, som både har ett väl utspritt rotsystem samt förgreningar som sträcker sig fram i dag.
Studien publicerades nyligen i Nature av en internationell grupp forskare ledd av den danske professorn och dna-forskaren Eske Willerslev.
Följ genspåren från vikingatiden:
Danska gener intog Norge och Sverige
Genflödet i Skandinavien gick huvudsakligen i nordlig riktning med danska vikingar som flyttade in i Sverige och Norge. Vikingarna i Sydvästsverige hade exempelvis fler gener gemensamma med danska än med östsvenska vikingar. Spår efter migrationen finns i stor utsträckning i nu levande skandinaver i hela Skandinavien.
Svenska öar var en smältdegel
Gotland och Öland fick den största tillförseln utifrån, eftersom de hade mer kontakt med bland annat de baltiska länderna. Vikingarna på Gotland hade fler gener gemensamma med vikingatidens engelska, danska och finska befolkning än med de svenska vikingarna.
Norrmän har mycket viking i sig
Ända upp till 64 procent av den nu levande norska befolkningen – och nästan lika många danskar – har spår av norska vikingar i sina gener. Generellt sett skedde blandningen av gener i hög grad mellan vissa områden längs kusterna. I Mellannorge, men även på Jylland och på öar i Atlanten, var kontakten med omvärlden begränsad.
Danska vikingar spred sig vida omkring
Vikingagener utanför Skandinavien är i dag begränsade, men danska vikingar lämnade tydligen större genetiska spår än svenska och norska vikingar. I Italien kommer 2–5 procent av generna från danska vikingar, 2 procent i Polen och 16–37 procent i Storbritannien, vilket till stor del beror på tidigare invandring.
Myten om den unika vikingen punkteras
Det drygt fyra år långa forskningsprojektet utgör den hittills största studien av vikingatidens dna, och banar väg för en helt ny förståelse av vikingarnas migrationsrutter och förbindelser med omvärlden.
Studien slår fast fem fakta med säkerhet:
- 1. Vikingar var inte en särskild ras utan genetiskt inflytande från andra platser än Skandinavien.
- 2. Befolkningarna i varje skandinaviskt land hade var sin genetiska sammansättning redan för 1000 år sedan.
- 3. Svenska vikingar drog österut, norrmännen seglade mot nordväst till Grönland, Irland och Island, och danska vikingar härjade i England, precis som man trott hittills. Studien nyanserar dock även bilden med genetiska spår efter svenska vikingar i de västra områdena av Europa samt efter danska vikingar i öst.
- 4. Främmande gener strömmade in söderifrån i Danmark och östra Sverige innan vikingatiden började, och spred sig därifrån till resten av Skandinavien.
- 5. Under själva vikingatiden kom finska och baltiska gener till Gotland, brittiska gener kom till västra Skandinavien, och sydeuropeiska gener letade sig fram till Danmark och Sydvästsverige.
Vikingarna var alltså inte någon homogen, etnisk grupp med gemensam dna, utan ett paraplybegrepp för flera genetiskt åtskilda befolkningsgrupper.
Migrationsspåren går åt båda hållen och syns än i dag: De genetiska spåren från vikingatidens italienare syns exempelvis i 3–10 procent av dagens skandinaver, och spår efter danska respektive norska vikingar finns i cirka 4 procent av dagens britter.
Skelettfynd från bronsåldern till medeltiden i hela Europa ingick i kartläggningen av genernas resa under vikingatiden.
442 skelett avslöjade vikingatidens genpool
Genetiker hämtade ut dna ur ben från 442 skelett från vikingatiden, som därefter jämfördes med varandra och med knappt 4000 nu levande personer.
Människans kompletta dna-kod – genomet – innehåller miljontals punkter som kan variera. Personer från samma etniska grupp har vanligtvis samma varianter.
Jämförelserna visade att de skandinaviska ländernas vikingar hade var sin genetisk sammansättning och att gener söder- och österifrån strömmade in i regionen under samma tid. Samtidigt visade studien vart de olika ländernas vikingar främst reste och spred sitt dna.