Ensamhet får vår hjärna att krympa
Forskare kan se att personer som lever socialt isolerade förlorar hjärnvävnad och kognitiva förmågor.
Hos deltagare som vid studiens början var socialt isolerade och successivt blev allt ensammare under uppföljningsperioden på sex år observerades att hippocampus krympte jämfört med dem som inte kände sig socialt isolerade.
Det är en helt naturlig del av åldrandeprocessen att våra hjärnor blir mindre, framför allt de områden som styr minne och inlärning. Det gäller exempelvis hippocampus.
Det finns emellertid en del faktorer som kan sätta extra fart på processen. Det har tyska forskare nu demonstrerat med en stor studie, i vilken de följde 1 335 friska äldre män och kvinnor i sex år.
Totalt 912 av deltagarna fick vid studiens början samt efter sex år genomgå så kallad neuroavbildning av hjärnan i en magnetkamera som visade förändringar i hjärnstrukturen.
Med hjälp av dessa mätningar kunde forskarna tydligt mäta att en del av försöksdeltagarna hade en ökad förminskning av hippocampus samt reducerad kortikal tjocklek. Kortikal syftar på cortex eller hjärnbarken, den del av hjärnan som styr våra rörelser, tankar, känslor och så vidare.
Störst förlust hos dem som var mest ensamma
Tydligen var förlusten av hjärnvävnad och förminskningen av de kognitiva förmågor störst hos de personer som var socialt isolerade. Ensamhet hänger med andra ord är ihop med accelererad hjärnkrympning.
Forskningen, som har publicerats i eLife, stöder tidigare studier som visar att social isolering utan kontakt med andra människor kan bidra till att sätta fart på förlusten av kognitiva förmågor hos äldre. Många av dessa studier är dock relativt små och har inte studerat förändringarna under en längre period.
Därför ville de tyska forskarna som gjorde det aktuella försöket mäta hur social isolering påverkar storleken av hippocampus under flera år, speciellt eftersom en omfattande förlust av kognitiva förmågor i värsta fall kan leda till Alzheimers sjukdom och andra former av demens.
"Det har gjorts forskning på läkemedel mot demens, men hittills har det inte lett till några kliniskt betydelsefulla förändringar. I bästa fall är det bara möjligt att uppnå en mindre förbättring av symtomen", förklarar Laurenz Lammer, som är knuten till Leipzigs universitetssjukhus och Max Planck-institutet för mänsklig kognitiv neurovetenskap i Tyskland. Lammer var ledaren för den nya studien.
Förebyggelse är viktigt
Han förklarar vidare att det är enormt viktigt att titta på förebyggande strategier som kan stoppa eller försena demenssjukdomar. På samma sätt kan ett av de viktigaste målen vara att identifiera faktorer som kan öka risken att utveckla dessa sjukdomar.
Försöksdeltagarna hade tidigare medverkat i den stora LIFE-Adult-Study som omfattar mer än 10 000 vuxna tyskar i åldern 40–79 år. Det hämtades in data om försöksdeltagarna under perioden 2011–2014 och igen sex år senare under perioden 2017–2020.
Laurenz Lammer och hans kolleger kunde sedan analysera dessa data och med hjälp av MRI-avbildningarna se hur fort eller långsamt det uppstod någon förminskning av kritiska områden av hjärnan.
Sämre på att planera och fatta beslut
I de data forskarna analyserade kunde de se att deltagare som inte bodde ensamma, var gifta, hade arbete och inte var immigranter i allmänhet kände sig mindre ensamma. Hos deltagare som vid studiens start var socialt isolerade och successivt blev ensammare under uppföljningsperioden på sex år observerades att hippocampus hade minskat mer jämfört med deltagare som inte kände sig isolerade.
De socialt isolerade klarade sig dessutom sämre i kognitiva tester, särskilt tester av exekutiva funktioner, som exempelvis omfattar förmågan att planera eller fatta beslut.
"Om allt annat är lika kan skillnaden mellan att ha tre eller fyra stöttande vänner jämföras med ett års åldersbetingad minskning av hippocampus", skriver Laurenz Lammer i ett pressmeddelande.
Studien belyser sambanden mellan social isolering och förändringar i hjärnan hos äldre personer. Forskarna säger att deras resultat kan ha påverkats av att några av deltagarna övergav studien under den sex år långa uppföljningsperioden. Dessutom var alla försöksdeltagare från Tyskland. Det är tänkbart att liknande studier av personer i andra kulturer kanske kan ge ett annat resultat.