Därför har människor med social ångest svårt att få vänner
Människor med social ångest uppvisar ett speciellt beteende, som försvårar deras chanser att klicka med andra.
Försökspersonerna med social ångest upplevde också att de var markant mindre äkta än de försöksdeltagare som inte led av social ångest.
Personer med social ångest har på inget sätt lätt att umgås med andra. De "simmar längs bassängkanten", därför att de har en överdriven ångest eller omotiverad rädsla för att dra åt sig andras kritiska blickar.
Det kan leda till en känsla av förödmjukelse, otillräcklighet och isolering. Denna ångest får dem att bete sig på ett speciellt sätt, som enligt en ny kanadensisk studie har en förstärkande effekt på problemet.
Undviker ögonkontakt
Konkret har de en tendens att uppvisa något som kallas säkerhetssökande beteende, som de tror ska skydda dem mot negativa reaktioner från omgivningarna. Ett exempel är att tala mindre för att inte väcka uppmärksamhet. De uppvisar också ett undvikande beteende som innebär att de undviker att prata med andra samt att skapa ögonkontakt.
På samma sätt kan de välja sina kläder utifrån en önskan att inte på något sätt som vara iögonfallande. Tyvärr är det just på grund av detta undvikande beteende som andra uppfattar dem som mindre sympatiska och mindre äkta, vilket i realiteten bara förvärrar problemet.
Jämförelse mellan personer med och utan social ångest
För att titta närmare på fenomenet rekryterade de kanadensiska forskarna, bland andra doktoranden Grishma Dabas vid McMaster University, Ontario, totalt 69 deltagare. 40 av dem led inte av social ångest utan hade helt enkelt plockats ut från en psykologikurs vid ett stort kanadensiskt universitet. Övriga 29 deltagare hade diagnostiserats med social ångest och fick behandling för sina problem.
Till att börja med fyllde alla försöksdeltagare i frågeformulär för att informera om eventuella fobier, säkerhetssökande beteende och andra relevanta frågor. Därefter skulle de var för sig träffa en person som skulle föreställa en av de andra försöksdeltagarna, men som i själva verket var en sorts skådespelare, som hade instruerats att starta en dialog med försökspersonen.
Mindre äkthet och sympati
Efter det fick både skådespelaren och försöksdeltagaren utvärdera hur mötet hade gått. Det skedde också med hjälp av frågeformulär, i vilka parterna redogjorde för sin upplevelse av hur den sociala interaktionen hade förlöpt.
Det visade sig att skådespelarna uppfattade de deltagare som hade social ångest som mycket mindre sympatiska och äkta jämfört med dem som inte hade social ångest. Samtidigt hade försökspersoner med social ångest en benägenhet att uppleva sig själva som markant mindre äkta än försöksdeltagare som inte led av social ångest.