Din hjärna blir starkare med åldern

Falskt

Myten om äldre personers dåliga minne gäller inte förmågan att minnas ord och deras betydelse. Ordförrådet ökar ända upp i 70-årsåldern och det beror troligen på att orden lagras i alla delar av hjärnan.

Mor- och farföräldrar berättar kanske samma historier om och om igen, men det är sällan tråkigt, eftersom de ofta använder nya, spännande ord. Vårt ordförråd ökar nämligen genom hela livet, även efter att vi har uppnått pensionsålder.

Enligt en brittisk internetundersökning lär vi oss fyra nya ord om dagen från det att vi är tre till vi blir 16. Ordförrådet fortsätter sedan att växa med två nya ord om dagen genom hela vuxenlivet.

Psykologen Joshua Hartshorne från Harvarduniversitetet i Boston, USA, visade i en studie från 2015 att vi också blir allt bättre på att anvämda orden aktivt i språket.

Via webben testade han 21 000 personer i åldern 10-71 år, som skulle hitta synonymer till ett visst ord. I studien konstaterade han att förmågan att nämna andra ord med samma betydelse ökade någorlunda konstant genom alla år, och att ordförrådet kulminerar vid 68 års ålder.

Varför det förhåller sig så vet forskarna inte, men en omfattande vetenskaplig studie från 2016 kan ge en fingervisning.

Neurobiologen Jack Gallant från University of California, Berkeley i USA avbildade hjärnan på sju försökspersoner medan de under två timmar lyssnade på historier upplästa från olika böcker. Resultaten visade att orden blev hågkomna tvärs över större delen av hjärnbarken och att besläktare ord ofta låg i närheten av varandra.

Ordförrådet tycks alltså inte vara knutet till en viss del av hjärnan, som riskeras att försvagas med åldern. När orden i stället ligger utspridd över större delen av hjärnan, krävs det alltså att mycket stora delar av hjärnan påverkas för att det på allvar ska få konsekvenser för ordförrådet.

Delvis sant

Med åldern glömmer vi var bilen står parkerad eller vad det var vi skulle köpa i snabbköpet. Men vi minns faktakunskaper och glömmer aldrig hur skosnörena ska knytas.

Minnet förekommer i olika former som alla hanterar sina egna minnen, och de olika varianterna påverkas inte likadant med åldern.

Det episodiska minnet påverkas mest. Det lagrar minnen om upplevelser, våra personliga erfarenheter, erinringar från barndomen upplevelser från fjolårets semester och vad som hände på arbetsplatsen eller i skolan tidigare på dagen.

Den här sortens minne fungerar bäst i mitten av 30-årsåldern, varpå det går utför allt eftersom åren går. Det är därför vi med åldern allt oftare måste leta efter bilen eller kommer hem utan att ha köpt det vi skulle.

Ett försök från 2000 visade hur det episodiska minnet och vår förmåga att känna igen något påverkas olika av åldrandet. En grupp ungdomar respektive äldre personer presenterades först för 16 ord. Därefter testades de två minnestyperna i var sitt försök.

Först testades det episodiska minnet, vilket gick ut på att försökspersonerna skulle skriva ned alla ord de kom ihåg.

Det försöket klarade ungdomarna överlägset bäst. Därefter skulle försökspersonerna välja ut de 16 orden från en lista som även innehöll 32 andra ord i slumpmässig ordningsföljd för att testa deras igenkänningsminne. Och då klarade de äldre personerna sig praktiskt taget lika bra som ungdomarna.

Åldern har däremot mindre inverkan på andra minnessystem, som exempelvis det semantiska minnet och procedurminnet. Det semantiska minnet kallas också kunskapsminnet, och det rymmer alla konkreta och faktabaserade saker vi vet, som exempelvis namnen på våra familjemedlemmar, att 2 + 2 = 4, att London är Englands huvudstad. Detta minnessystem når sin kulmen omkring 60-årsåldern.

Procedurminnet påminner oss om hur vi omedvetet utför komplicerade, sammansatta rörelser som exempelvis att knyta skosnörena, spela piano eller cykla. Försök har visat att när äldre personer blir långsammare eller sämre på att utföra den sortens sysslor beror det inte på problem med procedurminnet.

Förklaringen ligger troligare i att motoriken inte längre är på topp och att det blir svårare att utföra rörelserna, trots att den äldre personen alltså mycket väl minns hur man gör.

Falskt

Föreställ dig att du står i en främmande stad och upptäcker att din hyrbil stod olagligt parkerad och bogserats bort. Precis när du var på väg till flygplatsen för att lämna tillbaka bilen och sedan flyga vidare till nästa destination på din jordenruntresa.

Om du inte hinner checka in i tid till avresan måste du hoppa över nästa destination och köpa en ny biljett. Det är knappt fyra timmar till avgången, vad ska du göra? Om du är runt 50 år gammal är du vetenskapligt sett i din bästa ålder för att lösa sådana praktiska och komplexa problem, som både kräver erfarenhet, kunskaper, omdöme och förmågan att tänka snabbt.

Forskare delar upp intelligensen i två grundläggande element, kallade flytande och kristalliserad intelligens. Flytande intelligens motsvarar en dators processorhastighet och beskriver hur fort och effektivt hjärnans nervceller kommunicerar med varandra när ett problem ska lösas.

Den kristalliserade intelligensen motsvarar däremot datorns hårddisk och talar bland annat om hur mycket kunskap och erfarenhet du har att dra från.

Båda intelligenstyperna är viktiga under problemlösning och den ena kan kompensera för den andra. Om din bil exempelvis tidigare har bogserats bort, känner du till proceduren, vilket ökar dina chanser att hinna med flygplanet, trots att du kanske inte tänker och handlar så snabbt.

I en studie från 2017 visade neurologen Xi Chen från The University of Texas at Dallas, USA, att den flytande intelligensen börjar minska redan från 25-års ålder, då hjärnan är fullt utvecklad. Den kristalliserade intelligensen ökar däremot i takt med att vi lär oss nya saker under livet och minskar först runt 55 års ålder.

Xi Chen lät försökspersoner utföra komplexa uppgifter och upptäckte att förmågan att lösa problem utvecklas livet igenom som en summa av de två grundläggande intelligenserna.

Vi blir allt bättre på problemlösning fram till 50 års ålder, då den kristalliserade intelligensen fortfarande är på väg uppåt. Men därefter övergås ökningen av en ännu snabbare minskning i den flytande intelligensen, så att det totalt sett tar oss allt längre tid att lösa praktiska problem.

Sant

När vi kommer upp i åren och börjar höra dåligt beror det inte bara på att de små håren i det inre örat är nedslitna och inte längre kan registrera ljudvågorna. Hjärnan är heller inte längre lika bra på att filtrera bort bakgrundsbruset och bilda meningsfullt tal. Det konstaterade den kanadensiska hjärnforskaren Pascale Tremblay 2020 med hjärnavbildningar av 32 personer i åldern 19 till 87 år.

Hennes resultat visade att hjärnbarken i hörselcentrum samt andra delar av hjärnan, som är inblandade i språkförståelse, gradvis runnas ut med åldern. Därmed har en äldre person färre hjärnceller att bearbeta det tal med som öronen uppfattar.

avbildningarna visade till och med att höselcentrets kvarvarande hjärnceller också avfyrar färre nervsignaler och alltså arbetar mindre effektivt än hos yngre människor.

Något liknande sker med synsinnet, som lägger beslag på en stor del av hjärnkapaciteten när ögats många synintryck oavbrutet ska analyseras och avkodas.

Fysiska fel i själva ögat för det svårt för den äldre att fokusera på nära håll och att se i mörker. samtidigt gör en försvagning av hjärnan att vi med åldern också uppfattar färger annorlunda, har svårt att avgöra hastigheten och riktningen hos ett föremål i rörelse och inte längre är så bra på att urskilja fina detaljer. På en punkt kan den äldre personens försvagade sinnen kanske påstås vara en fördel, nämligen när det gäller smärtsinnet.

Neuropsykologen Ana María González-Roldán från University of the Balearic Islands på Mallorca, Spanien, visade 2020 att äldre med en genomsnittsålder på 67 år hade en markant högre smärttröskel än unga personer på omkring 21 år.

Förutom att det alltså krävdes hårdare tryck på huden för att den äldre personen ska känna smärta, så kändes smärtan inte heller lika intensivt som den gjorde hos de unga. Också där kunde orsaken lokaliseras i hjärnan.

Avbildningar visade nämligen att de nätverk i hjärnan som förbinder den fysiska smärtan med psykiskt obehag och negativa känslor körde på lägre kraft hos de äldre än hos de unga.

Det förhöll sig omvänt med ett annat neuralt nätverk mellan pannloberna och centret för känselsinnet. Där var aktiviteten högst hos de äldre, vilket möjligtvis kan täcka en medveten förmåga att ignorera smärta.

Falskt

Den sure, gamle gubben är en arketyp i filmer och de flestas medvetande, men så ligger det inte till i verkligheten. Med åldern blir vi faktiskt vänligare och mer medgörliga.

Under ålderdomen efter 60-årsstrecket blir de flesta mindre sällskapliga, precis som många blir mindre öppna för nya saker. Det avspeglas bland annat i en ökad samvetsgrannhet, som indikerar hur metodiska och planerat vi tillrättalägger våra liv. Att vi blir mindre sällskapliga och uppskattar tryggheten i det invanda leder ofta till att vi är mindre socialt engagerade och därför riskerar att känna oss ensamma.

Många äldre drabbas i ökad grad av oro och negativa tankar, som kan göra dem sura och buttra eller till och med deprimerade. Men det sinnestillståndet är en konsekvens av ensamheten och inte en naturlig del av ålderdomen, för i själva verket blir vi vanligtvis mer tillmötesgående och milda till sinnes.

Det visade psykologen Brent Roberts från University of Illinois i USA 2006, då han utvärderade de två grundläggande personlighetsdragen vänlighet och känslomässig stabilitet hos 50 000 personer i åldern 18 till 80 år.

Där visade resultaten att vi sakta men säkert blir vänligare med åldern och att den utvecklingen fortsätter oavbrutet ända upp i pensionärslivet. Detsamma gällde den känslomässiga stabiliteten, vilket betyder att vi med åldern blir mindre lättretliga och på det hela taget vilar mer i oss själva.

Personlighetsförändringarna kan till viss del förklaras med att hjärnans hormonproducerande körtel, hypofysen, krymper med åldern, vilket förändrar nivån av många hormoner. Hormonsävägningarna påverkar hjärncellernas tillväxt och får dem att skapa nya nervförbindelser till varandra.

Dessutom spelar förändringar i hjärnans signalsubstanser serotonin och dopamin en roll. Hela livet igenom svänger varierar deras mängd i hjärnan och hjärnans känslighet för dem, vilket i sin tur påverkar hur hjärncellerna skickar nervsignaler till varandra.