Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

AJ! Dina gener gör ont

Du vrider dig i smärta – och det är faktiskt positivt. Dina gener visar hur viktig smärtan är, och kanske har du ärvt din smärttröskel av en neandertalare. Men nu ska nya ­kunskaper om smärtans dna ­förhindra att den löper amok.

Året är 35 000 före Kristus. En ung man, hälften neandertalare och hälften Homo sapiens, står tyst bakom en klippa. Några meter bort tornar en mammut upp sig över honom.

På sin ledares signal höjer den unge mannen ett spjut och rusar mot djuret, som plötsligt vänder på sin enorma kropp. Mannen hoppar åt sidan, faller nedför en sluttning och hör ett illavarslande kras när han med sin fulla vikt landar på vänsterfoten.

Så kommer smärtan – som tusentals sylar som tränger igenom foten. Mannens ansikte förvrids och han ser blixtar bakom sina hoppressade ögonlock.

Kroppen känns både varm och kall då mannen rullar runt på den ojämna klippan. Han vill att känslan ska upphöra, men den fortsätter obönhörligt.

Fossil visar att våra ­förfäder ofta drabbades av benbrott när de slogs eller var ute på jakt.

© AF archive/Alamy/Imageselect

Tiotusentals år senare, 2014, dyker resterna av den brutna foten upp i en israelisk grotta. Historien bakom den svåra skadan är ren spekulation, men smärtan är ett faktum.

Den står nämligen skriven i de gener som forskare nu har utvunnit ur urgamla ben och som de även har hittat hos vissa av vår tids mest smärtkänsliga individer.

Den gamla brutna foten döljer också ett annat faktum: Att smärtan är något vi har nytta av.

Kniv ger dig tre känslor

Du känner den utan och innan. Förr eller senare drabbas vi nämligen alla av smärta, med undantag för en liten minoritet. Mer än hälften av oss har upplevt smärta någon gång under de tre senaste månaderna.

Vid en första anblick är denna bekanta känsla ett enkelt fenomen. En vävnadsskada eller en inflammation aktiverar en nervcell, varefter cellen meddelar hjärnan, som omvandlar signalen till en obehagskänsla. Denna relativt enkla händelsekedja resulterar dock i ett stort antal olika typer av smärta.

Om du till exempel skär dig på en kniv upplever du först en kortvarig, stickande smärta, sedan en längre, brännande känsla och därefter en diffus, dunkande värk.

De olika känslorna beror på att din kropp har olika typer av nervceller som vidarebefordrar signaler till hjärnan.

Vissa reagerar på själva trycket från kniven, andra reagerar på ämnen från förstörda celler och några reagerar på inflammatoriska ämnen i såret.

Hjärnan omvandlar elektricitet till smärta

En spik borrar sig in i din fotsula och upp genom foten. Några millisekunder senare bombarderas hjärnan med elektriska impulser – och du skriker av smärta.

Spik öppnar för stormflod av joner

När du trampar på en spik aktiveras receptorer på fotens nervceller snabbt, till exempel av trycket från spiken, mjölksyra från förstörda celler (vitt) eller ämnen från immunsystemet. Receptorerna öppnar jonkanaler som låter positivt laddade natriumjoner (gula) strömma in – hela vägen längs den långa nervcellen.

Stafetten fortsätter genom ryggmärgen

Strömmen av joner når fram till nervcellens ände, som är förbunden med ryggmärgen. Där får jonerna cellen att insöndra signalsubstanser (röda) som finns lagrade. Ämnena aktiverar receptorer på en annan nervcell som vidarebefordrar ­signalen via sina egna jonkanaler.

Hjärncentrum gör dig ­uppmärksam på smärtan

Signalen når hjärncentrumet talamus som vidarebefordrar den till flera ­andra delar av hjärnan. Området insula är med och skapar själva smärtupplevelsen, medan motoriska barken ser till att kroppen snabbt reagerar genom att du till exempel lyfter foten. Limbiska systemet avgör bland annat om du behöver fly från platsen.

Även hjärnans hantering av signalerna kan påverka vad du känner. En del av hjärnan kan förstärka smärtan, medan en annan försöker dämpa den. Detta samspel påverkas bland annat av om skadan är oväntad eller inte och om du är rädd för smärtan eller känner dig oövervinnelig.

En skada kan alltså ge upphov till en mängd olika smärtkänslor hos en och samma person. Skillnaderna kan dock vara än­nu större från person till person.

Mutationer förstärker smärtan

Förklaringen till att vi upplever smärta på olika sätt är genetisk. Framför allt en gen har visat sig ha stor betydelse. Den heter SCN9A och kodar för en så kallad jonkanal som sitter på ytan av de nervceller som skickar smärtsignaler till hjärnan.

Jonkanaler är proteiner som låter elektriskt laddade joner strömma in i eller ut ur cellen. De spelar bland annat en viktig roll vid bildandet av elektriska signaler i nervceller. En mutation i genen SCN9A kan därmed förändra kroppens smärtsignaler.

Olika mutationer kan få helt olika konsekvenser, så oavsett om de ökar eller minskar din känslighet för smärta kan de få stor inverkan på ditt välbefinnande under hela livet.

En amerikansk pojke med en mutation i SCN9A kände till exempel ingen smärta alls. Som spädbarn log han under sin omskärelse, som om han bara blivit kittlad, och nio månader gammal tuggade han på sin tå ända tills benet syntes.

Andra mutationer i genen resulterar i plötsliga utbrott av extrem, brännande smärta, ofta utlöst av något harmlöst som en gäspning eller värmen från ett par sockor.

Neandertalarna var känsliga

Smärta och mutationer i SCN9A har utgjort en fast beståndsdel av våra liv i miljontals år. Precis som nu levande människor kände våra förfäder ofta smärta.

Det avslöjar deras ben, som ofta uppvisar tecken på benbrott. Eftersom skadorna är vanligast bland män tror forskarna att brotten i många fall uppstod i samband med aktiviteter som var huvudsakligen "manliga", till exempel jakt eller våldsamma konfrontationer.

En av dessa gamla skador är ett benbrott på ett över 30 000 år gammalt fotben som en forskargrupp hittade i den så kallade Manotgrottan i Israel år 2014.

Det tillhörde en ung man och CT-skanningar har visat att brottet var så våldsamt att benet flyttades ur sitt normala läge, bort från sitt fäste i vristbenen – något om utan tvivel måste varit oerhört smärtsamt.

Ny forskning har visat att smärtan troligen var ännu värre än den som de flesta nu levande människor hade upplevt vid en motsvarande olycka.

Forskare har hittat rester av smärtlindrande och antibiotisk naturmedicin i ­neandertalarnas tänder.

© ROYAL BELGIAN INSTITUTE OF NATURE SCIENCE & EYE OF SCIENCE/SCIENCE PHOTO LIBRARY

Det israeliska benet har nämligen flera kännetecken som visar att det tillhörde en person som åtminstone delvis var neandertalare, och enligt en studie från 2020 bar just neandertalare på mutationer i genen SCN9A som gjorde deras smärtnerver extra känsliga.

Med undantag för ett ytterst litet antal människor har vår egen art inte dessa mutationer, men denna lilla grupp löper omkring sju procent högre risk att vara mer plågade av smärta än genomsnittet. De har sannolikt ärvt sitt problem direkt från neandertalarna – och benet från Israel bär på direkta bevis på hur det gick till.

Neandertalarna bar på tre mutationer i genen SCN9A som ser ut att öka känsligheten för smärta.

© ELISABETH DAYNES/Science Photo Library

Förutom kännetecken från neandertalare har benet drag som normalt endast förekommer hos Homo sapiens. Benets ägare är därmed med stor sannolikhet en hybrid mellan de båda arterna.

Tillsammans med andra liknande fynd och dna-analyser visar benet att vår egen art utbytte gener med neandertalarna. Att neandertalarnas smärtgener har överlevt fram till i dag kan vara en bidragande orsak till att vissa människor har lägre smärttröskel än andra.

Det israeliska benet hjälper också forskarna att förstå varför hög känslighet för smärta kan vara gynnsamt.

Lidande räddar liv

Den unge neandertalaren som bröt foten för tusentals år sedan hade fruktansvärt ont, inte bara direkt efter olyckan utan också en lång tid därefter.

Ett sådant benbrott tar normalt omkring tre månader att läka. Under hela denna period plågades neandertalaren troligen av smärta, vilket innebar att han inte kunde gå – vilket faktiskt var bra.

Om ett så svårt benbrott inte får vila kommer läkningsprocessen att gå fel, vilket medför svårigheter att gå. Det kan i sin tur göra att kroppen försöker kompensera – med överbelastningar och kanske till och med stressfrakturer på andra ben till följd.

Hade den unge mannen inte känt stark smärta hade han inte överlevt.

I en tid då en stark fysik var avgörande för överlevnaden hade något sådant inneburit en dödsdom. Forskarna kan dock se på det israeliska benet att brottet inte dödade neandertalaren.

Benet har läkt fint och han levde vidare i många år till. Om den unge mannen inte hade känt en kraftig smärta i sin fot hade han inte haft någon motivation att vila – och då hade han inte överlevt.

Smärtan har en skuggsida

Miljontals år av evolution har gett oss
den livsviktiga smärtan. Evolutionen har emellertid också råkat ge oss en annan typ av smärta, en onödig smärta som bara gör livet svårare för oss.

När våra förfäder kom ner från träden och ställde sig på bakbenen behövde rygg­raden anpassas. Den fick en ny form – som ett S – för att fungera bättre vid upprätt gång.

Ryggradens form är dock långt ­ifrån en optimal lösning. I det långa loppet håller inte vår rygg för de påfrestningar som den utsätts för. Kanske är det därför cirka 20 procent av alla människor mellan 20 och 60 år lider av kroniskt ryggont.

Medicin sätter stopp för smärtan

Dina celler får dig att lida, men hjälp finns att få. Ett vanligt smärtstillande receptfritt läkemedel som ibuprofen tränger djupt in i cellerna och sätter stopp för smärtan. Läkemedlet fungerar som en propp som bryter strömmen för smärtsubstanserna och får dina känsliga nerver att slappna av.

Shutterstock

Inflammation får ­enzym att verka

En inflammation eller en vävnadsskada får cellmembranen på närliggande celler att insöndra den omättade fettsyran arakidonsyra (röd) till cellernas inre. Enzymet cyklooxygenas (COX) (svart) omvandlar fettsyran till ämnen som kallas prostaglandiner (gula), som cellen sedan insöndrar till sina omgivningar.

Shutterstock & Malene Vinther

Smärtsubstanser gör nerver känsliga

Prostaglandinerna når vävnadens smärtkänsliga nervceller och binder till receptorer på deras yta. Receptorerna ser därefter till att nervcellerna blir känsligare för påverkan utifrån. De känsliga cellerna börjar sända fler signaler och du får allt ondare.

Shutterstock & Malene Vinther

Ibuprofen blockerar smärtande enzym

Läkemedlet ibuprofen (hvid) verkar på platsen för själva skadan genom att tränga in i cellerna och blockera enzymet COX. Det kan då inte längre bilda prostaglandiner, som därefter sakta försvinner från vävnaden. Utan prostaglandiner återgår de smärtkänsliga nervcellerna till sin normala ­aktivitet och smärtan lindras.

Shutterstock & Malene Vinther

Ryggont och andra typer av kronisk smärta hjälper oss inte på samma sätt som smärtan i en bruten fot. I stället hindrar den oss från att utföra vardagssysslor och håller oss borta från sociala aktiviteter, vilket kan leda till depression.

Kronisk smärta medför fler år av förlorad arbetsförmåga än någon annan sjukdom i världen och är i dag en av de stora utmaningarna för läkarvetenskapen.

Trots att det gjorts enorma framsteg i vår förståelse av kroppen och hjärnan har kronisk smärta förblivit en närmast oövervinnelig motståndare.

På senare år har dock forskarna gjort flera banbrytande upptäckter.

2019 lyckades till exempel danska och kanadensiska forskare avslöja en av de grundläggande mekanismerna bakom kronisk smärta.

De upptäckte ett protein som kallas sortilin, som förstärker smärtsignaler efter bland annat en ryggskada.

Genom att blockera proteinet med antikroppar kunde forskarna lindra smärta hos möss, och nu hoppas de att metoden även kan hjälpa miljontals människor.

En annan ny upptäckt kan få stor betydelse för kampen mot onödig smärta. Engelska forskare har visat att vår livsstil kan inaktivera genen TRPA1, som bidrar till att hålla smärta under kontroll.

Effekten behöver inte vara permanent, så livsstilsförändringar eller nya läkemedel kan kanske aktivera gen­en igen och på så sätt lindra kronisk smärta.

Hur som helst står det klart att forskarna behöver lära sig mer om smärtans dna innan de kan få den under kontroll. Det dna som vi har ärvt från våra tuffa men samtidigt smärtkänsliga förfäder är både något som plågar och räddar livet på oss.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj