Varför är blått en pojkfärg?

Färgen blå används ofta i Mellanöstern på dörrar, pärlor och amuletter, eftersom den anses avvärja ont – till exempel ”det onda ögat”, som kan drabba på grund av avundsjuka och ondska. Samma tankegång ligger troligen bakom användandet av blå kläder till pojkar i Väst. Tidigare använde man nämligen blått till pojkar, för att blått är himlens och därmed Guds färg. Blått skyddade mot ondska, som i synnerhet små pojkar kunde råka ut för – pojkar betraktades som värdefullare och mer betydelsefulla än flickor. I vissa länder i Mellanöstern anses pojkar än i dag vara viktigare än flickor, och för att skydda småpojkar mot onda blickar klär man ofta dem i flickkläder. I de flesta samhällen förknippas vissa färger med särskilda egenskaper. I Väst är svart sorgefärgen, medan vitt står för renhet, gult för falskhet, och rött för kärlek och passion. I denna folkliga färgsymbolik förknippas inga särskilda egenskaper med ljusblått och rosa, men när det gäller andra sätt att se på färger, förknippas ljusrött – eller rosa – med något feminint: Goethe betraktar den i sin färglära som unga kvinnors färg, medan kinesisk symbolik tillskriver den blidhet och lätt, feminin energi. Blått är inte knutet till endera könet. Enligt Goethe är den lugn, avlägsen och distanserande, medan den kinesiska färgsymboliken associerar blått med intuition, inspiration och lugn.