Varför har vi både stora och små bokstäver?
Varifrån kommer seden med små och stora bokstäver, och vad är syftet?
Kombinationen av stora och små bokstäver gör en text lättare att överskåda och därmed lättare att läsa. En stor bokstav markerar ju till exempel att en ny mening börjar, eller att det är frågan om ett namn. Även interpunktion och styckesindelning ökar läsbarheten.
Det äldsta latinska alfabetet från omkring 500 f Kr bestod bara av stora bokstäver, som också kallas kapitäler, versaler eller majuskler. Utformningen av de stora bokstäverna var inspirerad av de texter som romarna högg in i sten på till exempel Forum Romanum. Där fanns det varken mellanrum eller kommatecken mellan orden.
Läs mer om vem som uppfann alfabetet.
De första ”papperstexterna” var skrivna på rullar av papyrus. Under seklen efter Kristi födelse avlöstes rullarna av böcker, i vilka det var lättare att hitta.
Från slutet av 200-talet e Kr började man använda små, ”rundare” bokstäver – minuskler eller gemena – som dels var lättare att läsa, dels lättare att skriva på pergament, som efterhand avlöste papyrus. Omkring 1100 blev det vanligt att använda stor begynnelsebokstav och stor bokstav efter punkt, vilket också var nytt, liksom kommatecknet.
Visste du att det finns ett ord som tar 3,5 timmar att uttala? Läs mer i vår artikel om världens längsta ord.