Alfabetet

Ett alfabet är ett antal bokstäver i fast ordningsföljd, som används när man skriver på ett visst språk.

Alfabet kännetecknas av att bokstäver är symboler för talspråkets ljud. Så till skillnad från andra skriftspråk, som exempelvis hieroglyfer eller kinesisk skrift, så räcker det att lära sig ett visst antal tecken i stället för hundratals bilder eller symboler som alla betecknar ett ord eller en orddel.

Det som är så smart med det svenska, och de flesta alfabet i västvärlden, är att bokstäverna representerar ljud. Det innebär att orden med hjälp av alfabetets bokstäver kan stavas på samma sätt som de låter.

På grund av stumma bokstäver, språkutveckling, accent, betoning, och uttal finns det förstås undantag, när ord inte stavas riktigt som de låter. Det gäller exempelvis ord som ”värld”, ”säga” och självaste ”Sverige”. När ord inte uttalas som de stavas beror det oftast på ett äldre uttal, som lever kvar längre i skriftspråket än i talspråket.

Även om olika språk använder samma bokstäver i olika utsträckning, så har varje språk sitt eget alfabet.

Det svenska alfabetet består av 29 bokstäver och är grundat på det latinska alfabetet.

Samtliga bokstäver förekommer både som stora och små bokstäver:

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z å ä ö

Det svenska alfabetet innehåller nio vokaler (i gult) och 20 konsonanter (i svart).

I Sverige har man använt bokstäverna å, ä och ö lika länge som man har skrivit svenska med latinska bokstäver, då de speciella nordiska bokstäverna också infördes.

Å är den 27:e bokstaven i det svenska alfabetet och en skandinavisk specialbokstav, som används i både svenska, finska, norska och danska.

Ä används som självständig bokstav i de svenska och finska alfabeten, men förekommer även på tyska, estniska, slovakiska, võro, turkmeniska och liviska.

På danska och norska finns i stället Æ med samma uttal som Ä.

Ö används även i finska, isländska, estniska, azerbajdzjanska, ungerska, turkiska och tyska.

På danska använder man ø – ett o med streck genom. På tyska använder man också ö, men bokstaven betraktas då som en ligatur och är en sammandragning av o och e.

Trots att bokstäverna À, É och Ü används i svenska ord och har sina egna bokstäver i andra alfabeten, betraktas de på svenska bara som varianter av A, E och Y.

Men enligt Svenska skrivregler, som ges ut av Språkrådet, bör de diakritiska tecknen i möjligaste mån återges i framställningen av text.

Historiker och forskare är dock oeniga om vem som har uppfunnit alfabetet, och det finns flera teorier. Under lång tid lutade de flesta forskare dock åt Ugaritteorin, som grundas på fyndet av flera tusen lertavlor i den syriska forntidsstaden Ugarit. Lertavlorna är cirka 3?500 år gamla och skrivna med 30 olika bokstäver, som tillsammans utgör Ugaritalfabetet.

Vem som har skrivit tavlorna vet man inte, men det har sannolikt varit en person med kännedom om flera av de vid denna tid kända skriftformerna – däribland hieroglyferna.