Regnbågar är fulla av myter
Regnbågar tillhör naturens vackraste ljusspektakel. Detta välkända fenomen uppstår i ett samspel mellan solljus och vattendroppar, när regnet faller, och solen samtidigt skiner. I dag är fenomenet väl beskrivet, men det har varit föremål för mytbildning, berättelser och övertro och sysselsatt tänkare i tusentals år.
Från Vetenskapens Universum:I den nordiska mytologin framställs regnbågensom bron Bifrost, som går från gudarnas hemvist, Asgård, till människornas värld, Midgård. Bron bevakas av guden Heimdal. I andra religioner finns motsvarande föreställningar, och i Gamla testamentet satte Gud bågen på himlen som tecken på att syndafloden var över.
Med antikens grekiska filosofer började man emellertid lämna myternas värld och i stället gå mer vetenskapligt till väga.
Aristoteles (384–322 f Kr) föreställde sig att regnbågen var en ofullkomlig spegelbild av solen i en ojämn ”spegel” på ytan av ett moln – sammansatt av myriader av små droppar och placerad på ett halvklot som kallades ”det meteorologiska halvklotet”. Enligt Aristoteles befann sig även solen på detta halvklot. Ljusstrålarna speglades på halvklotet och bildade regnbågen. Faktum är att denna förklaring ligger nära den korrekta, bortsett från att man inte förstod regndropparnas funktion, och att man trodde att vi får våra synintryck genom ljusstrålar som utgår från ögat – en uppfattning som ligger till grund för uttrycket ”kasta blickar på något”.
Aristoteles förklaring stod oemotsagd ända fram till början av 1300-talet, då den lärde dominikanermunken Theodoric (cirka 1250–1310) insåg sambandet mellan regnbågen och regndropparnas form genom att experimentera med vattenfyllda, klotformade flaskor. Han upptäckte att regnbågen helt enkelt orsakas av ljusstrålar som bryts och speglas i regndropparnas inre och sedan träffar ögat i en viss vinkel.
Theodorics rön glömdes dock bort, och det var först när fransmannen René Descartes (1596–1650), som säkerligen känt till Theodorics arbete, utförde samma försök, som man 1637 fick en förklaring på regnbågen. Denna förklaring var faktiskt så bra att den i det stora hela håller i dag. Det blev kulmen på en tusenårig strävan att förstå och förklara fenomenet. Trots det fanns det naturfilosofer som en bra bit in i andra hälften av 1600-talet fortfarande föredrog Aristoteles ursprungliga modell.