På 1500-, 1600- och 1700-talen drabbades sjömän ofta av skörbjugg, därför att de led brist på C-vitamin. Vi får detta vitamin, som bland annat hjälper till att reparera blodkärl och är en viktig antioxidant, främst från frukt och grönt, som inte fanns att tillgå till sjöss.
Skörbjugg ger hudblödningar, depression, viktminskning, trötthet och svaghet. Tandköttet svullnar och blir lila och svampaktigt, varpå tänderna faller ut. Dessutom läker sår i allmänhet inte som de borde.
Inuiter överlevde på tarmar och magar
Inuiterna på Grönland som inte hade tillgång till frukt och grönt utan levde uteslutande på kött, drabbades ändå inte av skörbjugg.
Förklaringen är att C-vitamin inte bara finns i frukt och grönt, utan även i djurs inälvor.
De flesta djur kan nämligen, i motsats till människor, bilda C-vitamin i levern. Därmed finns det livsviktiga vitaminet att tillgå i exempelvis djurmagar och -tarmar.
Inuiterna förfogade alltså över en närmst outtömlig källa till vitaminet.
De åt exempelvis renmagar och tarmar från ripor.