Varför visar vi våra tänder när vi ler?

För fem till sju miljoner år sedan skildes människans utvecklingslinje från schimpansens, och samtidigt inträffade en viktig förändring: våra förfäder miste de stora, kraftiga hörntänder som andra människoapor och även många andra djur har. Vår tuggapparat förändrades för att ge plats för en utvidgning av hjärnan, och samtidigt förlorade vi hörntändernas skräckinjagande utseende. Våra förfäder bytte så att säga ut ett vapen mot en lite större hjärna och förmågan att gå upprest på två ben. De tidigare så skräckinjagande hörntänderna var nu ett tomt hot, som avlöstes av andra hotmetoder. Till exempel utvecklade våra förfäder hotfulla kroppsställningar med hjälp av stenar eller käppar. Medan aporna kunde visa tänderna för att jaga iväg fiender, var våra förfäders små hörntänder odugliga att försöka jaga bort fiender med, och därför slutade vi visa tänderna för att verka hotfulla. Förmågan att visa tänder hade våra förfäder emellertid fortfarande kvar, och därmed har den kvarstått, men evolutionen står aldrig stilla, och den låter inte en förmåga som en gång har utvecklats vara outnyttjad. Därför fann vi ett helt nytt användningsområde för förmågan att visa tänder. Vi utvecklade vår komplexa mimik och i detta sammanhang även leendet som exponerar våra tänder. Vår mimik passar till vår intelligens och vårt behov av att kommunicera och uttrycka en lång rad känslor, och här spelar leendet en väldigt stor roll.