Skräckfilm skrämmer livet ur dig

Skräckfilmsregissörer utnyttjar våra urinstinkter och trycker på knappar som lurar hjärnan att förbereda oss på livshotande faror.

Med till synes enkla ljud tilltvingar de sig direkt tillgång till vissa hjärncentrum och med bisarra scener spelar de på vårt känsloregister så att även det ologiska skrämmer oss från vett och sans.

Kroppen redo på blodförlust

När kroppen reagerar på sataniska varelser i en skräckfilm är det ett desperat försök att skydda oss.

Försökspersonerna i den holländska lokalen löpte en större risk för blodproppar efter filmvisningen eftersom deras kroppar hade ökat mängden av glykoprotein VIII som är en koagulationsfaktor. Proteinet simmar runt i blodet och håller koll på om en blodådra sprungit läck.

Om ett hål upptäcks aktiverar proteinet en biokemisk dominoeffekt som får ett gäng av proteiner att försegla hålet. I livshotande situationer ökar kroppen omedelbart mängden protein för att blixtsnabbt kunna förhindra blodförlust.

Hjärnan kan dock inte alltid skilja på verklig fara och skräckinjagande effekter i en skräckfilm, och det betyder att försökspersonernas kroppar i onödan är på sin vakt.

De många blodproteinerna är överflödiga och ökar faktiskt risken för att blodet koagulerar till en livshotande blodpropp.

Rosendaal beräknade att risken hos försökspersonerna ökat med hela 19 procent.

Skrik ger hjärtklappning

En välkomponerad skräckfilm behöver inte ens en nervpirrande handling för att ha en effekt – regissören kan fylla dig med äkta fasa bara med hjälp av ljus och ljud.

Ett gammalt trick är att fylla en skräckfilm med öronpinande skrik, och en forskare i Schweiz har nyligen avslöjat varför ljudet fungerar.

I ett försök från 2015 visade Luc Arnal på Université de Genève att vi inte uppfattar skrik som andra ljud som bearbetas i hörselcentrum i hjärnans tinninglober.

Ett skrik skär sig direkt in i hjärnans rädslocentrum, amygdala. Det lilla området i tinningloben styr bland annat vår fruktan och försvarsreaktioner. I det här området finns cirka tolv miljoner neuroner som kan utlösa snabb andning, hjärtklappning ökad svettproduktion och uppmärk­sam­het.

Genom att påverka amygdala kan ett skrik alltså väcka urinstinkter i oss, som gör att vi omedelbart kan fly eller ta upp kampen. En reaktion som ursprungligen har säkrat människans överlevnad, eftersom ett skrik är ett uttryck för att någon – och ofta även den som hör skriket – är i stor fara.

Luc Arnal undersökte också hur skriket hittar till amygdala. Han upptäckte att skrik skiljer sig fundamentalt från vanligt tal. Skriket innehåller nämligen en mycket speciell kombination av frekvenser som man inte finner i andra ljud.

På hjärnskanningar kunde Luc Arnal se att hörselcentrum är relativt dåligt på att uppfatta skrikets ton, medan amygdala däremot är extremt känsligt för de speciella frekvenserna.

Hjärncentrum spelar på känslorna

Generellt arbetar ett hjärncentrum som amygdala aldrig ensamt. Under dygnets alla timmar kommunicerar våra hjärnceller med varandra för att lösa de uppgifter vi ställs inför.

När rädslan tar över din kropp är det därför ett resultat av att amygdala i samråd med en rad andra hjärncentrum har bedömt att du är i livsfara.

Japanska forskare demonstrerade 2016 hur vissa skräckfilmer använder hjärn­centrumens koordinerade maskineri till att spela amygdala ett spratt. Kazufumi Yoshihara och hans team på Kyushu University skannade hjärnan på 32 försökspersoner, medan de såg skräckfilmen ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”.

När försökspersonerna blev rädda ökade hjärnaktiviteten i och mellan två hjärn­områden: Amygdala och ACC (anterior cingu­late cortex) – ett område djupt inne i den främre delen av hjärnan. ACC fungerar som en volymknapp som drar upp eller ned känsloregistret så att det passar de sinnes­intryck och den information som hjärnan upp­fattar.

Men ACC har också en annan viktig funktion. Området håller koll på om något i omgivningarna är fel eller ologiskt. Om du ser tecknen >>>>> är ACC helt lugnt, men området slår larm över oordningen i >>><>.

På samma sätt aktiverar en absurd och helt ologisk scen i en skräckfilm ACC, som skickar en kaskad av nervsignaler till amygdala. Reaktionen får amygdala att slå larm och ger en våldsam känsla av rädsla.

Med andra ord får vårt rädslocentrum besked om att förstärka alla reaktioner på rädsla när ett groteskt monster spränger sig ut ur bröstet på en astronaut i klassikern ”Alien”, eller när en flickas huvud snurrar ett helt varv i ”Exorcisten”. Skräckfilmer är också kända för att visa skräckinjagande händelser som är mycket orealistiska.

Skräckfilm gör oss gladare

Hjärtklappning, svett och okontrollerad fruktan förhindrar dock inte att vi betalar för att se skräckfilm. Genren är fortfarande en av de mest populära, och 2007 förklarade två forskare varför.

Eduardo Andrade på University of California och Joel Cohen på University of Florida, USA, delade upp 87 försökspersoner i två grupper: De som älskar skräckfilm och de som hatar skräckfilm.

Forskarna spelade upp tio minuter från ”Exorcisten” och ”Salem’s Lot” för alla försökspersoner och frågade dem både före och efteråt om deras sinnesstämning.

Resultatet visade att alla deltagare kände fruktan och rädsla efter klippen – men inte på bekostnad av sina positiva känslor. De försökspersoner som avskydde skräckfilm hade lika många positiva känslor före och efter filmen, och de som älskade skräckfilmer hade fler positiva känslor efter filmvisningen.

Gener gör oss lättskrämda

2008 visade tyska forskare på Universität Bonn till att det tycks finnas en genetisk förklaring till att folk reagerar så olika.

Psykologen Christian Montag och hans kollegor regis­trerade reaktionerna hos 96 kvinnor som såg filmklipp av söta djur, neutrala hushållsredskap eller skräck­injagande vålds­scener. Därefter undersökte de kvinnornas gener.

En del av kvinnorna hade en viss mutation i genen COMT, som gjorde dem väldigt lättskrämda. Folk med denna genetiska variant reagerar alltså mycket kraftigt på skräck­effekter i skräck­filmer. Christian Montag har visat att gen­varianten har uppstått sent i människans utveckling och möjligtvis kan ha varit en anpassning till livet i en beskyddad vardag.

Spiral av rädsla

I den senaste skräck­genren, ”neurothrillers”, försöker regissörer nu träffa de centrum i hjärnan som ger din kropp okontrollerad panik.

I filmen ”Vi måste prata om Kevin” visar den första scenen en desperat mors mardröm, där hon nästan drunknar i röda safter under en tomatfestival. När hon vaknar är hennes hus målat rött. Rädslan genomsyrar scenerna, vilket även får publiken att känna den.

Under filmens gång blir det tydligt att vi befinner oss inne i huvudet på modern till en massmördare. Regissören provocerar fram en rad känslor med röda nyanser och skarpa tillbaka­blickar: Skuld, hopp, förtvivlan och sorg passerar genom tittarnas hjärnor.

Den holländska medieprofessorn Patricia Pisters kallar resultatet ”En spiral av rädsla, ett varmt bad av sorg, inte skapad med klassiskt historie­berättande utan genom ljud, bilder och ny sofistikerad datorteknik som riktar in sig direkt på känslorna i vår urhjärna”.