Skalperade indianerna sina fiender?

Krigare överallt i världen har haft för vana att föra hem delar av slagna fiender som troféer, till exempel öron, tungan eller penis. De nordamerikanska indianerna var kända för att skalpera sina fiender, vilket innebar att de skar av huden på hjässan med håret. Traditionen existerade, innan de europeiska nybyggarna kom, men den blev mer utbredd under åren som följde. Det berodde inte på att indianerna såg ett nytt och talrikt byte i de nyanlända utan på att kolonimyndigheterna betalade en belöning för skalper. Det gjorde att indianstammar som aldrig hade haft inbördes problem, plötsligt började attackera varandra. Många tror att skalpen bara togs från lik – eller att man dog till följd av skalperingen. Det finns dock åtskilliga exempel på personer, som levt i åratal efter att att de har blivit skalperade. Det har emellertid inte varit något enkelt liv. Offren var utsatta för infektioner, och de riskerade att benet i det blottlagda kraniet dog och ruttnade bort, så att det inte fanns något som skyddade hjärnan. Hade hela hjässan tagits bort, hade de dessutom problem med att ögonbrynen föll ned i ögonen, eftersom det inte längre fanns något som höll dem uppe.