Vad är en istid?
En istid är en period, under vilken de globala temperaturerna sjunker markant, så att istäcken och glaciärer växer fram vid polerna och sprids över jordklotet.
Sedan jordens uppkomst för cirka 4,5 miljarder år sedan har minst fem stora istider ägt rum.
De stora istiderna har samtliga varat i flera miljoner år, och forskarna uppskattar att jorden har varit mer eller mindre täckt av is under upp emot en fjärdedel av sin totala livstid.
Den senaste stora istiden började för 2,6 miljoner år sedan och har ännu inte nått sitt slut. Vi lever med andra ord fortfarande under en istid.
I perioderna mellan de stora istiderna är jorden nämligen helt isfri och det är, som bekant, inte fallet i dag, då omkring en tiondel av jordens markyta är täckt av is.
De stora istiderna utgörs av perioder med mindre istider – även kallade glaciationer – som varar i flera tusentals år. De efterföljs av varmare perioder, mellanistider, då isen drar sig tillbaka.
Vilken var den senaste istiden?
Den senaste mindre istiden slutade för omkring 11 500 år sedan och följdes av den varmare mellanistid vi i dag lever under. Denna tidsperiod kallas även holocen.
Weichsel, som den senaste istiden kallas, nådde sin kulmen för knappt 22 000 år sedan. Då täckte isen hela Norden (minus ett litet hörn av Danmark), norra Ryssland samt Grönland och stora delar av Nordamerika.
Den seneste istid, weichsel, dækkede det meste af Nordeuropa, indtil en varmere mellemistid satte ind for ca. 11.500 år siden.
När isen drog sig tillbaka till följd av ökande temperaturer, steg även havsnivån på grund av allt smältvatten och landskapet fick det utseende vi ser i den värld vi i dag lever i.
Det varmare vädret hade emellertid sitt pris.
Istidens slut innebar att cirka en tredjedel av jordens alla större däggdjurarter dog ut, bland annat sabeltigern och mammuten.
Ved slutningen af den sidste istid for ca. 11.500 år siden forsvandt de ikoniske mammutter.
Hur uppstår en istid?
Att istider kommer och går styrs av jordens bana runt solen, som växlar mellan att vara elliptisk och nästan rund, samt av små förändringar i jordaxelns vinkel.
Variationerna påverkar hur stora mängder solstrålning som når ned till jordens yta vid olika breddgrader och därmed även hur varmt eller kallt det är.
Dessa cykler kallas Milanković-cykler efter den jugoslaviske geofysikern Milutin Milanković, som först beskrev fenomenet på 1930-talet.
Enligt Milanković har jordens rörelse tre cykliska variationer:
- Excentricitet – förändringar i jordbanans form runt solen
- Inklination – förändringar i jordaxelns lutning
- Precession – förändringar i jordaxelns riktning.
De tre cyklerna upprepas med intervaller på cirka 100 000 respektiva 41 000 och 21 000 år.
Cyklerna leder till komplicerade variationer i mängden energi som träffar jorden vid olika årstider och platser. Det är dessa variationer som leder till de stora temperaturminskningar som orsakar en istid.
Klimatforskare är i dag eniga om att växlingen till istid sammanfaller med perioder, då en zon runt den 65 norra breddgraden mottar avvikande små mängder solenergi under sommaren.
Om snön inte smälter på sommaren absorberas mindre solljus av jorden. Resten kastas tillbaka till rymden av den snövita ytan. Det förstärker den nedkylning som har påbörjats till följd av variationer i jordens bana runt solen.
Så uppstår en istid
Cirkelform ger kallare somrar
Jordens bana går från elliptisk till cirkulär i en cykel på cirka 100 000 år. I den cirkulära banan befinner sig jorden ungefär lika långt från solen under hela året. Det reducerar antalet varma somrar, som kan smälta isen.
Liten lutning ökar ismängden
Jordaxelns lutning svänger mellan 22 och 24,5 grader över cirka 41 000 år. Ju mindre vinkel, desto mindre blir skillnaden mellan sommar och vinter, vilket får isen att ligga kvar hela året.
Snurretop ger lägre temperaturer
På 21 000 år slingrar sig jorden cirka 20 grader runt sin egen rotationsaxel. Det förflyttar det norra halvklotet en aning, så att den befinner sig längst bort från solen under sommaren, vilket ger mer kyla.
När kommer nästa istid?
Mellanistider som den vi befinner oss i nu varar vanligtvis mellan 10 000 och 30 000 år. När de upphör skickas jorden tillbaka i frysboxen under en ny istid, som varar mellan 90 och 100 000 år.
Eftersom den senaste istiden upphörde för 11 500 år sedan kan en ny istid närma sig. Åtminstone i teorin.
Frågar man forskarna har vi ingen överhängande anledning att oroa oss för någon permanent vinter. Den människoskapta globala uppvärmningen har nämligen ökat temperaturerna i en sådan utsträckning att en istid knappast kan få fotfäste på vår jord.
Enligt FN:s klimatpanel, IPCC, kommer nästa kalla period på norra halvklotet först om cirka 30 000 år.
Paleoklimatologen Michael Sandstrom, från Columbia University i New York, har undersökt hur mycket koldioxid luften innehåller under varmare perioder respektive istider, och han tror att en ny istid kommer att dröja längre än så. "Vi pumpar ut så mycket koldioxid i atmosfären att vi sannolikt inte kommer att få någon istid under de närmaste 100 000 åren", sade han till webbplatsen Live Science 2017.
Lilla istiden lamslog Europa
Från omkring år 1450 till 1850 plågades stora delar av världen och i synnerhet Europa av extrem kyla. Perioden kallas i dag "lilla istiden".
Genomsnittstemperaturen låg omkring 1,5 grader lägre än i dag och perioden var den kallaste sedan den senaste "riktiga" istiden härjade för cirka 11 500 år sedan.
De kallaste åren under "lilla istiden" inföll mellan 1645 och 1715, då kylan hade Västeuropa i ett isigt strypgrepp, och miljontals människor frös, svalt och avled.
Fåglar förvandlades till istappar och föll ned ur himlen. Spannmålsskörden över hela Europa slog fel, vilket ledde till massiv hungersnöd. Hamnar, floder och sjöar frös till is.
Det sistnämnda fick speciellt engelsmännen känna av vintern 1683-84, som till dags dato är den svåraste vintern i nationens historia.
Då förvandlades Themsen till is under två hela månader, och isen nådde upp i en tjocklek på 28 centimeter.
Themsen i London frøs til is af flere omgange under “den lille istid”, hvilket banede vejen for såkaldte frostmarkeder.
Orsakerna till de hårda vintrarna i speciellt Västeuropa under "lilla istiden" var många.
Flera forskare har bland annat pekat ut extrem vulkanaktivitet under perioden som en faktor bakom den ökade kylan.
Större vulkanutbrott skickar ut miljontals kubikmeter aska och svaveldioxid i atmosfären som riskerar att blockera solens strålar i åratal, så att de inte når ned till och kan värma upp jorden.
Andra forskare pekar på en lägre solaktivitet under perioden som den huvudsakliga orsaken till den ökade kylan.
År 2018 lade brittiska forskare från University College i London och Leeds universitet fram en alternativ förklaring till hur "lilla istiden" uppkom: utplånandet av Amerikas ursprungsbefolkning.
Innan européerna invaderade Amerika levde cirka 60 miljoner människor i landet. Mellan år 1492 och 1500 utplånades 90 procent av alla urinvånare till följd av krig och inte minst medförda sjukdomar.
Utplånandet ödelade miljontals hektar jordbruksmark, som senare blev till skogar. De nya träden sög ut så mycket koldioxid ut atmosfären att temperaturen föll med 0,15 grader Celsius, skriver forskarna i sin studie.