Homeopati: Kan det vara så att vatten har minne?

Artikeln skapade stor debatt i forskarvärlden. Tidskriften Natures chefredaktör John Maddox tog med sig en grupp experter till Benvenistes laboratorium för att se om de franska forskarna kunde upprepa sina resultat efter det att väsentliga brister i försökets grundläggande metod rättats till. Det kunde de inte.

Sedan dess har flera andra laboratorier genomfört försöket, men gång på gång kommer de fram till att den banbrytande upptäckten inte håller.

Homeopaternas entusiasm har dock inte minskat. De behandlar i dag hundratals miljoner människor runtom i världen och homeopati omfattas i flera länder av den allmänna hälsovården, framför allt i Europa.

Frågan är om patienterna blir hjälpta av behandlingen eller om de bara blir lurade. Vid en första anblick är svaret allt annat än uppenbart.

En rad studier tycks visa att homeopatins utspädningar fungerar bättre än vanligt vatten på allt från eksem till cancer. Andra studier visar på motsatsen.

Alla studier är emellertid inte lika bra. Många följer inte ens vetenskapens mest grundläggande regler, vilket ger en skev bild av behandlingens effekt.

När de missvisande studierna gallras bort framträder bilden plötsligt betydligt klarare.

Medicin blir rent vatten

Samuel Hahnemanns grundprincip för homeopatin, ”samma botar samma”, är enkel.

Det innebär exempelvis att om man har ett utslag på huden så kan det botas med en kraftig utspädning av ett ämne som i högre koncentrationer ger samma typ av utslag.

Hahnemann lär exempelvis ha kunnat få finnar att försvinna genom att ge sina patienter en utspädning av avskrap från olika blåsor och utslag orsakade av skabbdjur.

Under sina försök kom Hahnemann fram till att själva utspädningsprocessen var viktig.

Han utvecklade en metod där han spädde ut lösningen hundra gånger, skakade den, tog lite grann och spädde ut även den hundra gånger, skakade, tog lite till och spädde ut igen och så vidare.

Varje utspädning benämns C, så 3C är tre utspädningar och en total utspädning på 100 x 100 x 100 – det vill säga en miljon gånger.

Hahnemann och dagens homeopater anser att det homeopatiska medlets effekt förstärks för varje utspädning, samtidigt som den symptomframkallande effekten minskar.

Efter varje utspädning innehåller lösningen allt färre molekyler av medlet. Vid 10C finns bara ett fåtal molekyler kvar och vid 12C finns det med största sannolikhet inte en enda kvar.

Trots det använder homeopaterna vanligen utspädningar på 30C eller ända upp till 200C. När utspädningen är färdig sprutas vätskan som regel på de sockerpiller som patienten tar.

Homeopatins anhängare har ännu inte hittat någon förklaring till hur ett ämne som inte längre finns kvar kan bota patienter.

Liksom Hahnemann håller de sig till löst formulerade teorier utan vetenskaplig grund.

Studier förvanskar verkligheten

Homeopaternas oförmåga att förklara hur behandlingen fungerar är inte något problem i sig. En behandling kan mycket väl fungera även om vi inte förstår hur det går till.

Det finns bara ett sätt att ta reda på om den fungerar: Genom att testa den på patienter. En sådan studie måste dock planeras noga. En rad till synes obetydliga fel kan göra studiens resultat oanvändbara.

Ett av de mest uppenbara misstagen är att använda för få försökspersoner. En studie med få patienter är sårbar för slumpmässiga faktorer där resultatet inte har mycket med behandlingens effekt att göra.

Förutom att forskarna måste testa behandlingen på ett tillräckligt stort antal patienter måste de även inkludera en kontrollgrupp i studien.

Kontrollgruppen ska utgöras av patienter som lider av samma sjukdom som behandlingsgruppen och som har samma variation i ålder, kön och så vidare.

Den enda skillnaden ska vara att patienterna i kontrollgruppen inte får behandlingen, utan i stället behandlas med overksamma socker- eller kalktabletter.

Kontrollgruppen är viktig, eftersom själva ritualen kring behandlingen – att tala med behandlaren och ta en tablett – i vissa fall räcker för att förbättra patienternas tillstånd.

Detta fenomen kallas placeboeffekt, och utan en kontrollgrupp i försöket kan forskarna inte veta om förändringen av patienternas symptom beror på själva behandlingen eller bara är ett resultat av placeboeffekten.

Bara att inkludera en kontrollgrupp är dock långt ifrån tillräckligt.

Det är mycket viktigt att forskarna säkerställer att ingen av patienterna i studien vet vilken grupp de tillhör.

Om de gör det kan placeboeffekten bli större i den ena gruppen än i den andra. Inte heller behandlaren får veta vilken grupp de olika patienterna tillhör.

I sådana fall skulle behandlaren, medvetet eller omedvetet, kunna påverka resultatet i den ena eller den andra riktningen.

Ett försök där varken patienten eller behandlaren vet vem som får vilken behandling kallas en dubbelblind studie.

Även andra saker kan dock påverka en studies resultat.

I vissa försök är det en läkare som ansvarar för att fördela patienterna i de båda grupperna, men även om han gör sitt bästa för att fördela patienterna slumpmässigt blir det i regel inte så.

Medvetet eller omedvetet kan läkaren ha en tendens att föra över de friskaste personerna i den ena gruppen, ett fenomen som gång efter annan har visat sig förvränga resultatet till behandlingens fördel.

Lösningen är att i stället låta en dator fördela patienterna.

Homeopatin underkänns

Det är vanligt med dåligt planerade studier inom medicinens värld. Flera studier tyder exempelvis på att man i färre än hälften av alla studier på människor lyckas fördela patienterna slumpmässigt i behandlings- och kontrollgruppen. Därför kan det vara svårt att bedöma om en viss behandling fungerar eller inte.

Lösningen är att oberoende forskare går igenom alla studier där man har testat behandlingen – eller ett representativt urval av dem – och sorterar bort de sämsta, så att man får en bättre bild av behandlingens effekt. En sådan studie kallas för metaanalys.

År 2005 studerade en grupp forskare vid Universität Bern i Schweiz och University of Bristol i England 110 studier där man testade effekten av
homeopatiska behandlingar och jämförde dem med 110 studier av konventionella behandlingar.

En genomgång av metoderna visade att endast 21 av studierna av homeopati och nio av studierna av konventionell medicin kunde betraktas som trovärdiga.

Analysen visade även att ju sämre försöken var, desto större effekt tycktes behandlingen ge. Totalt var behandlingseffekten omkring 40 procent bättre i de dåliga försöken än i de bra.

När forskarna enbart tittade på de väl genomförda studierna såg de en tendens till att de konventionella behandlingarna hade en viss effekt, medan homeopatin inte var bättre än placebo.

Grundliga metaanalyser, som alla går igenom bevisen för den enskilda behandlingens effekt på en viss sjukdom, är viktiga för att läkarna ska kunna ge sina patienter bästa möjliga vård. Ett stort antal sådana har gjorts på homeopati.

År 2015 samlade Australiens medicinska forskningsråd en lång rad metaanalyser i en stor rapport som bedömde effekten av homeopatisk behandling på 61 olika sjukdomar.

Vid sex av sjukdomarna hade behandlingen inte jämförts med placebo, vilket gör det omöjligt att dra några slutsatser. Vid 29 av sjukdomarna var det bara en studie som jämförde behandlingen med placebo, och ingen av dessa studier uppfyllde kraven på trovärdiga studier. Inte heller en rad studier av 14 andra sjukdomar klarade testet.

De australiensiska forskarna hittade bara 13 sjukdomar där det fanns tillräckligt trovärdiga studier för att man skulle kunna dra en klar slutsats av effekten av homeopati. För samtliga 13 sjukdomar var svaret det samma: Homeopatiska behandlingar är inte mer effektiva än placebo.

Placebo kan inte bota dig

Homeopatins trovärdighetsproblem backas upp av flera nya metaanalyser. Tre av dem har gjorts av forskare knutna till den brittiska homeopatiföreningen, som verkar för att sprida bruket av homeopati, så problemet är nu även erkänt bland behandlingens förespråkare.

De uppmanar till nya, bättre studier av den omstridda behandlingsformen.

Under tiden är det miljontals människor som använder homeopatiska läkemedel utan dokumenterad effekt.

Problemet är att många patienter väljer att skjuta upp eller helt avstå från konventionell behandling med väldokumenterad effekt till fördel för homeopati eller andra alternativa behandlingsformer.

Flera studier visar att ett sådant val är förknippat med väsentligt lägre överlevnadsfrekvens bland exempelvis cancerpatienter, så situationen är allvarlig.

Ett annat bekymmer är att det i många länder saknas kontroller av framställning av homeopatiska läkemedel.

Det är problematiskt med tanke på att vissa av dem är utspädningar av antingen giftämnen eller bakteriefyllda vätskor, bland annat lymfa från kor med tuberkulos och flytningar från män med gonorré.

I de flesta fall är dock homeopatiska läkemedel oskadliga. Vissa förespråkare hävdar att bara behandlingens förmåga att framkalla en läkande placeboeffekt är en tillräckligt stor anledning att ge den till patienterna.

Studier tyder på att placeboeffekten kan lindra subjektiva symptom som smärta och illamående hos vissa patienter.

Det finns dock ingenting som tyder på att den påverkar den underliggande sjukdomen. Den kan exempelvis inte motverka en cancertumör.

Placeboeffekten kan dessutom uppnås utan att vilseleda patienterna. Ny forskning visar att patienter kan uppleva en placeboeffekt även om de är helt införstådda med att de bara får sockerpiller.

Medan vi väntar på trovärdiga försök som bekräftar Jacques Benvenistes omstridda resultat och visar att homeopati fungerar bättre än placebo råder forskarna patienter att inte lägga sina liv i homeopaternas händer.