En del forskare hävdar att det är en icke-existerande omständighet och att bevis på motsatsen beror på otillfredsställande mätningar av fetma eller att överviktiga personer får bättre behandling än andra.
Nu har en omfattande svensk studie emellertid bekräftat paradoxen bland personer med hjärtsvikt.
Försiktiga resultat
Forskarna delade in knappt 70 000 patienter som hade varit inlagda på sjukhus med hjärtsvikt i olika BMI-grupper.
BMI står för Body Mass Index och är ett mått som med hjälp av din längd och vikt tar reda på om din vikt är hälsosam. Personer med ett BMI mellan 18,5 och 24,9 kategoriseras som en hälsosam, normal vikt.
Forskarna kom fram till att överviktiga patienter med ett BMI på 25 eller högre löpte en längre risk att dö än patienter med normal vikt, trots att överviktiga löper 30 procent högre risk att drabbas av hjärtsvikt jämfört med normalviktiga.
Samtidigt visade det sig att underviktiga patienter med ett BMI under 18,5 löpte högre risk att då till följd av hjärtsvikt än normalviktiga.
Enligt forskarna bakom studien väcker deras resultat liv i debatten om fetmaparadoxens existens. De poängterar dock samtidigt att det kan handla om så kallad omvänd kausalitet.
Patienter med allvarlig hjärtsvikt går nämligen ofta ned i vikt därför att de får minskad aptit och ökad energiförbrukning till följd av hjärtats extra arbete.
Därför kan den högre dödligheten bland normalviktiga bero på att sjukdomen har varit så allvarlig för tidigare överviktiga personer att de har avlidit vid en avsevärt lägre vikt.
"Resultaten bör inte tolkas som bevis för fördelarna med att gå upp i vikt när man har hjärtsvikt eller inte har en hälsosam livsstil", förklarar Giulia Ferrannini, huvudförfattare och post dok vid Karolinska institutet.
En dansk studie har tidigare avlivat fetmaparadoxen efter att mätningar av relationen mellan midja och längd ger ett mycket mer rättvisande mått av hjärtsviktspatienters förväntade prognos än BMI-mätningar.
Officiella riktlinjer rekommenderar faktiskt att forskningen av övervikt och fetma även kan använda andra och fler måttparametrar än BMI, för att förstå hjärtsjukdomens risk för olika personer.